Elisabet Kågerman var deckarförfattare, översättare och svensklärare. Hon är mest känd för sina historiska pusseldeckare.

Elisabet Kågerman föddes i Halmstad 1920. År 1943 gifte hon sig med bibliotekarien Stig Kågerman som hon sedan levde med resten av sitt liv. Tillsammans fick de barnen Lena, Pontus, Lotten och Malin. Elisabet Kågerman valdes in som medlem i Norrländska litteratursällskapet år 1958 då författaren Per Olof Sundman var ordförande. Under en stor del av sitt liv bodde hon med sin familj i Norrbotten och arbetade som lektor vid läroverket i Luleå. År 1970 flyttade hon med familjen till Skåne och 1973 var hon med om att grunda Skånska deckarsällskapet.

Tillsammans med sin make översatte Elisabet Kågerman romaner, kriminallitteratur och barnlitteratur. Förutom de detektivromaner som hon främst kom att bli känd för skrev hon två barnböcker, en ungdomsroman, en fackbok om arbetarlitteratur och en akademisk avhandling i nordisk språkvetenskap, som hon disputerade på 1985. I samband med disputationen flyttade hon och maken till Spanien för att tillbringa ålderdomen där.

Bland detektivromanerna är debuten Döden skriver svenska, 1956, ofta omtalad. Den utspelar sig i skolmiljö med en lärarinna i rollen som amatördetektiv. Elisabet Kågermans egen yrkeserfarenhet från skolan framhävs i dessa sammanhang som ett skäl till att miljön fått en realistisk framtoning och hennes egen familj sägs agera förebilder för adjunkt Kickan Stores familj i boken. Uppföljaren, Vågspel till döds, 1957, är en metafiktiv detektivroman, något som var relativt ovanligt vid tiden för dess utgivning. Elisabet Kågerman är också känd för att hon är en av få svenska deckarförfattare som skrivit historiska detektivromaner, bland annat Det bränns!, 1958, och Gränsfall 1788, 1979.

Deckaren Rabies, 1978, tilldelades Expressens Sherlock-pris för årets bästa deckare. Av juryns motivering framgår att man uppskattade huvudpersonen och kriminalpolisen Anja Kullnäs. Elisabet Kågerman blev härmed en av de första att skriva om en kvinnlig polis. Det framhölls även att hon med denna bok lyckats kombinera undergenrerna pusseldeckare och polisroman på ett fördelaktigt sätt. Mellan Resa på egen risk, 1961, och Citronplockerskan, 1975, hade Elisabet Kågerman ett uppehåll i skrivandet på 14 år, ett uppehåll som hon har förklarat med sin motvilja mot upptrappningen av våldet i deckargenren generellt. Med denna hållning uppvisade hon likheter med deckarförfattaren Dagmar Lange (Maria Lang), som avgick ur Svenska Deckarakademin av samma skäl år 1973.

Elisabet Kågerman dog i Lund 1997. Hon har fått ett eftermäle som en viktig kvinnlig förebild i detektivgenren, även om hon inte fått samma ställning som exempelvis Lange eller Ingegerd Stadener (Helena Poloni).