Ella Hillbäck är en säregen författare i den moderna svenska litteraturhistorien. Hennes rika litterära produktion består av tolv diktsamlingar, fem romaner samt två prosalyriska textsamlingar, alla med en helt unik ton.
Ella Hillbäck föddes 1914 i Örgryte socken utanför Göteborg. Föräldrarna var textilarbetare. Ella Hillbäck hade tre syskon, två systrar och en bror. Efter realexamen inriktade hon sig på att bli författare och litteraturkritiker. År 1949 gifte hon sig med författaren och senare Svenska Akademiledamoten Östen Sjöstrand. Äktenskapet varade i 25 år, fram till 1974. Paret fick inga barn. Efter skilsmässan från Östen Sjöstrand blev Ella Hillbäck allt mer isolerad, men saknade inte helt vänner som tog hand om henne och försökte underlätta för henne på olika sätt. En stor insats gjorde socialinspektören Gerhard Bungerfeldt, som regelbundet besökte henne de sista åren. Han var en hängiven beundrare av hennes poesi och fungerade som god vän och samtalspartner, samtidigt som han hjälpte henne med praktiska saker som städning och inköp.
Ella Hillbäck debuterade 1939 med Hos en poet i kjol, en öm, innerlig och förundrad kärleksförklaring till kärleken, ungdomen och våren, även om en mörkare ton kan anas redan här: ”Liv som kommer vaggande/i vårens sprängda hölje/har kistor i sitt följe” (ur ”Men träden har sin visa”). Flera dikter i Hos en poet i kjol är rimmade, liksom i nästa diktsamling, En gång i maj, 1941. Ett återkommande motiv i författarskapet är den besjälade naturen, ett slags naturmystik som genomsyrar hela Ella Hillbäcks produktion och kanske är dess viktigaste beståndsdel.
Ella Hillbäcks första roman, Albatross, 1943, är en uppväxtskildring som åtminstone på ytan lägger sig nära hennes egna barndomsomständigheter. Huvudpersonen är en ung flicka vars far arbetar i textilfabriken och är fackligt engagerad. Kriget är närvarande i romanen i gestalt av Keller, en tysk flykting och god vän till fadern, som både skrämmer och fascinerar protagonisten när hon hör hur han skriker och jämrar sig i sömnen, plågad av mardrömmar om sina upplevelser.
Från år 1947 och diktsamlingen Världsbild är tonen mörkare och tempot lugnare, även om den känsla av förundran och förtröstan inför världen och naturen som är så stark i de två första diktsamlingarna aldrig helt försvinner, inte ens i hennes allra sista, postumt utgivna diktsamling Dikter i mitt ljus, 1980. Denna samling kretsar mycket kring död och utslocknande. Ella Hillbäcks kristna tro – hon konverterade och levde en tid som katolik – kommer till tydligast uttryck i diktsamlingen Lovsångens fält från 1962, men återfinns även i andra diktsamlingar, exempelvis Vägar, rastställen från 1960, en diktsamling som gjorde henne känd även för en bredare publik.
Äktenskapet med Östen Sjöstrand har gjort avtryck i både diktsamlingar och romaner. Romanen Det tvåfaldiga livet, 1964, kretsar kring ett konstnärsäktenskap i vilket kvinnan känner sig undanskuffad och skymd av sin mer berömde make. Det går inte att säga hur självbiografisk romanen är, men faktum är att Ella Hillbäck ofta hamnade i skuggan av sin make. I flera litteraturhistoriska verk nämns hon enbart som Östen Sjöstrands hustru.
Ella Hillbäck går inte att placera i ett specifikt litterärt decennium. Hon var ingen typisk fyrtiotalist under 1940-talet och ingen typisk sjuttiotalist under 1970-talet. Däremot kan man säga att 1950-talets delvis tillbakablickande esteticism och närmast religiösa sökande harmonierar med hennes poetiska tonläge och tematik, men med vissa undantag. Diktsamlingen En mörk blå redovisning, 1969, är påtagligt mer politisk än de övriga. I en intervju med Matts Rying från 1971 säger Ella Hillbäck:
"Jag tror inte att någon författare idag som tar sin uppgift på allvar kan undgå att beröras av samhällsfrågorna eller världsproblemen, överbefolkningen, utsugningen, miljöförgiftningen, våldshandlingarna som griper omkring sig. Jag tror att dessa händelser på något sätt måste komma in i författarens arbete, att de visar sig på olika plan, eller så att man hämtar impulser från just dessa frågeställningar. Men det möter mig inte som något yttre krav! Det är inte något som politiska debattörer kan svänga över mig som en piska, utan något som redan finns där och kräver uttryck. För mig sker det genom omskrivningar i diktens bilder och gestalter. Andra, vet jag, har behandlat ämnet mera i klartext."
Prosasamlingen 12 blickar på verkligheten, 1972, gestaltar och tematiserar seendet. Vi får titta in i ett pojkrum, skåda ut över ett islandskap, gå på bio och se en actionfilm, följa med på en bussresa i södra Europa och betrakta det förbiilande landskapet. Invävda i dessa betraktelser ligger både personliga associationer och reflektioner över medmänniskornas omständigheter. Olika tider och platser avlöser varandra och blandas i dessa betraktelser och skapar sammantaget en känsla av närhet till författaren själv, som vanlig fiktionsprosa och poesi inte alltid frammanar.
Delar av det senare författarskapet, som exempelvis dikterna ”Min käre Swedenborg” och ”Gåtan Swedenborg” ur samlingen Ljusets vägar, 1976, kretsar kring Emanuel Swedenborg och hans världssyn och det mest udda och märkliga i författarskapet är utan tvekan den prosalyriska samlingen Swedenborgvisioner, 1973. Den presenteras som ”En prosasvit i sju avsnitt” och är ett slags erotiskt färgad uppenbarelsebok, i vilken man kan ana att författaren på sitt suggestiva och visionära sätt skrivit in sig själv i rollen som Swedenborgs guddotter.
Utöver sitt skönlitterära författarskap var Ella Hillbäck även verksam som journalist och litteraturkritiker, bland annat i Ny Tid och Morgontidningen.
Ella Hillbäck dog i Stockholm 1979.
