Elsa Carlsson var en aktad skådespelare, verksam under större delen av 1900-talet.
Elsa Carlsson var dotter till lokomotiveldare John Albert Karlsson och hans maka Ida. Hon föddes i Göteborg år 1892 och hade en tre år yngre syster, Viktoria, kallad ”Tora”, även hon verksam som skådespelare. Fadern avled vid 40 års ålder 1897 och modern gifte om sig något år senare och fick i det äktenskapet två söner. År 1913 dog även modern och 1919 likaså styvfadern, postvaktmästare Carl Alfred Lindberg. Då stod redan Elsa Carlsson på egna ben sedan ett antal år.
Elsa Carlsson uppträdde redan som 15-åring i december 1907 hos Axel Engdahl på Folkteatern i Göteborg och var sedan engagerad hos honom åren 1908—1909 samt vid John Borghs resande teatersällskap 1908. Hon var därefter engagerad hos Wilhelm Olins teatersällskap åren 1909—1912, där hon fick sitt genombrott 1910 med rollen som häxan Marta Herlufs i Anne Pedersdotter. Bland Elsa Carlssons många teaterengagemang genom åren märks bland andra då hon 1912—1916 verkade hos Hjalmar Selander på Nya teatern i Göteborg, därefter engagerades hon av Albert Ranft som knöt henne till Svenska Teatern i Stockholm åren 1916—1921. Hon tillhörde sedan Helsingborgs stadsteaters första ensemble 1921—1923 samt även åren 1934—1938. Hon var därefter verksam på Lorensbergsteatern i Göteborg 1924—1931, samt hann spela vid Gösta Ekmans Stockholmsscener säsongen 1931—1932. Åren 1938—1942 verkade hon vid Göteborgs stadsteater, 1942—1943 vid Blancheteatern i Stockholm samt var från 1943 fram till 1965 engagerad vid Dramaten. Hon turnerade även fortsatt, däribland åren 1942—1953 med egna turnéer i folkparkerna, exempelvis med Noël Cowards Markisinnan.
Elsa Carlsson studerade teater, bland annat i Berlin, Paris och Wien, där i synnerhet den franska skolan influerade henne, med dess lätta replikföring. Bland Elsa Carlssons scenroller kan nämnas Helga i Tösen från Stormyratorpet, 1914, på Nya Teatern i Göteborg, Viola i Trettondagsafton, 1921, vid invigningen av Helsingborgs stadsteater, M:lle Champignol i En herre i frack, 1923, på Svenska teatern, Julia Körner i Swedenhielms, 1925, på Lorensbergsteatern, Katarina i Så tuktas en argbigga, 1929, på Lorensberg, Mindred Watson Drake i Väninnor, 1942, på Blanche, samt Abby Brewster i Arsenik och gamla spetsar vid dess Europapremiär 1942 på Göteborgs stadsteater. Hon gjorde på Dramaten den enda rollen i Vox humana, 1946, Lady Sneerwell i Skandalskolan, 1948, Nille i Jeppe på Berget, 1948, Mrs Pearce i Pygmalion, 1952, Martha Boman i Swedenhielms, 1954, Prudence i Kameliadamen, 1955, Hertiginnan i Drottningens juvelsmycke, 1957, Änkedomprostinnan Julia Hyltenius i Hans nåds testamente, 1961, och Amman i Fadren, 1962, samt på Vasateatern som Mrs Agnes Kinsale i Mitt bedårande jag, 1964, mot Karl Gerhard.
Elsa Carlsson filmdebuterade 1915 i den kvinnliga huvudrollen i Georg af Klerckers stumfilmsdrama Rosen på Tistelön, fritt baserat på Emilie Flygare-Carléns roman. Hon kom att medverka i totalt 27 filmer under sin drygt 40 år långa filmkarriär. Bland dessa kan nämnas Modärna fruar, 1932, Pettersson & Bendel, 1933, Simon i Backabo, 1934, Äktenskapsleken, 1935, 65, 66 och jag, 1936, Åh, en så´n grabb!, 1939, Hanna i societén, 1940, Banketten, 1948, Fästmö uthyres, 1950, Giftas, 1955, och Fröken Chic, 1959.
På senare år medverkade Elsa Carlsson även en del i TV-teaterföreställningar, däribland Gå över gatan, 1958, i regi av Bengt Lagerkvist, Anton Tjechovs Onkel Vanja, 1967, och Maksim Gorkijs Solens barn, 1969. Hon medverkade även i miniserien En dåres försvarstal, 1976, i regi av Kjell Grede, efter August Strindbergs självbiografiska roman.
Elsa Carlsson var även verksam i radio och var fast engagerad vid Radioteatern 1931—1932. Hon var också styrelseledamot i stiftelsen Höstsol samt Anders de Wahls stipendiefond.
Elsa Carlsson var oerhört mångfacetterad och spelade allt från komedi till tragedi, men ansågs särskilt komma till sin rätt i den moderna komedin. Där fick hon användning för en formidabel förmåga att avlossa bitska eller rentav dräpande repliker. Hon gestaltade ofta på film avmätta, aristokratiska överklassdamer och direktörsfruar som antingen var lite vimsiga eller bestämda, men ofta tämligen nedlåtande mot sin omgivning. Hon var sofistikerad, med en nobel, närmast drottninglik utstrålning, som skulle passat lika väl på något chict château i Paris. Med sin gedigna erfarenhet och apparition blev hon med tiden något av en "grande dame" i skådespelarleden.
Elsa Carlsson förblev ogift livet ut. Hon hedrades under sin livstid med utmärkelser som Officier d´Académie Française, Ledamot av första klassen av Vasaorden och ht Wasakärven.
Elsa Carlsson dog i Stockholm 1978. Hon är begravd på Östra kyrkogården i Göteborg.
