Lisbetha Olofsdotter är en av de många kvinnor i 1600- och 1700-talens Sverige som för kortare eller längre tid utgav sig för att vara man. Hennes fall är dock ovanligt både för att hon under sin antagna manliga identitet gifte sig med en annan kvinna och för det hårda och förödmjukande straff som hon 1679 utsattes för.

Om Lisbetha Olofsdotters person är inte mycket känt mer än att hon var född i Tisslinge torp i Östuna socken och Långhundra härad, förmodligen någon gång på 1630-talet. Vid rättegången mot henne 1679 hade hon två barn med Anders Pärsson Gångskräddare. Sonen var sex och ett halvt år och fortfarande i livet.

År 1672 lämnade Lisbetha Olofsdotter sin man för hans ”olåt och hordoms skull”, det vill säga för att han behandlade henne illa och var otrogen. Skilsmässa var möjlig om den ena maken dömts för äktenskapsbrott, men våld var inte ett tillräckligt skäl. Att egenvilligt överge sin make/maka var å andra sidan straffbart och även det ett möjligt skäl till skilsmässa om inte den ”förlupna” maken/makan genom prästernas övertalning och länsmans bistånd förmåddes att återvända. I åtminstone ett fall vet vi att det var just rädslan för att den våldsamme maken skulle komma efter kvinnan i fråga som var orsaken till hennes mansförklädnad. Detta verkar dock inte ha varit fallet när det gäller Lisbetha Olofsdotter.

Lisbetha Olofsdotter anlände till Stockholm och fick tjänst på Huvudsta gård där hon arbetade i fyra och ett halvt år. Där blev hon enligt egen utsago uppmuntrad av en annan hustru att klä sig i manfolkskläder och ”fixera” [bedra/solochvåra] en änka som skulle vara mycket ”manfolkskär”. Hur det gick med denna plan är okänt, men i mitten av oktober 1676 tog Lisbetha Olofsdotter tjänst som dräng under namnet Mats Ersson hos Jonas Persson i Allby i Botkyrka socken. Redan efter ett par veckor anlände husbondens bror, skepparen Erik Persson Arnelli, till gården i sällskap med en bonde som ville leja henne till soldat. Under den rättegång som senare hölls mot henne berättade Lisbetha Olofsdotter att skepparen som känt till hennes rätta kön, hade hotat att ta livet av henne om hon avslöjade sig eller vägrade. För värvningen fick skepparen 24 daler och Lisbetha Olofsdotter 300 daler i soldatpenningar, en ansenlig summa. Hon hade förstås skäl att framställa det som att hon hade tvingats att ta värvning, men tvång och hot var å andra sidan inte något unikt i en tid av återkommande soldatutskrivningar. Liknande historier om hot och tvång förekommer i andra mål som rör kvinnor som låtit leja sig till armén.

Som soldat bevistade hon alla exercismöten och för att ytterligare övertyga i sin roll hade hon ett horn instoppat i byxorna som hon använde för att kunna urinera stående som en man. När kompaniet skulle iväg blev hon häftigt sjuk och tvingades stanna kvar men innan dess hade hon både hunnit ta ut lysning och gifta sig med pigan Kjerstin Ersdotter. Hur detta gått till är oklart. Uppenbarligen hade varken prästen, omgivningen eller makan tvivlat på att Lisbetha Olofsdotter var en man. Inför rätten hävdade hon att Kjerstin Ersdotter hade propsat på giftermål innan regementet skulle iväg. Kjerstin Ersdotter å sin sida förklarade att detta berodde på att ”talet hade börjat gå” i bygden. Hur långt det föräktenskapliga umgänget hade drivits vet vi inte, men i förhöret berättade Kjerstin Ersdotter att hon som hustru hade sökt att få ha ”köttslig beblandelse” med sin man, men bara mötts av hans kallsinniga avslag. Sexuellt umgänge före eller utanför äktenskapet straffades hårt men inom äktenskapet var det en påbjuden plikt. Kjerstin Ersdotter sa att hon hade känt sig lurad och bedragen, men rätten gav sig inte utan frågade om de ”eljest hade brukat någon köttslig retelse” med varandra, till vilket de bägge nekade. Sexuellt umgänge mellan två kvinnor var inte uttryckligen kriminaliserat varken i landslagen eller i det tillägg till lagen som gick under beteckningen Guds lag. Dock kunde andra ställen i Bibeln åberopas, som Paulus brev till Romarna kapitel 1, verserna 26 och 32: ”Därför haver ock Gud övergivit dem i skamliga lustar. Ty deras kvinnor hava förvandlat den naturliga brukningen [umgänget] uti den som är emot naturen”. De som sådant gör ”äro värda döden”. Inget rättsfall är dock känt från 1600- och 1700-talens Sverige och Finland där en kvinna dömts för att ha haft sexuellt umgänge med en annan kvinna. Rätten lät sig också nöja med deras svar och tog i stället fasta på det bedrägliga i Lisbethas Olofsdotter förhållande till Kjerstin Ersdotter och lade det till grund för det ytterst stränga straffet.

Dödsdomen som föll över Lisbetha Olofsdotter 1679 motiverades i sex punkter. För det första hade hon övergivit sin äkta och laggifta man. För det andra hade hon av ”kättja [liderlighet] och vanart” förklätt sig i manskläder och därigenom gjort sig själv till en styggelse (”abomination”) inför Gud och väckt stor förargelse. Domen var i enlighet med Guds lag och Femte Mosebokens kapitel 22, vers 5: ”En kvinna skall icke bära manstyg, och en man skall icke draga kvinnokläder uppå, ty den som det gör är Herranom en styggelse”. För det tredje hade hon bedragit en annan kvinnsperson att ingå äktenskap med sig och därigenom inte bara gjort sig skyldig till ”tvegifte” [bigami], utan också, för det fjärde, bedrivit ”gäck och begabberi” med Guds ordning och det heliga äktenskapet. Dessutom hade hon, för det femte, med stort svek och list avhänt sin nästa en stor summa i knektpengar som hon sedan förslösat. För det sjätte hade hon även svikit höga överheten genom att låta sig lejas till en tjänst som hon inte kunde prestera. För allt detta kunde rätten inte fria henne från dödsstraffet utan dömde henne att halshuggas. Det var alltså inte förklädnaden till man som ensam låg till grund för dödsdomen. Ändå var det just detta som markerades i den offentliga avrättningsceremonin. I domen stod att hon skulle avrättas iförd kvinnobonad på huvudet. Så skedde också. Iförd ”kvinnfolksmössa och manfolksrock” och med ett risknippe i handen fördes hon ut ur fängelset till Hötorget där hon halshöggs, andra till skräck och varnagel.

Endast ytterligare ett fall är känt där en kvinna förklädd till man dömdes och avrättades i 1600- och 1700-talens Sverige och Finland. Det gällde en glasmästarhustru ”Kierstin vid Kopparberget” som låtit sig lejas till knekt i Dalarna. År 1624 hängdes hon offentligt i Stockholm iförd stövlar och svärd. Även här återspeglades könsöverträdelsen i själva straffet – hängning betraktades som det mest nesliga och ”ärelösa” dödsstraffet, förbehållet tjuvar av manligt kön.

Lisbetha Olofsdotters livsöde framstår som en mörk historia fylld av våld, hot och bedrägeri och med ett tragiskt och förödmjukande slut under en tid då Sverige var ett både starkt patriarkaliskt och fundamentalistiskt lutherskt samhälle med Bibeln som lagbok.