Prinsessan Elisabet var prinsessa av Sverige och hertiginna av Mecklenburg. Hon verkade för att befästa lutherdomen i Sverige och tycks ha varit den mest politiskt aktiva av Gustav Vasas fem döttrar.
Prinsessan Elisabet föddes år 1549 som näst yngsta barn till Gustav Vasa och hans andra hustru, Margareta Leijonhufvud. Hon växte upp i en syskonskara med tre äldre bröder och fyra äldre systrar. Prinsessan Elisabet skulle dock alltid komma bäst överens med sin yngre bror Karl, sedermera Karl IX. När hon var två år gammal avled hennes mor. Hon blev istället uppfostrad av sin styvmor drottning Katarina Stenbock, mostrarna Märta och Brita Leijonhufvud, samt Kristina Nilsdotter Gyllenstierna. Prinsessan Elisabet och hennes syskon skulle under sin uppväxt framförallt bo på Stockholms slott och Gripsholms slott.
Prinsessan Elisabets äktenskap var en politisk angelägenhet som ledde till konflikter inom kungafamiljen. År 1562 inledde hennes bror, Erik XIV, äktenskapsförhandlingar med Kristoffer av Mecklenburg för hennes räkning. Hon var då 13 år och hennes tilltänkta make nästan dubbelt så gammal. På grund av prinsessan Elisabets ålder bestämdes att äktenskapet skulle ske först några år senare. Året därpå blev dock Kristoffer fängslad i Polen, där han skulle förbli i sex år, och förlovningen bröts. Erik XIV:s efterträdare, Johan III, var mer katolskt sinnad än sin bror och letade efter en katolsk make åt prinsessan Elisabet. Flera italienska partier var uppe till förhandling, och den franska änkedrottningen Katarina Medici var intresserad av att få henne som svärdotter. Prinsessan Elisabet var själv en övertygad lutheran och ville ha en protestantisk make. Hon tycks ha föredragit en mindre betydelsefull furste framför att konvertera för en förmögnare katolsk furste. Hon protesterade därför mot äktenskapsförslagen och skulle fortsätta leva ogift under en längre tid.
Som ogift levde prinsessan Elisabet vid Johan III:s hov och fungerade där som sin bror hertig Karls informatör. Hon fick också många gånger ta upp frågor med kungen för de utlandsboende syskonens räkning, och har beskrivits som kungafamiljens spindel i nätet och dess informationsförmedlare. Hon framstår dessutom som den ledande bland de fem Vasasystrarna i familjens maktstrider. Det finns indikationer på att hon var delaktig i komplotten mot Johan III hösten 1573. De personer som ansågs ligga bakom komplotten var åtminstone gäster hos prinsessan Elisabet påfallande ofta under året, bara under hösten träffades grupperingen mer än 20 gånger hos henne. Under förhör avslöjade komplottens förmodade ledare, Charles de Mornay, att man tänkt höja prinsessan Elisabets brudskatt från 100 000 daler till 150 000 daler, vilket skulle ge henne möjligheter till ett betydligt bättre äktenskapsval. Hon hade således egna ekonomiska skäl att ställa sig bakom eller delta i komplotten mot Johan III.
Prinsessan Elisabets tidigare trolovade, Kristoffer av Mecklenburg, kontaktade vid sin frigivning ur polsk fångenskap den svenske kungen angående ett äktenskap, men fick då nej. Fem år senare gjorde han ett nytt försök. Trots att Kristoffers politiska och ekonomiska ställning var mycket osäker insisterade prinsessan Elisabet på att återuppta äktenskapsförhandlingarna. År 1581, nästan 20 år efter sin första förlovning, vigdes paret. Bröllopsplaneringen speglar kungafamiljens fortsatta religiösa konflikt. De lutherska furstar som prinsessan Elisabet och brodern Karl ville ha närvarande blev trots påminnelser till Johan III inte inbjudna, och hon övervakade att kungen inte smög in några katolska riter i bröllopsceremonielet. Efter vigseln flyttade paret till Mecklenburg, och bodde huvudsakligen i staden Gadebusch. Där föddes deras enda barn, dottern Margareta Elisabet, år 1584.
Prinsessan Elisabet hade på nära håll sett sina äldre systrar Cecilias och Sofia Vasas ekonomiska utsatthet. Under äktenskapsförhandlingarna var hon därför noga med att inte själv hamna i en liknande situation i framtiden. Trots detta skulle även hennes liv präglas av ekonomiska bekymmer. Varken brodern, Johan III, eller maken Kristoffer levde upp till den ekonomiska ersättning hon enligt äktenskapskontraktet hade rätt till. Hon skulle därför flera gånger verka för att hennes make skulle få olika tjänster som kunde bidra till deras försörjning.
Prinsessan Elisabet blev änka i början av 1592. Makens släktingar i Mecklenburg förvägrade henne avkastningen från hennes förläning och försvårade på olika sätt livet för henne. Senare samma år ansåg hon nödgad att med sin dotter flytta tillbaka till Sverige. I Sverige fick hon, efter att en tid ha drivit sin sak, Norrköpingshus och fyra härader i Östergötland som förläning. Att kronan hade löst systern Sofias försörjning tidigare användes som argument för att samma sak borde göras för prinsessan Elisabet, liksom att hon trots ett tioårigt äktenskap bara fått ut hälften av sin brudskatt från Sverige.
I bouppteckningen efter prinsessan Elisabet framgår att hon var en beläst person med stort intresse för luthersk uppbygglig litteratur. Hon brevväxlade med lärda personer, däribland historiografen och teologiprofessorn David Chytraeus. På hennes initiativ översattes grundpelaren inom den lutherska tron, den Augsburgska trosbekännelsen, och trycktes på svenska. Under hela sitt liv verkade hon för att det svenska kungahuset skulle välja en luthersk inriktning och hon allierade sig ständigt med sin lillebror hertig Karl, som delade hennes religiösa övertygelse. Hon skulle inte hinna uppleva Karls trontillträde.
Prinsessan Elisabet avled oväntat hösten 1597, 48 år gammal. Hon är begravd i Uppsala domkyrka.
