Elly Jannes var författare, tidskriftsredaktör och journalist. I den senare egenskapen var hon en pionjär som resande kvinnlig samhällsreporter.

Elly Jannes föddes 1907 och hennes rötter står att finna i Brevens bruk – ett gammalt brukssamhälle i utkanten av Närke, nära norra Östergötlands skogsområden och Sörmlands herrgårdsnatur. Fadern var gjutare vid bruket och hette Janne Petterson. Efternamnet Jannes tog hon efter faderns förnamn. Uppväxten på den särpräglade bruksorten satte djupa spår hos arbetarflickan Elly Jannes, och på äldre dagar skrev hon artiklar om barndomsorten. Hon gjorde även radioinslag om det nedläggningshotade Brevens bruk tillsammans med sin dotter Elle-Kari Höjeberg, som hon fick tillsammans med sin make, läkaren Svante Höjeberg.

Elly Jannes tog filosofie ämbetsexamen 1934 vid Stockholms högskola inom matematisk-naturvetenskaplig fakultet. Redan i unga år hade hon läst Ester Blenda Nordström och under studietiden började hon skriva i kulturtidskrifter. Hon vann anonymt en novelltävling i Idun och fick uppdrag för denna tidning 1934–1935. Hon skrev även i kvinnotidningen Tidevarvet.

En stark förankring hade Elly Jannes inom nykterhetsrörelsen. Säkerligen grundlades detta genom folkrörelsetraditionerna från Brevens bruk. Hon skrev till exempel för nykterhetstidningen Polstjärnan och Godtemplarordens Reformatorn dit hon knöts 1937 för att tillvarata de ”systerliga intressena”. Hon gjorde vid denna tid även en översättning från tyskan av Hermann Hosters Många äro kallade, 1936.

Elly Jannes huvudorgan som framträdande svensk journalist blev från 1936 tidningen Vi, som Konsumentbladet kom att heta från och med 1937. I Brevens bruk var den kooperativa rörelsen stark och fadern hörde till grundarna av hemortens konsumentförening. Vi-tidningen blev Elly Jannes trogen fram till 1969, då hon slutade som redaktör. Under tre decennier gjorde hon sig känd som en av tidningens verkliga profiler, en orädd journalist med en mängd reportage från olika länder och miljöer.

Kring 1947 hade tidningen Vi en upplaga som i storlek omfattade 40 procent av de svenska hushållen. I tidningen medverkade ofta kända författare som Ivar Lo-Johansson och Nils Ferlin. Här publicerades sociala reportage om exempelvis åldringsfrågan och reseberättelser från olika länder. Elly Jannes bidrog starkt till att skapa en sådana reportage-kultur i tidningen.

Samtidigt med journalistkarriären inledde Elly Jannes ett eget författarskap. Debuten 1942 blev Renarna visar vägen med fotografier av Anna Riwkin-Brick. Elly Jannes intresse för samerna i fjällvärlden manifesterades här för första gången. Hennes första och enda skönlitterära bok, Detta är mitt enda liv, utkom 1944 och fick relativt stor uppmärksamhet. Ämnet var ovanligt; en handikappad ung flickas kamp mot fördomar och omgivningens fördömanden. Till saken hör att Elly Jannes haft en puckelryggig flicka som lekkamrat. Romanen höglästes i radio.

Tillsammans med Harry Martinson, Ole Torvalds och Lars Ahlin tilldelades Elly Jannes Svenska Dagbladets litteraturpris i början av 1945. I en kåserande betraktelse i Dagens Nyheter i januari 1945 lade hon ut texten om hur hon ogillade konventioner och masker människor emellan. Dagen därpå fanns hon med på bild i samma tidning tillsammans med Artur Lundkvist, Jan Fridegård och Moa Martinson då kvartetten intervjuades av Nykterhetsorden Verdandis Stockholmskrets. Det kommenterades att nykomlingen Elly Jannes klarade sig bra i sammanhanget.

Direkt efter krigsslutet gav sig Elly Jannes ut i det sönderbombade Europa och dokumenterade sina intryck i Människor därute och Ögonblicksbilder från Europa 1945/46, i den senare med egna fotografier. Umbärandena var många under dessa äventyrliga resor i en hård verklighet. Resorna fortsatte och förde henne till fjärran länder. I dokumentärboken Österland från 1949 skildrades resor i Turkiet, Irak och Iran. Året därpå återkom hon till samernas kultur i Vandrande by med bilder av Anna Riwkin-Brick. De publicerade bokverken hade hittills utkommit på Kooperativa Förbundets Bokförlag, vilket stod tidningen Vi nära.

Från och med 1951 utgav Elly Jannes sina böcker på Rabén & Sjögren Bokförlag. Ett av hennes mest kända verk blev barnboken Elle Kari, återigen med samemotiv och med Riwkin-Brick som fotograf. Verket översattes både till engelska, tyska och finska, förutom de nordiska språken, och utkom i flera upplagor. Under samma period florerade en hel del barnbilderböcker med just fotografier, exempelvis av Astrid Bergman Sucksdorff och Karin Fryxell.

Resor i Marocko resulterade i boken Solnedgångens land, 1953. Året därpå utgav Elly Jannes Öknen skall glädjas och Resa i arabvärlden och Israel. Mer personlig blev hon i Ett år med Kari från 1955, där hon dokumenterar sin lilla dotters liv med penna och kamera.

Efter pensioneringen från tidningen Vi fortsatte Elly Jannes att resa. År 1972 utkom På väg till Ujamaa. En skildring från Tanzania. Till denna bok utarbetade hon även en studiehandledning. Resandet gick som en röd tråd genom hennes liv, och hon anordnade även resor genom tidningens reseklubb och föreningar. Vidare utgav hon tillsammans med dottern Människor i Tanzania, 1974, och 1976 Möten i Moçambique.

Elly Jannes blev alltmer aktiv i kvinno-, miljö- och fredsrörelsen. Även efter pensioneringen fortsatte hon att skriva i Vi och andra tidskrifter och hennes kritiska röst skärptes med åren. Så sent som 1993 skrev hon om sin forna färdkamrat Anna Riwkin-Brick. En samlad undersökning av Elly Jannes journalistik och betydelse som pionjär när det gäller den resande kvinnliga samhällsreportern återstår att göra.

Elly Jannes dog i Stockholm 2006. Efter hennes bortgång skrevs minnesord i Dagens Nyheter av de yngre journalistkollegorna Kerstin Vinterhed och Christina Rosenqvist.