Elin Pikkuniemi var landets första så kallade ”skiddrottning” med sina främsta prestationer åren kring 1920.
Elin Pikkuniemi föddes i byn Vojakkala i Nedertorneå 1895. Hon var yngst i en syskonskara på fyra varav tre flickor. Fadern Johan Pikkuniemi var hemmansägare och småskollärare. Han lät alla sina döttrar utbilda sig till småskollärare vid ett tvåspråkigt seminarium i Haparanda. Elin Pikkuniemi fick sin första tjänst i Risudden i hemkommunen i vilken också de båda systrarna kom att verka.
Att kunna åka skidor var knappast något märkligt om man var bosatt i norra Norrland. Elin Pikkuniemis förmåga på området var emellertid säregen. Den gynnades av att hon var lång och slank. Det berättas att hon inte tränade rationellt men att hon hade en utomordentlig kondition till följd av långa turer. Hon kunde till exempel skida de nästan fyra milen från Risudden till Seskarö för att hälsa på sin syster Hanna och efter ett par timmars umgänge skida tillbaka hem. I litteraturen om Elin Pikkuniemi sägs att hon även skilde sig från samtidens damer vad gäller tävlingsdräkt. Dessa sägs ha uppträtt i lång kjol medan hon tävlade i knäkort kjol och långstrumpor. En granskning av samtida foton visar att detta påstående inte är korrekt. De flesta körde i kort kjol eller långbyxor
Svenskt mästerskap, SM, i skidor inrättades för herrar 1910 och för damer 1917. I damernas fall gällde SM-tävlingen ända fram till 1956 bara en distans, nämligen 10 kilometer. Damernas första uppgörelse ägde rum i Stockholm. Elin Pikkuniemi deltog inte i denna. När tävlingen 1918 var förlagd till Sundsvall gjorde hon sin SM-debut. Hon hemförde en överlägsen seger. Hon fortsatte sitt SM-tävlande med att bli mästare de närmaste fyra åren då mästerskapet avgjordes i Falun, Bollnäs, Boden och Stockholm. Vid samtliga tillfällen deltog mellan cirka 25 och 35 damer. Hennes segrar var ohotade och vid samtliga tillfällen var hennes segertid under en timme. De största segermarginalerna uppnådde hon 1919, då hon var ungefär fem och en halv minut före tvåan, och 1922, då tidsskillnaden uppgick till omkring fyra och en halv minut. Snabbast var hon 1920, när hon, i ett ”utmärkt före”, noterades för 42,13 minuter. Inte förrän 1942 hade segraren, i detta fall Margit Åsberg från Brännans IF, en bättre tid. När SM ägde rum i Boden 1921, skriver skidhistorikern Vidar Martinell, skidade Elin Pikkuniemi de tio milen dit, tävlade och vann, varefter hon skidade hem igen. Det är en historia där det är lätt att tro att mytbildning har inverkat på skildringen. Historien återges av flera olika skribenter – utan några källkritiska invändningar. Till mytbildningen hör sannolikt också uppgiften att Elin Pikkuniemi vid ett antal tillfällen figurerade som tredje ”man” i IFK Haparandas manliga stafettlag.
Under de år Elin Pikkuniemi vann sina SM-segrar tävlade hon för IFK Haparanda. Tre av dessa år, 1919, 1920 och 1921, blev hon även distriktsmästare för Norrbotten på 10 kilometer. Det berättas, skriver Vidar Martinell, att Elin Pikkuniemi hade avverkat 30 kilometer på tiden 2 timmar och 18 minuter, vilket med 16 minuter underskred gränsen för det manliga guldmärket. På 20 kilometer noterades hon vid 39 års ålder för 1 timme och 27 minuter, en tid på manlig elitnivå. Flera manliga klubbkamrater fick emellanåt finna sig i att bli besegrade av henne.
