Emelie Lundahl var lärare och reste under 1870-talet som missionär till Eritrea.
Emelie Lundahl föddes 1842 på söder i Stockholm. Fadern Erland Cassel var slaktare, men avled när Emelie Lundahl var liten. Modern Vilhelmina Cassel, född Larsson, hade en liten butik och fick arbeta hårt för att försörja fyra döttrar och en son. För att kunna arbeta fick hon anställa barnflickan Mari. Emelie Lundahl skriver i sin memoarbok Från forna dagar och flydda år. Minnen, 1922, att modern var solen i hemmet, men kunde ju inte vara hemma så mycket utan det var ”stränga” Mari som stod för mycket av uppfostran. Barnen fick inte var ute och leka på gatan utan fick hålla sig till sin gård, det skulle inte bli några gatubarn av dem. På helgerna var det högtid då modern tog fram smöret som de inte sett på hela veckan, tillsammans med medvursten och de mjuka kakorna.
En stark gudstro präglade barndomshemmet. Den äldsta systern Hanna Cassel lämnade tidigt hemmet för att tjänstgöra hos ett kommerseråd i Sankt Petersburg. Hon gifte sig senare med en tulltjänsteman i Viborg. Den två år äldre Thilda Cassel gifte sig med handlaren Johannes Larsson. Mimmi Cassel blev liksom Emelie Lundahl lärare och missionär. Brodern Frans Cassel gick det dock inte så bra för; han började tidigt missbruka alkohol.
Barnens första skola var Arvidssonska skolan, en privatskola med få elever. På slutet av skoltiden fick Emelie Lundahl ta hand om de yngsta eleverna och det blev början till hennes framtida lärarutbildning. Hösten 1864 började Emelie Lundahl på Seminariet för bildande af lärarinnor (senare Högre lärarinneseminariet) och efter tre år fick hon 1867 en tjänst som biträdande lärare vid Norrköpings elementarskola. År 1872 blev hon antagen som adjunkt vid Folkskollärarinneseminariet i Stockholm.
Efter tre år vid seminariet kom en dag en missionär Lundahl och bad rektorn att få höra på undervisningen. Rektorn skickade honom till Emelie Lundahls klass. Redan nästa år reste Emelie Lundahl tillsammans med diakonerna Bengta Nilsson, Benedicta Lager, och Beata Carlsson till Eritrea. Lördagen den 25 januari 1875 lämnade de Stockholm med tåg till Göteborg. Det var en sträng vinter och tåget blev stående i Hallsberg i fem dagar. Ishinder stoppade sedan båtresan och inte förrän till påsk kom de till London. Den 13 maj var de framme i Massaua efter en lång och farofylld resa. Snart stundade det till bröllop för de tre kvinnorna som rest ut för att möta sina män och gå in i missionärstjänsten. Emelie Lundahls tidigare nämnda memoarbok är en unik berättelse om hur missionsarbetet började i Eritrea.
Maken Bengt Peter Lundahl drabbades 1878 svårt av sjukdom. ”Vi hade nämligen alla i hemmet blivit förgiftade av getmjölk. Getterna hade ätit giftiga örter, och mjölken förorsakade häftiga, våldsamma uppkastningar. Endast min man gick fri, men det lade sig i stället på levern. Det blev bestämt att han skulle resa hem och jag stanna hos barnen med infödda läraren Terfu som medhjälpare.” Det var en ovanlig händelse att en kvinna lämnades ensam med allt ansvar då mannen reste iväg. När Bengt Peter Lundahl kom tillbaka var han frisk och hade med sig Emelie Lundahls lillasyster Mimmi Cassel som skulle hjälpa till i gosskolan.
Redan 1875 hade Bengt Peter Lundahl varit hos arkitekten och kompositören Per Ulrik Stenhammar som gjort ritningar för den nya missionsstationen i Monkullo (Imkullo), strax utanför Massawa. ”Han brukade ställa upp sina utkast på pianot och spela för att få ideér. Min man var just uppe hos honom och hörde honom spela över vår ritning, och han tänkte, där han satt, att om vårt hus bleve så vackert, som han spelade, då skulle det bli något underbart.” Men först 1877 fick de löfte om tomt och kunde sätta igång. Två år senare var huset färdigt och de kunde flytta in. Emilie Lundahl ger en innehållsrik beskrivning av det nya huset och livet där.
I huset fanns olika rum för barnen, bönerum, kyrka, gästrum, missionärsrum och flick- och pojkskolan. Beata Carlsson hade ett sjuktält på gården och hennes make hade sin snickarverkstad under deras veranda. Även gårdsplanen med planterade träd beskrivs. Missionen fick tidigt ta hand om friköpta slavbarn som rövats bort i västra Etiopien (oromo – som då kallades för galla) för att säljas till något arabland. Flera gallaflickor friköptes från slaveriet och kom till stationen.
Vid missionsstationen blandades glädje och sorg. År 1885 blev ett svårt år. Den 25 april avled Emelie Lundahls dotter Hanna, 8 månader gammal. Inom några veckor avled två av de större gossarna i tyfoidfeber, Gebra Krisus och Gebra Amlak, båda omkring 15 år. Även maken Bengt Petter Lundahl insjuknade och dog i december 1885. ”Det var kl 7 på aftonen och budskapet att Aboi Lundahl var död spred sig snart och alla, som hörde det, strömmade till och deltog i sorgesången.” Emelie Lundahl blev änka men stannade kvar på platsen och fortsatte sin gärning. Hon fortsatte att arbeta som lärare och tog hand om barnen. Även Asmara blev öppet och där byggdes missionen och kyrkans nya centrum.
Sommaren 1894 måste Emelie Lundahl resa hem efter en svår bröstsjukdom. Hon fick arbete på Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen som sekreterarens biträde. EFS-expeditionen blev hennes arbetsplats i ytterligare 15 år. Där fick hon bidra med sin kunskap till det fortsatta missionsarbetet.
Emelie Lundahl avled i Visby den 29 december 1929, vid 87 års ålder.
