Elsa Skäringer-Larson var lärare, författare och politiker. Hon tillhörde en grupp folkskollärare som var pionjärer med reformpedagogisk undervisning, där elevernas intressen och aktiviteter var i centrum.

Elsa Skäringer-Larson föddes år 1900 i Varnums församling, utanför Kristinehamn. Hon blev folkskollärare på 1920-talet. Under 1930-talet arbetade hon som lärare på Karl Johansskolan i Göteborg och kom där i kontakt med andra reforminriktade lärare, däribland Ester Hermansson. Skolan kan betraktas som ett slags reformpedagogiskt nav, men i Göteborg fanns i denna tid flera andra betydelsefulla skolor och personer. Till exempel hade det privata reformpedagogiska läroverket Göteborgs Högre Samskola etablerats kring sekelskiftet. Lorenz Gottfrid Sjöholm, som bland annat var redaktör för den reformpedagogiska tidskriften Skola och samhälle, och arbetade i folkskoleseminariets övningsskola var också verksam i Göteborg i denna tid.

Via kontakter som bland andra Ester Hermansson hade i Österrike besökte Elsa Skäringer-Larson 1930 landet i sällskap med några kollegor. Under studieresan fick de se hur reformpedagogiska skolor utvecklade sin undervisning med hjälp av forskning utförd i försöksskolor, vilket inspirerade de svenska gästerna. Några år senare kom Elsa Skäringer-Larson att delta i ett stort projekt, innefattande aktivitetspedagogiska experiment, under ledning av den kända österrikiska reformpedagogen Elsa Köhler. Resultaten publicerades senare i Elsa Köhlers bok Aktivitetspedagogik, 1936. Elsa Skäringer-Larson bidrog med ett delkapitel i boken. Boken och projektet torde för den tiden vara tämligen unika i Sverige då forskningen på ett tydligt sätt inkluderade lärarna i forskningsprocessen.

Under 1930-talet kom Elsa Skäringer-Larson att bli aktiv i olika organisationer och föreningar. Till exempel engagerade hon sig i fredsfrågor. Hon var vidare aktiv i nykterhetsarbetet som medlem i styrelsen för Sveriges Lärares Nykterhetsförbund (SLN). Troligen var hon en av medgrundarna då hon ingick i föreningens första styrelse. Hon var också ombud för Sveriges Folkskollärarinneförbund.

I slutet av 1930-talet blev hon som många andra svenskar intresserad av den pedagogiska utveckling som pågick i USA. Tillsammans med Ester Hermansson fick hon från Göteborgs Folkskolestyrelse stöd för en resa till USA i form av ett mindre stipendium och tjänstledighet. Resan resulterade i boken Demokratisk fostran i U.S.A. som gavs ut 1941 i Sveriges allmänna folkskollärarförenings skriftserie Pedagogiska skrifter.

Boken var en i raden av USA-skildringar av olika författare. Även om några böcker — såsom Nils Hänningers Den amerikanska uppfostringsvärlden, 1922, och Ester Hermanssons I Amerikanska skolor, 1940 — kom före, bör Elsa Skäringer-Larsons bok ändå ses som ett pionjärverk. Noteras bör att ungefär samtidigt kom makarna Gunnar och Alva Myrdals Kontakt med Amerika, 1941, där det amerikanska skolväsendet också beskrivs som en förebild.

Elsa Skäringer-Larsons bok är intressant på flera sätt och den brukar välförtjänt lyftas fram av utbildningshistoriker och pedagoger som en klassisk bok som bidrog till spridning av amerikansk reformpedagogik. Elsa Skäringer-Larson (och andra svenska författare) visade prov på mod genom att så tydligt lyfta fram de demokratiska idealen och USAs förebildlighet i en tid då närmast hela Europa var ockuperat av Sovjet och Tyskland, och Sverige bokstavligt talat var omringat av aggressiva diktaturer. Boken kan läsas som en lång instruktionstext till hur skolan kan organiseras för att bidra till ett demokratiskt samhälle. Det räckte inte med att skolan hade ämnen som medborgarskap, nej, själva undervisningens organisering skulle också bidra till att ett demokratiskt sinnelag utvecklades. Men skolan skulle också vara en del av det omgivande samhället och inte minst var samverkan mellan skola och hem viktigt.

Det är svårt att enkelt mäta bokens genomslag, men den kom till exempel att refereras i Gösta Bagges stora skolutredning som föregick 1946 års skolkommission. I delbetänkandet Skolans inre arbete (SOU 1946:31) diskuterades olika former av samverkan mellan skola och hem och då refererades boken. Den kom även att recenseras i den tidens husorgan för reformpedagogik, Skola och samhälle. Elsa Skäringer-Larsons bok kom också att nämnas i storstadens morgontidningar när frågan om samverkan mellan skola och hem diskuterades.

Jämte sitt stora engagemang i skolfrågor var Elsa Skäringer-Larson även aktiv i Folkpartiet. Hon medverkade i framtagandet av studiecirkelmaterial till Folkpartiets ungdomsförbund redan på 1930-talet. Hon satt också i Göteborgs stadsfullmäktige för Folkpartiet under slutet av 1940-talet. Hon var politiskt aktiv ända in på 1960-talet, bland annat i egenskap av representant för partiet i en lokal stiftelse.

Samtidigt fortsatte hennes karriär inom skolväsendet, om än med vissa problem. När hon sökte överlärartjänster kring decennieskiftet 1949—1950 blev hon förbigången flera gånger trots många meriter och att Skolöverstyrelsen förordade henne. Detta ledde till skriverier i lokalpressen, och Göteborgs-Postens ledarsida anklagade de kommunister och socialdemokrater som satt i Göteborgs folkskolestyrelse för att vara ”konservativa” då de inte ville ge tjänsten till en kvinna. Så småningom fick hon dock under tidigt 1950-tal en överlärartjänst i staden. Lite senare blev hon rektor över det skolområde där bland annat Karl Johansskolan ingick. Hon var rektor fram till sin pensionering 1966.

Elsa Skäringer-Larson har som framgått ofta skrivits in i skolhistorien som en tidig svensk reformpedagog, vilket är korrekt. Men en utbildningshistorisk aspekt som bör lyftas fram är att hon också kan ses som en del av en grupp kvinnliga progressiva folkpartister som alla hade stort intresse för anglo-saxisk reformpedagogik, samtidigt som de hade betydande erfarenhet från undervisning och skolväsende. Den mest inflytelserika personen i denna grupp lärare var skolministern Birgit Rodhe som bland annat var ansvarig för en av de mycket progressivt inriktade läroplanerna, Lgr 80. Hon gjorde också en USA-resa och skrev om den progressiva SO-undervisningen där. En annan profil var Greta Hedin, kanske mest känd som historiker, men även hon var folkpartist med progressiv profil och aktiv i Göteborg. Hon skrev liksom Elsa Skäringer-Larson en bok, men om det engelska skolväsendet där hon bland annat beskrev de progressiva inslagen där.

Elsa Skäringer-Larson avled 1969, några år efter sin pensionering. Hon jordfästes på Ölmstads kyrkogård, några mil nordöst om Jönköping.