Emmy Nilsson byggde upp en nyskapande teaterverksamhet i Örebro. Det började med barnteater, som blev ”människoteater, för barn är människor, och i alla människor finns ett barn”.
Emmy Nilsson föddes som Emmi Steiner i en judisk familj 1926, och växte upp i Budapest. Fadern, Oszkar Steiner, var resande i tygbranschen. Modern, Sari Kellner, var hemmafru. I familjen fanns ett starkt intresse för kultur. Emmy Nilsson följde ofta med på konserter, teater och opera. Under 1930-talet hårdnade klimatet för den judiska befolkningen i landet. De ungerska nazisterna, Pilkorsarna, fick allt större inflytande. Judar måste bära judestjärna, och restriktioner med mönster från Nürnberglagarna infördes. Som tioåring fick Emmy Nilsson byta till en italiensk, katolsk skola, eftersom de statliga skolorna stängdes för judiska ungdomar.
Den 19 mars 1944 ockuperades Ungern av Tyskland. Deportationer av den judiska befolkningen kom snabbt igång under ledning av Adolf Eichmann. Hösten 1944 tvingades Emmy Nilsson lämna sitt hem. Hon träffade aldrig sina föräldrar igen. Tillsammans med tusentals judiska kvinnor drevs hon till fots mot den österrikiska gränsen, en vandring präglad av hunger, kyla och skräck, för vidare transport till koncentrationsläger i Tyskland. Efter långa och plågsamma förflyttningar nådde de som överlevde dödsmarschen koncentrationslägret Bergen-Belsen. Hennes mamma dog i samma läger. Själv räddades Emmy Nilsson i samband med att lägret befriades av britterna i april 1945.
Sverige organiserade efter fredsslutet pendeltrafik mellan svenska hamnar och Tyskland, med fartyg ombyggda och bemannade för transport av före detta koncentrationslägerfångar som var utmärglade, traumatiserade och ofta mycket sjuka. 19 år gammal kom Emmy Nilsson med ett av dessa fartyg, M/S Prinsessan Ingrid, till Malmö, varifrån hon fördes vidare till Loka Brunn i Bergslagen, ett av de många ställen där uppsamlingsläger hade organiserats. I Sverige byggde hon upp sin tillvaro igen. Hon flyttade till Örebro, lärde sig svenska, arbetade i bland annat en musikaffär och träffade sin blivande man, Bernt Nilsson. De gifte sig och fick två döttrar. Paret skilde sig dock 1976.
Det stora intresset för barn och teater fick Emmy Nilsson att i början av 1960-talet söka sig till de barnteatergrupper som fanns i Örebro, med bland andra Elsa Olenius som inspiratör och mentor. Emmy Nilsson åtog sig att leda några teatergrupper. Hennes engagemang växte successivt, och 1970 blev hon barnteaterkonsulent i Örebro kommun med ansvar för hela barnteaterverksamheten.
År 1972 deltog Emmy Nilsson i en kurs i Upplevelsens pedagogik i Kungälv, som blev livsavgörande för henne. Entusiastisk och full av energi återkom hon till Örebro och gav sig in i ett intensivt arbete för vidgade ramar och nya mål för barnteatern. Målet var inte enbart föreställningen, utan lika mycket vägen dit. Skådespelare och regissör diskuterade och improviserade sig fram tillsammans. Så kom föreställningen Måste man bli vuxen? till. Hösten 1975 påbörjades nästa projekt, Karusellen. I januari 1977 var man klar att möta publiken. Vägen dit hade varit lång, krokig och meningsfylld. Diskussionerna var på allvar. Ungdomarna reviderade, valde bort och lade till utifrån sina tankar och erfarenheter. Föreställningen blev en succé.
Nu följde stora utomhusspel, det första byggt på lokal historia. Emmy Nilsson samlade information om de barn som arbetade i tändsticksfabriken i Örebro i mitten av 1800-talet. Uppsättningen Änglavakt och barnarbete, med över 100 deltagare från 7 till 70 år, tog form med Maud Backéus som manusförfattare. Det var inte längre barnteater, men det var barnens berättelse. De gestaltade barnen och de barn som gestaltade dem var lika viktiga. Föreställningen sattes upp under somrarna 1982–1984, och den drog stor publik och väckte intresse utanför Sveriges gränser. En internationell teaterkonferens 1984 med 40 deltagare från hela världen uppmärksammade spelet och såg föreställningen.
Parallellt med arbetet med ”människoteater” tog Emmy Nilsson initiativ till en stor Alternativ Barnens Festival som hölls sommaren 1976. Hon skrev debattartiklar om barn, kultur och demokrati och arbetade för drama som pedagogisk metod i skolorna. Hon deltog också i kampen för en kår av anställda, välutbildade dramapedagoger i stället för barnteaterledare, som på fritid i mån av tid och ork och med knappa arvoden, arbetade med barnteater.
I skolorna deltog Emmy Nilsson i många år med information och samtal om Förintelsen. I centrum stod budskapet: Detta har hänt och ni måste veta det. Hitler kom till makten genom demokratiska val. Det kan hända även i Sverige. Ni måste ha kunskap för att det inte ska hända igen.
1990 pensionerades Emmi Nilsson. Måleriet, som hon under många år utvecklat tillsammans med livsledsagande Rolf Jungner, tog större plats. När en svår sjukdom gjorde det omöjligt för henne att föra penseln började hon med tygkollage. När hon inte längre kunde klippa i tyg, droppmålade hon på siden. Hennes engagemang för barnen och kampen för ett samhälle, där barn skulle kunna växa upp skapande, klarsynta och frimodiga, var obruten. Teatern var den väg hon hade valt för att bevara och utveckla den förmåga till inlevelse och empati hon såg hos barn och ungdomar. Arbetet med föreställningarna gav starka upplevelser, glädje och allvar. Målet var långsiktigt: motståndskraft mot förledande demagogi, och mot totalitära ideologier av det slag som, omsatta i en brutal praktik, nästan krossade henne när hon var ung.
Emmy Nilsson dog 2009 och är begravd på Olaus Petri kyrkogård i Örebro. Hennes historia förs vidare av dottern Gisela Nilsson, skådespelare, som arbetar med manus till en föreställning om modern, med premiär på Teater Västernorrland i februari 2022.
