Ellen Roosval von Hallwyl var i sina skulpturverk en egensinnig tidig modernist. Hon var unik så till vida att hon själv tillverkade sina skulpturer.
Ellen Roosval von Hallwyl var dotter till den schweiziske riksgreven Walther von Hallwyl och Wilhelmina Kempe, arvtagerska efter den förmögne sågverkspatronen Wilhelm Kempe. Ellen Roosval von Hallwyls ungdomsår följde den nya penningaristokratins livsmönster med uppförandekoder lånade från de kungliga. 20 år gammal gifte hon sig med löjtnanten Henrik de Maré, som 1897 utnämndes till militärattaché i Berlin. Där började hon sina konststudier under ledning av Hedwig Weiss, medlem i Verein der Berliner Künstlerinnen. År 1904 återvände Ellen Roosval von Hallwyl till Sverige då maken fått en tjänst vid hovet. Under tiden i Berlin hade den unge konsthistorikern Johnny Roosval anställts som informator åt den 13-årige sonen Rolf. År 1906 begärde Ellen skilsmässa för att kunna gifta sig med Johnny Roosval. Detta orsakade en stor skandal i societeten, inte minst på grund av åldersskillnaden – han var 12 år yngre än hon. Skilsmässoåret 1905–1906 tillbringade hon med jungfru i Berlin och målade i Secessionens skola för bland annat Lovis Corinth. År 1907 gifte hon sig med Johnny Roosval trots att det innebar att hon uteslöts från den Hallwylska familjegemenskapen. Inte förrän elva år senare, då Johnny Roosval blivit docent och hade utsikt att bli professor, accepterade familjen mesalliansen.
Ellen Roosval von Hallwyls målningar är mörka, symboltyngda och kontrastrika med kantiga figurer som förebådar hennes skulpturer. Från 1910 blev skulpturen hennes huvudsakliga uttrycksmedel. Johnny Roosval lyckades övertala Carl Milles att undervisa henne i hennes ateljé. Vintern 1912–1913 var hon i Paris hos Gaston Touissant, en av Bourdelles elever, för att lära sig praktisk stenhuggarteknik. Hon blev den första kvinnan i Sverige som egenhändigt högg sina skulpturer, gärna i stort format. En av de första uppgifterna var ett fyra meter högt gravkors i granit för systerdottern Ebba von Eckermann på Frustuna kyrkogård, påminnande om gotländska triumfkrucifix. Gotland hörde till Johnny Roosvals arbetsområde och där uppfördes sommarhemmet Villa Muramaris, vilken byggdes med hjälp av Ellen Roosval von Hallwyls pengar. Den stod färdig år 1917. Utformandet och utsmyckningen av villan är hennes främsta verk. Väggarna restes runt den magnifika sandstensspisen i huskroppens mitt. Ellen Roosval von Hallwyl gav spisen formen av en egyptisk tempelfasad med två monumentala kvinnofigurer, symboliserande Kärleken och Sanningen, omgivna av mansfigurerna Smärtan och Arbetet, uppburna av de fyra elementen. Till villans sydfasad skapade hon efter medeltida förlagor vattenkastarna Kärleken och Synden; i den så kallade Barockträdgården tronar en Bacchusfigur och putti. Anläggningen är ett genomkomponerat allkonstverk. Friskulpturen Daimon, i gestalt av en naken yngling sträckande sig mot himlen, har den djupaste innebörden. Han är sinnebilden för hennes skyddsande, den gudomliga röst som inspirerade henne i hennes skapande och vägledde henne. Ellen Roosval von Hallwyl var djupt troende och ansåg sig ha fått sin kreativitet från Gud. Villa Muramaris byggnadsminnesförklarades 1987 men var fortfarande utan brandskydd när den eldhärjades i januari 2013.
När familjens bannlysning upphörde på 1920-talet fick Ellen Roosval von Hallwyl av sin mor några uppdrag för Hallwylska palatsets dekorering. Till kägelrummet gjorde hon sviten Livet i Kristus, åtta bronsskulpturer i en indisk-romansk blandstil. År 1925 modellerade hon Dansen som en hyllning till sonen Rolf de Maré, skaparen av Svenska baletten i Paris. År 1933 återanvändes danskompositionen till en granitrelief, nu placerad i trädgården på Svenska institutet i Paris. Sedan sonen visat några av hennes skulpturer på hemmascenen Théâtre des Champs-Elysées i Paris vågade Ellen Roosval von Hallwyl 1923, 56 år gammal, arrangera sin första och enda separatutställning i Stockholm. Kritiken förvånades över att ”en dam ur den högsta kultursfären” har så lite av kvinnlig charm: ” Man häpnar inför sådana skapelser av en kvinna som dessa egendomligt brutala masker …” samtidigt som hon beskylldes för att vara ”feminint broderiaktig”. Kardinalfelet var nog endast det att hon hade vågat sig på ”en kamp med de djärvaste manliga problem”. Skulptur ansågs fortfarande vara en manlig domän.
På 1930-talet drabbades Ellen Roosval von Hallwyl av reumatism och råddes av sin läkare att avstå från att skulptera. Hon färdigställde bara några gravvårdar och vände sig till musiken, som hon ansåg vara mera ren och andlig än skulpturen, eftersom den inte krävde något materiellt. Hon var en duktig pianist och hon fick lektioner i komposition av den tyske kompositören Friedrich Mehler, verksam i Visby. Båda var hängivna Gustav Mahlers musik.
Ellen Roosval von Hallwyl dog i Stockholm 1952. Hon är begravd på Väskinde kyrkogård på Gotland där hon vilar under sin egenkomponerade gravvård Kristus tröstaren.
