Elsa Grave var en av de första modernistiska poeterna i Sverige. Hennes författarskap omfattar nästan ett halvt sekel. Utöver lyrik skrev hon även dramatik och romaner samt målade tavlor och komponerade musik.
Elsa Grave föddes 1918 i Gunnarstorp i norra Skåne. Fadern var överingenjör vid den lokala kolgruvan. Hon tog studenten i Helsingborg 1938. Under det följande året reste hon runt i Europa, där hon tog kurser vid olika konstskolor. År 1939 började hon studera vid Lunds universitet där hon tog en fil.kand. i olika humanistiska ämnen (romanska språk, religionshistoria, konsthistoria, nordisk och jämförande fornkunskap) omkring 1942. I Lund blev hon vän med Sven Alfons, som liksom Elsa Grave själv var målare och knoppande poet. År 1940 hade de en gemensam utställning på Skånska konstmuseet på universitetets vind.
Omkring år 1942 flyttade Elsa Grave till Stockholm för att gå på Isaac Grünewalds konstskola. Där stannade hon ett par år och umgicks med de blivande fyrtiotalspoeterna. Hon gifte sig med läkaren Olle Henschen-Nyman 1945. Två döttrar föddes i äktenskapet, 1945 och 1949. Familjen flyttade runt mellan olika mindre städer, Boden, Linköping och tillbaka till Lund igen. År 1955 bröt Elsa Grave upp ur äktenskapet i samband med ett stipendium som möjliggjorde en längre vistelse på Capri. Vid återkomsten till Sverige 1957 bosatte hon sig i tegelvillan Blomstervången i Vapnödalen nära Halmstad. Här kom hon att stanna under resten av sin aktiva tid.
Ett förhållande med en gift konstnär gav ytterligare en dotter 1958. Under graviditeten omkom mannen i en motorcykelolycka. Elsa Grave blev då ensamstående mor till tre flickor. Hon försörjde sig huvudsakligen på sitt författarskap, vilket medförde en ansträngd ekonomi. Före första barnets födelse genomgick hon enligt egen utsago tre aborter. Även senare i livet kom hon att göra abort vid flera tillfällen.
På många sätt förblev Elsa Grave en typisk fyrtiotalistisk modernist, men vissa förändringar i såväl formspråk som tematik inträdde dock under hennes författarskap. Man kan indela hennes lyriska produktion i tre perioder. Hon debuterade 1943 med diktsamlingen Inkräktare. Vid samma tid utkom diktsamlingar som Erik Lindegrens Mannen utan väg, 1942 och 1945, och Karl Vennbergs Halmfackla år 1944. De två tidiga diktsamlingarna från 1940-talet (förutom Inkräktare också Som en flygande skalbagge, 1945), har kanske mera charm än tyngd. Den andra perioden inleds med åren i Lund i början av 1950-talet då hon deltog i den krets vi idag kallar Lundaskolan med författare som Anna Rydstedt, Göran Printz-Påhlson och Majken Johansson. Under den här tiden utvecklade Elsa Grave sitt speciella språk som kännetecknas av grotesk ironi och ett existentialistiskt förhållningssätt. Diktsamlingen Bortförklaring, 1948, och särskilt dikten ”Svinborstnatt”, ger ett första exempel på det nya skrivsättet, men först med 9 elegier, 1953, slår det igenom fullt ut. Här finns ursprunget till en grotesk och ironisk tradition som alltsedan dess haft företrädare i svensk poesi, särskilt bland kvinnliga lyriker. Elsa Graves tredje period inleds med Avfall, 1974. Härefter blir samhällsperspektivet dominerande och tonfallet förenklas till ett delvis nytt språk som mognat i Slutförbannelser, 1977. Därmed fick hon också nya läsare. Den sista diktsamlingen blev Sataneller, 1989.
Elsa Grave beskriver en ovanlig rörelse i det litterära fältet. Vid sin debut 1943 tillhörde hon avantgardet i Stockholm, de nya fyrtiotalisterna. Med de existentialistiskt influerade dikterna från början av 1950-talet befann hon sig återigen i avantgardet, då tillsammans med de cirka tio år yngre poeterna i Lundagruppen. Hon lyckades alltså tillhöra de nyskapande unga diktarna i två omgångar.
