Elsa Brändström, ofta benämnd som ”Sibiriens ängel”, är känd för att hon under första världskriget, i Röda korsets regi, arbetade för att förbättra förhållandena för krigsfångar från Centralmakterna som under mycket svåra förhållanden vistades i ryska fångläger i Sibirien.

Elsa Brändströms engagemang för de utsatta i samhället började tidigt. Som barn i Sankt Petersburg, där hennes far Edvard Brändström var marinattaché, upprördes Elsa Brändström över hur de ryska kuskarna förväntades vänta på sina herrskap i stark vinterkyla, ibland ända till gryningen. När familjen flyttade hem till Sverige blev fadern så småningom chef för första Livgrenadjärregementet i Linköping. När fadern på nytt skickades till Sankt Petersburg år 1906, denna gång som envoyé, stannade Elsa Brändström kvar i Sverige för studier på ett lärarinneseminarium. Tjugo år gammal förenades hon med familjen igen och var bland annat aktiv i Svenska föreningen i Sankt Petersburg där hennes far var hederspresident. Under 1913 och 1914, efter moderns död, fungerade Elsa Brändström också som värdinna vid svenska beskickningen i Sankt Petersburg.

I samband med krigsutbrottet 1914 anmälde hon sig tillsammans med väninnan Ethel von Heidenstam till en kurs i krigssjukvård, samtidigt som de tjänstgjorde på ett krigssjukhus som den svenska beskickningen samlat pengar till. När den så kallade invalidutväxlingen mellan de krigförande parterna organiserades, med Sverige som mellanhand, var Elsa Brändström en av de Röda kors-sjuksköterskor som deltog i transporterna. År 1915 blev Elsa Brandström ombedd av svenska Röda korset att, som representant för de neutrala skyddsmakterna Sverige och Danmark, delta i hjälpverksamheten i de stora fånglägren i Sibirien och även att arbeta med inspektionen av dessa läger. I Sibirien reste hon också runt och fördelade insamlade förnödenheter till krigsfångarna. Situationen i framför allt de sibiriska fånglägren var mycket svår. Brist på vinterkläder, filtar, madrasser, dåliga sanitära förhållanden och avsaknad av mediciner och utrustning för elementär sjukvård ledde till återkommande utbrott av främst fläcktyfus. Av de drygt två miljoner krigsfångar från Centralmakterna som hamnade i ryska fångläger under första världskriget dog uppskattningsvis 700 000 personer.

I skildringar av Elsa Brändströms arbete i Sibirien lyfts särskilt hennes effektiva initiativförmåga fram. Med små resurser anses hon ha räddat tiotusentals liv genom att hon organiserade och effektiviserade sjukvården i de olika läger hon besökte. Lägret i Stretensk i Sibirien, som hon kom till 1915, blev prototypen för denna verksamhet. Genom att skilja de sjuka fångarna från de friska, se till att sjukavdelningar ordnades och genom att organisera vattenhämtningen mer effektivt hävdes den då pågående fläcktyfusepidemin som annars riskerat få en betydligt högre dödlighet.

Efter freden i Brest-Litovsk i mars 1918 försämrades situationen ytterligare för fångarna i Ryssland. De tjeckiska krigsfångarna i Sibirien hade före ryska revolutionen rekryterats till den ryska sidan i hopp om ett självständigt Böhmen efter världskrigets slut. Under inbördeskriget i Ryssland anslöt de sig till de vita och började avrätta ungrare och österrikare i lägren. Även personal från Röda korset råkade illa ut. Elsa Brändström själv arresterades år 1918 som misstänkt för spioneri. Hon hotades av avrättning men frikändes.

Under 1919 fick Elsa Brändström själv tyfus, och återvände till Sverige 1920. Under slutet av det ryska inbördeskriget fortsatte Elsa Brändström att arbeta för de kvarhållna tyska och österrikiska krigsfångarna. Verksamheten finansierades bland annat genom att hon publicerade sina minnen från arbetet i fånglägren och genom en föredragsturné i USA, och även genom arbetet i Hjälporganisationen för krigsfångar i Sibirien. Med hjälp av insamlade medel köpte hon 1922 kuranstalten Marienborn i Sachsen och omvandlade den till ett arbets- och vilohem för tidigare krigsfångar. Ett barnhem för barn till fäder som dött i Sibirien inrättades i slottet Neusorge.

Hösten 1929 gifte sig Elsa Brändström vid 41 års ålder med den tyske akademikern Robert Ulich och de bosatte sig i Dresden. 1932 föddes dottern Brita. På grund av sitt arbete med krigsfångarna kontaktades Elsa Brändström av Adolf Hitler 1933, men tackade nej till vidare samarbete. Hennes man var kritisk till nazisternas maktövertagande och 1934 flyttade familjen Brändström till USA. Där arbetade Elsa Brändström med att få fram uppehållstillstånd till hundratals flyktingar från Nazityskland och de ockuperade skandinaviska länderna.

När det gäller insatser på det humanitära området har Elsa Brändström jämförts med Raoul Wallenberg. Hon omnämns i levnadsbeskrivningar och liknande som flera gånger påtänkt för Nobelpriset. Hon beskrivs som en viljestark och psykiskt spänstig personlighet, med stark ledarförmåga och hon skildras även som en effektiv och lyhörd organisatör, med en stark social rättskänsla. Genomgående framgår att hon gjorde ett mycket starkt intryck på sin omgivning och påfallande är hennes talang för det som idag kallas mediehantering. I Sverige vittnar flera kortare pamfletter och framställningar som i stort sett bygger på hennes egna skildringar och på skolkamraten Elsa Björkman-Goldschmidts biografi, om det intresse hon väckte i sin samtid. Vid begravningen 1948 beskrevs hon av stockholmsbiskopen Manfred Björkquist som en ”barmhärtighetens kämpande valkyria”. Visst fog fanns för denna bild. I Svenska föreningen i Sankt Petersburg framträdde den unga Elsa Brändström en gång utklädd till valkyria, för att under föreningens årsfest 6 november 1910 lägga ner en lagerkrans vid krigarkungen Gustaf II Adolfs byst. En annan beskrivning, som refereras i en av levnadsskildringarna, är mer målande i sin dubbelhet: Elsa Brändström tog sig an sina uppgifter med den trosvissa tapperheten hos en frälsningssoldat och den segervissa säkerheten hos en baldrottning.

Utan att egentligen stå i första ledet för kvinnornas rättigheter förefaller Elsa Brändström liksom en rad andra kvinnor från (främst) borgerligheten under första hälften av 1900-talet, ha praktiserat emancipationen i häpnadsväckande hög grad, vilket kan ha bidragit till det stora intresset för hennes person. Förutom en rad minnesstenar har Elsa Brändström fått ge namn åt flera skolor i Tyskland. Mer än 130 gator i Tyskland och i Österrike är uppkallade efter henne. I Sverige har en gata i Linköping och en i Hägersten fått hennes namn.

Efter andra världskrigets slut drabbades Elsa Brändström av bröstcancer och dog 4 mars 1948 i Cambridge. Hennes grav finns på Norra begravningsplatsen i Solna.