Stina Bergman var en svensk författare och dramatiker.
Stina Bergmans bägge föräldrar verkade inom teatervärlden. Fadern August Lindberg var skådespelare och teaterledare. Hans paradroll blev Hamlet. Lindberg ledde 1882–1897 ett ambulerande teatersällskap och var en period teaterchef i Göteborg. Hans skådespelarbana fortsatte därefter med uppläsningsturnéer. I början av 1900-talet regisserade han på Kungliga Dramatiska Teatern (Dramaten). Han kom att introducera Henrik Ibsen för den svenska publiken. Makan Augusta, född Blomstedt, var även hon skådespelare vid makens teatersällskap och på Dramaten.
Stina Bergman var således uppfödd vid sidan av teatertiljan. När faderns sällskap gästade Örebro kom de i kontakt med Hjalmar Bergmans far Claes, bankdirektören, som även var försäkringsagent. Detta kom väl till pass då Örebro Teater brann 1882. Långt senare fick Hjalmar Bergmans mor Fredrique infallet att låta sin trulige son, som studerade filosofi i Uppsala, att börja umgås i den livfulla teaterfamiljen Lindberg. Då var Stina Bergman en ung flicka i tonåren. Hjalmar Bergman började skriva brev till henne där han tydligt markerade att han krävde lydnad och underkastelse. Men breven skrämde inte, utan innehöll en magi som fångade henne. År 1908 gifte sig Hjalmar Bergman och Stina Bergman. Vid deras förlovning fick Stina en kedja med tre berlocker som skulle tydas ”SB tillhör HjB”.
Redan i början av äktenskapet visade sig Hjalmar Bergmans drag av tyrannisk kontrollerande svartsjuka. I mitten av 1910-talet började hans homosexualitet bli tydlig och de sista decennierna av livet sökte han sig till unga män. Under 1920-talet var äktenskapet i svår kris. Hur kunde Stina Bergman stå ut? På något märkligt sätt blev hon besatt av den fantasirike författaren. Deras intima liv kunde stundtals vara en lek och hon hade en förmåga att lugna hans nerver.
Paret fick inga barn, men Hjalmar Bergmans syster Elna hade en dotter, Irma S:t Cyr, född 1902, som tidvis bodde hos Bergmans och följde med dem på deras utlandsresor. Irma blev senare författare inom det barnlitterära fältet. Men en berättelse för vuxna ter sig som en nyckelroman i fråga om systerdotterns erfarenheter av den egocentriske författaren Hjalmar Bergman. Jag behöver dig från 1942 är en skoningslös skildring av ett äktenskap präglat av svartsjuka och kvinnlig uppoffring.
Stina Bergman hade tidigt börjat arbeta med manusbearbetning som sin makes sekreterare. Redan 1913 köpte hon ett häfte om hur man skriver filmmanus. När Hjalmar Bergman blev faderlös 1915 måste han skaffa sig försörjning själv. Samtidigt nådde Victor Sjöström stora framgångar. Den svenska filmen behövde nya berättelser och det attraherade Hjalmar Bergman. Tillsammans skrev paret Bergman 40 filmmanus i slutet av 1910-talet, främst för inkomsternas skull.
Stina Bergman var trots det krävande livet tillsammans med Hjalmar Bergman, som hon hjälpte med renskrivning och bearbetningar, också i egen person skapande med ett antal skönlitterära verk publicerade, främst för barn. Sagosamlingen Stygga barn och snälla från 1927 och pjäsen Unga kvinnor (efter Alcotts roman) från 1934 är exempel på detta. Därtill ägnade ho sig åt översättningar och 1931 utkom Paris mysterier av Eugène Sue i hennes språkdräkt.
Men det var framför allt inom dramatiken och filmen som Stina Bergman skulle göra sin huvudsakliga insats. Hon skrev ett antal filmmanus 1935–1940 där alla är värda är nämnas: Swedenhielms, En kvinnas ansikte, Dollar, Gubben kommer, Gläd dig i din ungdom och Hans nåds testamente. Stina Bergman uppnådde efter sin krävande makes frånfälle 1931 en central position i framväxten av den moderna svenska filmen.
Stina Bergmans första filmmanus efter makens död och hennes efterföljande kollaps, blev Swedenhielms 1935. Regissören Gustaf Molander var medförfattare. Denna pjäs skrev Hjalmar Bergman 1925 och uppsättningen hade turnerat utomlands med Stina Bergman som regissör. En stor framgång fick hon med manuset till En kvinnas ansikte, 1938 (tillsammans med Gösta Stevens och Ragnhild Prim). När Stina Bergman blev chef på Svensk Filmindustris manusavdelning 1940 påverkade det pågående världskriget tillgången på utländsk film, vilket innebar att den inhemska behövdes desto mer. Tunga teman togs upp och Stina Bergman förde in god litteratur i manusutbudet – detta till skillnad mot 1930-talets lättare komedier.
Stina Bergman var chef för Svensk Filmindustris manusavdelning 1940–1947. Hon gav 1942 ut ett litet häfte med Några ord om hur man skriver en film. Den märkliga situationen inträffade att Ingmar Bergman i slutet av 1940-talet gjorde debut som dramatiker på Svensk Filmindustri hos Stina Bergman. Hon lät honom provjobba som ”manustvättare”. Författarna som Stina Bergman engagerade hade regelbundna arbetstider och arbetade fram manus som byggde på romaner och noveller. Ingmar Bergman har vittnat om att Stina Bergmans skola varit honom till nytta i det framtida filmarbetet.
Symptomatiskt är att det enda manus som Stina Bergman skrev helt på egen hand var Hans nåds testamente, 1940. Det blev en nyinspelning av en stumfilm som Hjalmar Bergman och Victor Sjöström kreerade 1919. Stina Bergmans bearbetning blev en stor succé, vilket bevisar att hennes begåvning för filmmediet var självständig och hade verkshöjd.
Så sent som 1962 regisserade Stina Bergman Patrasket på Stockholms stadsteater – en pjäs som Hjalmar Bergman skrivit 1928. Hon fortsatte att förmedla och tolka sin komplicerade makes skapelser – in i det sista. Efter att Stina Bergman avled 1976, 45 år efter sin make, sammanfördes de i samma urna och fördes till Norra kyrkogården i Örebro.
