Ellen Nordmark antogs som missionär av Svenska kyrkans mission 1930 och sändes till Indien för att bedriva skolverksamhet, vilket hon framgångsrikt gjorde fram till pensioneringen 1967.

Ellen Nordmark föddes i Västerås 1902 som yngst av fem barn. Fadern Ludvig Nordmark var häradsskrivare och modern hette Ida Nordmark, född Stål.

I sin ansökan till Svenska kyrkans mission (SKM) uppger Ellen Nordmark att hon hade blivit kallad att bli missionär redan som tonåring. När hon blev antagen och utsänd var hon väl utbildad för uppgiften. Hon hade examen från Folkskollärarseminariet i Stockholm och hade hunnit tjänstgöra som lärare några år. Dessutom hade hon avlagt en teologie kandidatexamen och var därmed den första av SKM:s kvinnliga medarbetare med en teologisk examen. Därtill hade hon gått en kurs på en husmodersskola.

Hennes uppgift var att inom ramen för den Evangelisk-lutherska Tamulkyrkan i Sydindien utveckla skolverksamheten för flickor i Usilampatti, huvudorten i Kallerlandet i Tamil Nadu. Befolkningen där ansågs vara asocial och var under särskild polisuppsikt. Den indiska staten anslog medel för att upprätta flera skolor och överlämnade ledningen till olika missioner.

Den enkla flickskola som Ellen Nordmark fick i uppdrag att sköta skulle under de följande åren växa och utvecklas. Skolan byggdes ut med mellanstadium och högstadium för att till slut också bli gymnasium. År 1946 tog flickläroverket emot 1 500 elever och rankades mycket högt bland Sydindiens skolor.

Ellen Nordmarks filosofi och arbetssätt låg bakom skolutvecklingen. Grundläggande för hennes undervisning var den kontakt hon hade med flickornas föräldrar och hemförhållanden. Hon gick ut i byarna för att träffa i synnerhet kvinnorna. Hennes regelbundna besök då hon mötte kvinnorna med respekt resulterade i ett slags vänskap som öppnade upp för samtal om värderingar som begränsade kvinnors liv och som förhindrade deras döttrars utveckling. Ellen Nordmark försökte motverka barnäktenskap, bristen på utbildning, mord på flickfoster och köpslående om brudpriser och de konflikter sådana förde med sig. Även om hon blev motsagd utgjorde samtalen en början till kvinnornas ökade självförtroende och deras krav på förändring av levnadsvillkoren.

Ellen Nordmarks målsättning var att förändring skulle komma genom möjlighet till skolgång för flickor i stället för barnäktenskap. Den medvetenheten växte fram genom hennes trägna resande och besök i byarna i Usilampattiområdet, uppfattningar som spreds bland kvinnorna. De efterfrågade ökad skolgång för sina döttrar. Kvinnorna i lokalbefolkningen drev alltså på i utbyggnaden av den ursprungliga primärskolan.

Ellen Nordmark fick också en bredare möjlighet att påverka när hon valdes in i kyrkostyrelsen och utsågs till ordförande i utbildningskommittén med ansvar för alla skolfrågor och statsbidragens förmedling. Hon inspekterade kristendomsundervisningen i kyrkans skolor och startade nya skolor. Hon utsågs också till fältsekreterare för SKM, en post som tidigare självklart uppehållits av män.

Ellen Nordmark var inte gift, men det innebar inte att hon saknade en familj. Hon såg många av de fattiga eleverna som sina egna barn och hjälpte dem, så som en indisk mor skulle göra, med mat och kläder, utbildning och hälsovård. Så småningom hjälpte hon också till med bröllopsarrangemangen.

När Ellen Nordmark hade arbetat i 30 år samlades hennes elever och hela bygden för att tacka henne. Hon satt på en tron med jasminkrans kring sin hals och frukter av alla slag vid sina fötter. 1 700 flickor, lärare, föräldrar, landshövdingen och kommunledningen hyllade henne.

Efter avslutad tjänst i Indien flyttade Ellen Nordmark tillbaka till Västerås där hennes syster bodde kvar i föräldrahemmet. Hon uppehöll kontakten med Usilampatti under många år och förmedlade stöd från den kyrkliga syförening som hon och hennes syster ledde i Domkyrkoförsamlingen i Västerås.

Ellen Nordmark avled 1994 och är begravd på Hovdestalund i Västerås.