Emilie Petersen, känd som ”mormor på Herrestad”, var godsägare, filantrop och pionjär inom den svenska syföreningsrörelsen.

Emilie Petersen föddes i Bostel, utanför Berlin 1780. Hennes far var Johann Christian Eckerdt och modern Catharina Cecilia Leve. Fadern var bland annat köpman och var ofta borta från hemmet på grund av resor. Emilie Petersen fick sin utbildning vid Gütschows internatskola i Hamburg. Hon gifte sig 1803 med den förmögne köpmannen Johan Philip Petersen.

År 1806, i samband med Napoleonkrigen då franska trupper ockuperade Hamburg, flydde paret Petersen till Sverige. De slog sig ner utanför Växjö där Emilie Petersens syster Elise bodde tillsammans med sin make, friherre Fredrik Rappe. År 1813 förvärvade makarna Petersen säteriet Herrestad i Kärda socken utanför Värnamo. Till godset hörde, förutom herrgården, ett sågverk, en kvarn och ett 40-tal torp.

Emilie Petersen och hennes man hade inga biologiska barn, men väl fosterbarn. Redan under tiden i Hamburg tog de sig an Emilie Petersens systerdotter Emmy Rappe, som bodde hos dem fram till sitt giftermål med Carl Rappe 1820. Det andra fosterbarnet var Sofie von Holst, som flyttade in på Herrestad 1817. Också Emmy Rappes dotter Emilia bodde under en tid hos sin mormors syster på Herrestad.

Tillsammans med sin make organiserade Emilie Petersen en understödsverksamhet för godsets fattiga och grundade en skola på torpet Norra Berg. Skolan hade en tydlig religiös prägel men tillhandahöll även praktisk utbildning i exempelvis trä- och syslöjd. Efter makens död utvecklade Emilie Petersen denna verksamhet genom att grunda en anstalt för föräldralösa barn. Det var genom denna ”räddningsskola” som hon kom att kallas ”mormor på Herrestad”. Inspirationen till skolan kom från vännen Johann Hinrich Wichern, grundaren av den tyska protestantiska inre missionen. Denne hade 1833 upprättat ett räddningshem för fattiga barn utanför Hamburg, kallat Rauhes Haus.

Emilie Petersen engagerade sig i den framväxande kyrkliga väckelsen och hennes engagemang ökade efter makens död 1835. Hon stödde Svenska Missionssällskapet och dess missionsverksamhet bland samerna i Lappland och med början i januari 1838 anordnade hon månatliga bönemöten på Herrestad till stöd för missionen. Under sommaren hölls dessa bönemöten utomhus och antog ibland karaktären av folkfest. Bland mera bemärkta kyrkomän som medverkade kan nämnas missionären Peter Fjellstedt, som var en ofta sedd gäst på Herrestad, nykterhetsförkämpen Peter Wieselgren och den pietistiske predikanten Carl Olof Rosenius.

För att lindra nöden i socknen tog Emilie Petersen 1838 initiativet till bildandet av Fruntimmersföreningen i Kärda socken, en slags arbetarförening för fattiga kvinnor, byggd på självhjälpsprincipen. Kvinnorna tillverkade textilprodukter av olika slag och fick del av vinsten. Socknen indelades i fem rotar under ledning av oavlönade kvinnliga föreståndare som skulle leda och organisera arbetet. Man bedrev också uppsökande verksamhet bland de fattiga i socknen. Som förebild tjänade den av Amalia von Sieveking 1831 grundade Weiblicher Verein für Armen- und Krankenpflege i Hamburg, och Emilie Petersen fick hjälp och ekonomiska bidrag från protestantiska vänner i Tyskland. Verksamheten stöddes också av medlemmar av det svenska kungahuset, som svarade för en betydande del av beställningarna av de tillverkade produkterna.

Emilie Petersen legitimerade sin verksamhet med utgångspunkt i den lutherska kallelseläran, och hon beskrev sin uppgift som ett husmoderskall. Som änka var hon hushållsföreståndare i sin avlidne mans ställe och det var utifrån denna utgångspunkt som hon kunde organisera och leda den omfattande sociala verksamhet som hon också initierade. Liksom fallet var med andra socialt engagerade medelklass- och högreståndskvinnor vid denna tid syftade hennes sociala insatser inte enbart till att bistå och hjälpa de fattiga och nödlidande utan också till att fostra dem till goda kristna.

Man kan se Emilie Petersens sociala engagemang som ett utflöde av den lågkyrkliga väckelsen, och hon samverkade nära med likasinnade präster i grannskapet. En av dem var Johan Fredrik Ydström, som från 1848 var kyrkoherde i Kärda. Till andra präster i socknen var hennes relation sämre. Hon hade den för väckelsefolket typiska inställningen att man inte kunde ha med präster att göra som inte uppfyllde kraven på personlig fromhet och god moral. Med stiftsbiskopen Esaias Tegnérs tillåtelse såg hon till att fosterdottern Sofie von Holst fick konfirmeras och ta sin första nattvard i en grannförsamling, eftersom de båda prästerna i Kärda enligt hennes uppfattning inte höll måttet.

Emilie Petersen var noga med att de religiösa sammankomsterna på Herrestad skulle ledas av en präst. Redan 1835 hade hon startat en sy- och stickskola på Herrestad. Detta var embryot till Fruntimmersarbetsföreningen för Missionsverket i Lappmarkerna, som hon startade 1844. Det var den första kyrkliga syföreningen i Sverige och den fick snart många efterföljare. Medlemmarna samlades en gång i veckan på Herrestad för att sy till förmån för Lapplandsmissionen och för att under ledning av en präst be, sjunga andliga sånger och lyssna till bibelläsning.

På 1850-talet organiserade Emilie Petersen en så kallad kolportörsverksamhet som ett komplement till Fruntimmersföreningens besöksverksamhet. Det handlade här om betrodda män som skulle besöka de fattiga i socknen, dela ut biblar och fungera som ett moraliskt stöd. Sedermera tillkom också ett lånebibliotek med andlig litteratur och tidskrifter. Den förste kolportören var en tidigare skollärare. Verksamheten stod egentligen i strid med kyrkolagen och konventikelplakatet, särskilt som kolportörerna höll andakter i hemmen. Men eftersom kyrkoherde Ydström gett sitt tillstånd föranledde detta inga åtgärder från de kyrkliga myndigheternas sida.

Herrestads herrgård fungerade i mitten av 1800-talet som ett andligt centrum och Emilie Petersen framstår på många sätt som en pionjär inom den tidiga svenska filantropin. Hon kom också att fungera som inspiratör för den kyrkliga diakonin. Fosterdottern Emilia Rappe och prästdottern Marie Cederschiöld, som under en tid varit engagerad i Fruntimmersföreningen på Herrestad, var med och grundade Ersta diakonissanstalt och Marie Cederschiöld blev dess första föreståndare. Diakonissanstalterna organiserades – helt i linje med den lutherska kallelseläran – med den patriarkala familjen som förebild.

Emilie Petersen dog 1859 och är begravd på Kärda kyrkogård.