Elsa Graves dikter visar alltifrån debuten upp drag av humor och fantasteri. Redan i debutsamlingen Inkräktare finns motiv som kom att bli typiska för hennes dikter, såsom växtmetaforerna, havet och en och annan fladdermus. Hon utvecklar fyrtiotalisternas ironi till något saftigare, mer groteskt. En källa till hennes fantasifulla bildspråk kan vara surrealismen, som var aktuell i början av 1940-talet. Chagalls målningar med sina drömska djur har nämnts som bakgrund till Elsa Graves surrealistiska drag – hon var ju också bildkonstnär. Hennes typiska djursymboler fungerar snarast degraderande med djur som grisar, råttor och skalbaggar.
Ända från debuten finns en diskussion om kvinnors villkor, vilken senare specificeras till att handla om dels moderns ansvar för barnet, dels kvinnans krav på mannen. Tre olika teman dominerar i hennes verk. Hon diskuterar moderskapets problem, behandlar förlusten av en älskad man samt samtidens stora humanitära frågor som krig och svält, förtryck och miljöförstöring.
Det finns ett egendomligt samband mellan moderskap och våld i Elsa Graves dikter. Mödrar bränner sina barn, barnen jagar sina mödrar, de önskar ömsesidigt livet ur varandra. Moderskapet betraktas som ett offentligt ansvarstagande – det drivs till sin spets då mödrarna, i stället för att skydda sina barn, dödar dem. Hur man än gör kan barnen omöjligt få goda liv, därför är det bäst att de slipper leva. Man kan skönja ett existentialistiskt sätt att tänka. Mödrarna bär på ansvaret att med alla medel skydda sina barn från ondska och våld, och det existentialistiska valet skyr inte grymma lösningar. Problemet med att skydda sitt barn når ett slags lösning i Mödrar som vargar, 1972. Vargen har förmågan att skydda och bevara sina barn, även om det innebär att hon biter ihjäl sina fiender och även kommer att skada barnen.
Ett annat viktigt tema i Elsa Graves författarskap är förhållandet till män och kärlek. Också här är texterna påfallande ambivalenta, vilket inte minst framgår av titeln ”Kärlekens nidvisor” i Bortförklaring, 1948. I den självbiografiska En tid i Paradiset, 1981, vill mannen skjuta räven och ge sin älskade en fin pälsmössa, medan kvinnan i tysthet identifierar sig med det vilda djuret. Mannen är en traditionell machotyp, en jägare, men kvinnan begär just honom och situationen blir omöjlig. Elsa Graves kärleksdikter spelar gång på gång upp den här plågsamma konflikten. I romanen Luciafirarna, 1959, som tilldrar sig på en plats som påminner om Capri, skickas barnen iväg när jordbävning hotar, och huvudpersonen kan följa sin lust. Det finns en konflikt mellan sexualiteten och plikterna som mor.
Under hela sin aktiva tid var Elsa Grave intresserad av samhällsfrågor och periodvis deltog hon i debatten. Hennes tredje period 1974–1989 domineras av apokalyptiska visioner. Dikten befinner sig nu efter atombomben, efter den ekologiska katastrofen. Idéerna står nära de som kommer till uttryck i Elin Wägners bok Väckarklocka, 1941, som var aktuell i Elsa Graves ungdom. Wägners tankar om pacifism och ekologi har levt vidare i den svenska alternativrörelsen, som Elsa Grave också knöt an till. Bland annat gick hon med i Miljöpartiet i början av 1980-talet.
1960- och 1970-talet medförde ett nytt samhällsklimat av aktivism, vilket passade Elsa Grave. Avfall – från och till har en serie ”citatsamtal” som preciserar hennes ideologiska utgångspunkter. De som åberopas är Sven Lindqvist, Richard Matz, Heidegger, Lévi-Strauss, Hannes Alfvén, Ingemar Hedenius, Diderot, Maria Bergom-Larsson, Orwell, Nils Lundgren, Tor R. Gerholm och Einstein. Det nya enklare skrivsättet uppmärksammades fullt ut med Slutförbannelser, och därefter får Elsa Grave en ny, yngre läsekrets. Diktsamlingen är en undergångsvision, en apokalyps. Krig och miljöförstöring har dödat allt liv. Vad som återstår är ett antal röster, som klagar och förbannar.
Elsa Grave dog 2003 i Veinge.
