Ellen Rydelius skapade den moderna svenska guideboken, men var också framstående som journalist och översättare.

Ellen Rydelius föddes i en grosshandlarfamilj i Norrköping och växte upp som bortskämt enda barn. Avsaknaden av syskon var antagligen en orsak till att hon fick läsa vidare, vilket inte var vanligt för flickor från lägre medelklass vid denna tidpunkt. Arton år gammal tog hon studenten som privatist och skrevs samma höst in vid Östgöta Nation i Uppsala. Studietiden tycks ha varit osedvanligt lycklig – hon idkade flitigt socialt liv såväl i Uppsala Kvinnliga Studentförening som i blandat sällskap, och periodvis tycks studierna ha fått stryka på foten för mer angelägna världsliga göromål. Inspirerad av Ellen Keys skrifter levde hon också i något som närmast liknade ett samboförhållande med en manlig student.

Sedan Ellen Rydelius 1907 tagit sin fil.kand. i moderna språk var hennes avsikt att studera vidare, men först tjatade hon sig till utlandsstudier – något som inte heller var vanligt – i det fjärran Kazan. Vistelsen avbröts dock i förtid. Faderns affärer gick dåligt, och han valde att begå självmord. I stället för licentiatstudier tvingades nu Ellen Rydelius att börja arbeta. Hon sökte sig till tidningsvärlden, där det fanns behov av ryskkunniga krafter. Snart övergick hon dock till regelrätt journalistik. Också här var hon tidig. Elin Wägners Pennskaftet har givit eftervärlden en bild av den kvinnliga journalistens tillvaro, men romanen kom först 1911, tre år efter Ellen Rydelius inträde i tidningsvärlden.

Under journalisttiden träffade Ellen Rydelius Harald Wägner, bror till Elin Wägner. Efter fem månaders bekantskap gifte de sig, och några år senare föddes dottern Maria – nästan alltid kallad Ria. Äktenskapet blev kort. Ellen Rydelius upptäckte att maken var otrogen och lämnade honom.

När dottern föddes lämnade Ellen Rydelius sin anställning på Dagens Nyheter och övergick till frilansverksamhet. Det var nu hon började arbeta som litterär översättare. Inledningsvis koncentrerade hon sig på ryska klassiker, och första världskriget ägnade hon åt att översätta Dostojevskijs Bröderna Karamazov till svenska. Hon inledde också en livslång relation till Bonniers Förlag och lyckades periodvis förhandla fram månadslön för översättandet. Ellen Rydelius är ett gott exempel på en yrkesförfattare. Som ensamstående mor var hon tvungen att ta skilda slags uppdrag för att försörja sig och dottern. Korrespondensen med förlaget visar på stor idérikedom, men också att Ellen Rydelius var en ganska dålig hushållare. Ofta tjänade hon rätt bra. En stor livförsäkring, som hon skaffat när hon blev ensamstående, tyngde dock ekonomin. Ellen Rydelius översatte allt från Nobelpristagare till deckare, och som journalist sålde hon in artiklar om allt som kunde vara lukrativt – till och med om skilsmässor. Ett viktigt stöd var kamraterna inom det inofficiella, kvinnliga nätverket ”Ligan”, som stöttade varandra både yrkesmässigt och privat.

En dag i slutet av 1923 tröttnade Ellen Rydelius på livet i Stockholm. Hon tog med sig dottern och skrivmaskinen och flyttade till Rom. Där fortsatte hon med översättningar och journalistik, men framför allt blev Romvistelsen början på en ny karriär. Enligt Ellen Rydelius bad två gästande väninnor henne enträget att skriva en guidebok till staden. Efter hemkomsten sommaren 1925 erbjöd hon Bonniers en Romguide, och hösten därpå skrev hon den första moderna svenska guideboken över Rom. Rom på 8 dagar kan till och med ses som den första moderna svenska guideboken över huvud taget. Den är kort, men ändå rätt heltäckande samt uppdelad efter veckodagar (måndag-måndag). Boken innehåller också register och praktisk information om mat, museers öppettider, nyttiga adresser samt kyrkliga och folkliga fester. Epokgörande är Ellen Rydelius inriktning på hela människan – hennes läsare förutsätts inte enbart intressera sig för sevärdheter, utan också för den samtida staden. De blir dessutom trötta, hungriga och törstiga. Pauser, lunch, te och middag är inlagda i programmet. Flera gånger distanserar hon sig uttryckligen från sin tids guideboksideal, Baedeker, där utförligheten var det viktigaste.

Inspirationen till guideboken kom kanske inte enbart från väninnorna. Flera utländska guideböcker kan ha influerat Ellen Rydelius, även om boken helt och hållet är en originalprodukt. Framgången berodde till stor del på hennes egen berättarröst, som erinrar om hur en vän i staden skulle visa oss runt. Redan på bokens första sidor etablerar Ellen Rydelius ett ”vi”, som hon sedan bara lämnar för att träda fram i rollen som auktoritet. En recensent talade om hur hon tar läsaren vid armen. Här skiljer hon sig markant från Baedekertraditionen, där en anonym kännare talar till oss. Medan Baedeker syftar till att skydda turisten från lokalbefolkningen försöker Ellen Rydelius i stället få oss intresserade av dem. Också historiska förlopp knyts till människor. Här anar man journalistens vana att engagera sin läsare.

Rom på 8 dagar kom ut i mars 1927, och redan några månader senare gav Bonniers författaren i uppdrag att skriva en liknande bok om Paris. De närmaste åren kom guideböcker om Paris, 1928, Berlin, 1929, Italien, 1929, och Stockholm, 1930 – alla med siffran ”8” i titeln. Under mellankrigstiden utkom tolv ”åttor” samt Lund på 12 timmar, 1937. Många av böckerna kom senare i nya, omarbetade upplagor – Romboken var mest framgångsrik och kom i nio upplagor mellan 1927 och 1957 samt en tionde, postumt omarbetad 1963. Också Paris på 8 dagar kom i många upplagor.

För Ellen Rydelius var detta en ny, oanad karriärmöjlighet. Hon blev känd som ”den svenska Baedeker” och var plötsligt den stora kännaren av främmande länder. Som sådan framträdde hon i radio, skrev artiklar och gjorde omfattande föredragsresor. Själv talade hon om sig själv som ”handelsresande i städer”. Dessutom gjorde hon många utlandsresor för att förbereda nya böcker och omarbeta gamla. För svensken utgjorde hennes guideböcker länge modellen för hur sådana skulle se ut.

Under andra världskriget var det svårt att åka utomlands, och Ellen Rydelius koncentrerade sig därför på svenska resmål och på kokböcker med franskt, italienskt och ryskt tema. Efter kriget omarbetade hon guideböckerna, delvis med hjälp av dottern, som ofta varit hennes reskamrat och tidigt bidrog med bland annat register. Femtiotalets guideböcker fick ett aningen större format, modernare framsidor och en ny titel – de hette nu Med Ellen Rydelius i Rom, Med Ellen Rydelius i Paris och så vidare. Dock behölls den gamla titeln som undertitel. Den sista upplagan av Romboken utkom strax före Ellen Rydelius död, och året därpå kom två böcker om Italien postumt. Hennes översättningar har fortsatt att tryckas om fram till 1980-talet.

Ellen Rydelius dog 1957. Hon är begravd på Skogskyrkogården i Stockholm.