Elise Sahlqvist var hattfabrikör, verksam kring sekelskiftet 1900. Hon uppmärksammades i sin samtid för sin moderna syn på kvinnors arbete.

Elise Sahlqvist föddes i Örebro 1843. Hon var dotter till köpmannen Lars Sahlqvist och hans hustru Maria Christina Sahlqvist. I familjen fanns också hennes tre systrar och tre bröder, varav två yngre bröder dog redan i ettårsåldern. Hon växte upp i Örebro. Vilken utbildning hon fick är okänt men den var sannolikt god. Fritiden ägnade hon under ungdomsåren åt traditionella borgerliga kvinnliga sysselsättningar såsom virkning och broderier, liksom musik och litteratur.

Familjen Sahlqvist var välbärgad och en utpräglad köpmanna- och företagarsläkt. Det senare var ett arv som döttrarna förde vidare. Elise Sahlqvists äldsta syster Hilda Christina gifte sig med köpmannen Adolf Bergöö och i deras äktenskap föddes bland andra Karin Larsson. Elise Sahlqvists syster Ida Carolina gifte sig med grosshandlaren Fredrik Georg Pripp, och systern Maria Augusta gifte sig med bankdirektören Rudolf Gagge. Elise Sahlqvists fem år yngre bror, Hjalmar Theodor, var bokhållare i Stockholm, som tragiskt nog dränkte sig vid Liljeholmsbron år 1868, tillsammans med en kvinna.

Elise Sahlqvist gifte sig aldrig och födde inga barn. Efter faderns död 1862 levde hon tillsammans med modern i familjens våning i Örebro tills de bägge flyttade till Hallsberg 1874. Där fanns redan systern Hilda Christina och svågern Adolf Bergöö med familj. De exakta bostadsförhållandena är okända men det är uppenbart att Elise Sahlqvist, modern och familjen Bergöö levde tätt intill varandra i Hallsberg.

Det dröjde innan Elise Sahlqvist aktivt sökte sig en sysselsättning som kunde ge henne en inkomst. Svågern Adolf Bergöö tröttnade till slut på hennes sysslolöshet och på att hon inte hittade en make. Han påtalade därför att hon som ogift, barnlös och myndig kvinna hade en skyldighet att fylla sitt liv med meningsfullt innehåll, och det i form av arbete. Elise Sahlqvist lystrade med tiden till uppmaningen och hon gjorde inledningsvis ett försök med kycklinguppfödning. Snart inriktades dock hennes intresse mot den lokala hemindustrin kring Hallsberg: halmflätning och halmhattstillverkning. Främst var det kvinnor bland torpare och inhyseshjon som sysselsatte sig inom denna näring. År 1880 beräknades traktens produktion av halmflätor motsvara material till årlig tillverkning av 4 000 hattar.

Elise Sahlqvist skaffade sig ingående kunskap om halmflätning och halmhattstillverkning. I slutet av 1870-talet inledde hon, genom sitt breda kontaktnät, försäljning av större partier halmflätor från Hallsberg till Stockholms hattmakare. Snart påbörjade hon även sin egen hattillverkning i mindre skala och efterfrågan på hennes hattar ökade stadigt. Vid mitten av 1880-talet fördubblades den lokala produktionen av halmflätor i Västernärke vilket torde ha stimulerat Elise Sahlqvists intresse för en utvidgning av rörelsen. År 1887 startade hon en stråhattfabrik i Hallsberg. Samtidigt startade hon en handelsbod i samma ort, sannolikt för försäljningen av sina hattar.

Fabriken växte snabbt. När den startade år 1887 fanns tolv anställda och tillverkningen uppgick till 30 000 hattar årligen. Tre år senare, år 1890, hade fabriken 40 anställda och tillverkade 50 000 hattar per år. Genom den ökande produktionen och den tilltagande mekaniseringen växte företaget ur den första fabrikslokalen. År 1898 uppfördes en ny fabriksbyggnad intill den gamla, i form av ett tre våningar högt tegelhus.

Hattarna från fabriken i Hallsberg avsattes främst i Stockholm, Gävle och Malmö men enskilda kunder fanns också på en mängd olika platser runt om i Sverige och även utomlands. För att hålla jämna steg med modeväxlingarna reste Elise Sahlqvist tillsammans med ett par av sina anställda årligen till Paris och andra europeiska storstäder för att hämta hem idéer till nya och moderiktiga hattar.

Organiseringen av arbetet vid Elise Sahlqvists hattfabrik väckte uppmärksamhet i samtiden. Den lyftes exempelvis fram i den minnesruna som infördes i Idun efter Elise Sahlqvists död. Hennes ledarskapsfilosofi kännetecknades av att alla arbetsuppgifter vid fabriken som ansågs kunna utföras av kvinnor också skulle tilldelas kvinnor. Detta resulterade i att såväl administrativa uppgifter som tillverkning sköttes av kvinnor. En del arbetsuppgifter i fabriken utfördes dock av män, såsom vaktmästeriet och formpressningen av hattarna. År 1890 var 85 procent av arbetsstyrkan kvinnor. Företaget synes också ha varit ett av de första i Sverige som lät kvinnor fungera som handelsresanden, såväl inom Sverige som utomlands, vilket väckte visst uppseende. I den rollen fanns kring sekelskiftet 1900 fyra kvinnor anställda, men kvinnliga handelsresanden hade funnits hos Elise Sahlqvist redan från fabriksstarten på 1880-talet.

Elise Sahlqvist månade om sina arbetare och bland dessa blev hon därför mycket uppskattad. Hon erbjöd förhållandevis goda löner, hon såg till att arbetslokalerna i fabriken var ljusa och rymliga, hon delade ut presenter och arrangerade personalfester. Som ett tydligt exempel på hennes uppriktiga omtanke om sin personal står det faktum att hon till och med ordnat med extratåg och gratis biljett för sina arbetare till sin egen begravning.

På 1890-talet flyttade Elise Sahlqvist tillsammans med modern och två kusiner in i Sannalund i Hallsberg och för sin rekreation inköpte hon i mitten av 1890-talet Villa Vestråt i Fiskebäckskil. Villan hade tidigare tillhört Dramatenstjärnan Elise Hwasser. I Fiskebäckskil vistades emellanåt också familjen Bergöö och systerdottern Karin Larsson med sin make, konstnären Carl Larsson.

Elise Sahlqvist lät sig aldrig porträttfotograferas i vuxen ålder. Hon finns dock avbildad i Bergööska huset i Hallsberg, dels i en väggmålning av Carl Larsson, dels i en akvarell av svågern Rudolf Gagge. I de båda konstverken syns Elise Sahlqvist bärande hattar, såväl på huvud som i händer, och hennes ansikte är i båda målningarna dolt bakom breda hattbrätten.

Elise Sahlqvist dog i magcancer 1904 och begravdes vid Hallsbergs landskyrka. Vid sin död var hon en förmögen kvinna och större delen av denna förmögenhet testamenterades till systersonen Per Bergöö, som liksom sin far var köpman i Hallsberg. Hennes fabrik drevs vidare av direktören Charles H Sande och tillverkade då uniformsmössor. Fabriken ödelades dock av brand 1964 och tillverkningen upphörde därefter.