I anslutning till att Elin Pikkuniemi 1925 lämnade Norrbotten för att studera i Stockholm upphörde hon att tävla. Ett första tillfälligt återinträdande på tävlingsbanan skedde dock redan 1926. Med Järla IF som ny klubbadress ställde hon då upp i Nordiska Spelen i Stockholm, i vars program ingick en miltävling för damer. (Flera skribenter uppger felaktigt att distansen utgjorde 50 kilometer och någon påstår, också felaktigt, att distansen hade SM-status.) Föret var mycket svårbemästrat. När halva loppet hade avverkats ledde Elin Pikkuniemi med ungefär 30 sekunder. En våldsamt spurtande Signe Pettersson, SM-vinnare 1924, från Ludvika IF, som fått hjälp av norrmän att valla och hade konkurrentens tider att gå på, blev dock till slut övermäktig och förpassade med ett tiotal sekunder Elin Pikkuniemi till silverplats. I årsboken På skidor förklaras Elin Pikkuniemis förment svaga insats med att hon inte hade haft tid att träna tillräckligt eftersom hon bedrev studier vid Lärarinneseminariet i huvudstaden. En klen tröst var det sannolikt för henne att hon detta år vann DM för Stockholm på samma distans. I årets SM-tävling, som ägde rum i Luleå, deltog hon inte.
En andra comeback gjorde Elin Pikkuniemi 1933. Hon hade i detta skede flyttat tillbaka till Norrland och bodde i och tävlade för Hietaniemi SK. SM-tävlingarna tog detta år plats i Boden. Av någon anledning kom Elin Pikkuniemi nästan en minut för sent till start, vilket givetvis försämrade hennes chanser till framgång. Enligt referatet i På skidor presterade hon ett imponerande lopp och ”hade den bästa konditionen i mål”. Denna samtida beskrivning tycks jäva Vidar Martinells påstående att hon genomförde loppet trots sjukdom. Hon belade plats nummer åtta.
Det berättas att Elin Pikkuniemi alltid var glad och älskvärd med ett humör som aldrig svek. Hennes anspråkslöshet gjorde henne ödmjuk. När hon körde ifatt en medtävlande kommenderade hon aldrig ”Ur spår!”. Om det var nödvändigt passerade hon vederbörande vid sidan av spåret och yttrade några uppmuntrande ord. Att hon var snabbare än vissa män kunde göra henne generad. När hon vid ett tillfälle hade hunnit ifatt en manlig löpare ropade en klubbkamrat till henne: ”Öka farten Elin och kör förbi!”. Hennes replik kom snabbt: ”Nej, jag vill int´, för vi ä´ ju bekanta!”
Elin Pikkuniemi var även förtjust i slalom. Hon begav sig ofta till turistbyn i Abisko, inte sällan tillsammans med vänner, och njöt där av utförsåkning.
I slutet av 1950 lämnade Elin Pikkuniemi Norrbotten och flyttade till Stockholm där hon bosatte sig i Tullinge. Här fortsatte hon sitt arbete som lärare fram till pensionen. Under sin tid i Stockholm köpte hon en motorcykel och lärde sig att hantera den. Detta fick hon stor nytta av när hon tillsammans med sin väninna besökte USA. I USA reste de båda runt på motorcykel och hälsade på släktingar och bekanta som hade emigrerat dit från Norrbotten. Senare i livet tog Elin Pikkuniemi körkort för bil och inhandlade en sådan. Med hjälp av denna kunde hon besöka sin ungdoms trakter i Tornedalen och där kvarboende närstående och vänner.
Inför Riksidrottsförbundets, RF, 50-årsjubileum 1953 genomförde Svenska Dagbladet en omröstning om landets främsta idrottsutövare. Omkring 5 000 läsare deltog och röstade på sammanlagt 150 individer. Elin Pikkuniemi var den enda kvinnan bland dessa.
Någon gång under 1970-talet flyttade Elin Pikkuniemi av någon anledning från Tullinge i Stockholm till Trönö i Hälsingland. Här bodde hon under resten av sitt liv. Elin Pikkuniemi avled i maj 1988. Hon var då 92 år gammal och hade med många år överlevt sina syskon. Hon var ogift. Under mer än 30 år levde hon dock tillsammans med en kvinna vid namn Greta Palmquist.
