Emilie Rathou var under 1900-talets första hälft en celebritet inom den politiska nykterhetsrörelsen och en pionjär inom kvinnorörelsen. Hon grundade den första svenska avdelningen av Vita Bandet, en kvinnlig, kristen nykterhetsorganisation som blev en av Sveriges största politiska kvinnoorganisationer.

Emilie Rathou föddes 1862 i Karlskrona. Hennes födelsenamn var Gustafsson men då hon började sin yrkeskarriär tog hon efternamnet Rathou. Hennes familjebakgrund är relativt okänd, men man kan förmoda att hon kom från ett bildat och välbärgat hem, då hon var dotter till en affärsman som gav henne möjligheten att utbilda sig. Emilie Rathou gick i flickskola och började som 16-åring på lärarinneseminariet i Kalmar där hon tog sin examen 1882. Därefter flyttade hon till Hed i Västmanland där hon arbetade som folkskollärare.

Emilie Rathou var nykterist och menade att det fanns ett nära samband mellan dryckenskap och kvinnoförtryck, vilket ledde henne till nykterhetsrörelsen. Hon blev medlem i Godtemplarorden (IOGT) 1884. Året därpå tog hon storlogegraden och blev då även barntempelledare. Hon valdes sedan in i IOGT:s distriktsråd i Västmanland och lämnade lärarinneyrket 1886 för att bli resande föredragshållare på heltid. Hon bosatte sig till slut i Stockholm.

Emilie Rathou såg som sin livsuppgift att skapa ett nyktert samhälle, men hon kämpade även för kvinnors rättigheter och skyldigheter i det offentliga och politiska livet. Hon ville väcka kvinnor ur deras likgiltighet och hon blev i sin samtid känd som en pionjär för kvinnofrågan och för en radikal reformpolitik. Hon beskrevs som en god talare och framstod som en klok och målmedveten agitator med logiska argument och ett starkt patos.

År 1891 var Emilie Rathou den första kvinnan att hålla ett förstamajtal på Gärdet i Stockholm. Hon talade då om den kvinnliga rösträtten, tio år innan rösträttsrörelsen tog fart. Stockholms allmänna kvinnoklubb bildades 1892 med syfte att tillvarata arbeterskornas intressen och väcka deras förståelse för sociala frågor. Emilie Rathou lämnade dock klubben efter några månader då det bestämdes att den skulle anslutas till det socialdemokratiska partiet. Politiskt var Emilie Rathou frisinnad liberal, men hon var populär bland socialdemokraterna och valdes 1893 in som partiets kandidat i den utomparlamentariska folkriksdagen. Hon valdes in i två valkretsar, och var den enda kvinnan bland 123 manliga representanter, för att diskutera den allmänna rösträtten. År 1924 fanns hon med bland de kvinnor som tog initiativ till bildandet av Frisinnade folkpartiets kvinnoförbund. Nykterhetsarbetet och det politiska intresset gav henne ett omfattande socialt nätverk och tillgång till det manliga politiska etablissemanget.

Emilie Rathou var inte bara en god talare utan även en energisk skribent med en stil som liknade det rabulistiska skrivsätt som lanserades av ultraradikala tidningar vid slutet av 1800-talet. Hennes skriftliga bana började med att hon tog plats på ett tryckeri, för att 1884 bli medarbetare på den regionala tidningen Dalmasen, som polemiserade mot kung, prästerskap och överklass. År 1890 tog Emilie Rathou över redaktionen tillsammans med Hjalmar Wernberg, och senare samma år köpte hon tidningen. För att markera en mer politisk inriktning och få bort den lokala stämpeln döpte hon om tidningen till Svenska Medborgaren och inledde sitt ägarskap med att publicera en egen artikel om allmän rösträtt för både kvinnor och män samt med en serie om kvinnofrågan. År 1895 sålde hon tidningen.

Som nykterhetskämpe deltog Emilie Rathou i en rad internationella konferenser och när hon vid en nykterhetskonferens i Kristiania år 1898 träffade Maria Sandström, som blev en vän för livet, bestämde hon sig för att starta en kvinnlig nykterhetsförening. År 1900 bildade Emilie Rathou den kvinnliga nykterhetsorganisationen Vita Bandet på Östermalm i Stockholm. Hon anslöt föreningen till världsorganisationen World's Woman's Christian Temperance Union (WCTU), en internationell sammanslutning som bildats i USA 1883, och byggde upp Vita Bandet enligt den amerikanska modellen.

Emilie Rathou reste runt i Sverige och arrangerade möten och bildade föreningar. Antalet föreningar och medlemmar ökade i snabb takt från tio föreningar med 264 medlemmar år 1902 till 114 föreningar med över 6 000 medlemmar 1912. År 1958 var ett rekordår då de 251 Vita Bandsföreningarna hade mer än 10 000 medlemmar. Vita Bandet blev en framgångsrik organisation med Emilie Rathou som ideolog och agitator och Maria Sandström som organisatör. År 1901 bildade de en centralstyrelse. Emilie Rathou var under många år ordförande för Östermalmsföreningen och vice ordförande i centralstyrelsen, samt dess sekreterare. Hennes hem fungerade periodvis som Vita Bandets expedition och som redaktion för organisationens tidning, Vita Bandet.

Emilie Rathou var redaktör för tidskriften, ibland i samarbete med andra Vitabandetmedlemmar som exempelvis Gerda Meyerson. Hon var centralstyrelsens främsta föredragshållare och i sin roll som skribent och redaktör var hon Vita Bandets mest framträdande ideologiska röst. Under 36 år redigerade hon även Vita Bandets årsbok Kvinnokrafter och från 1924 redigerade hon organisationens årliga tidning Mors dag. Några år var hon även medredaktör för jultidningen Jultoner. Hon var också tillfällig medarbetare i Nordisk familjebok.

Vita Bandet var Emilie Rathous stora livsverk och hennes person, kompetens och sociala nätverk gav organisationen ett erkännande som gjorde den till en stark politisk aktör. Den hade representanter i en rad andra sammanslutningar: Emilie Rathou var ombud i bland annat Sveriges nykterhetssällskaps representantförsamling, Förbudsvännernas Rikskommitté, Centralförbundet för nykterhetsundervisning och Riksutskottet för de kristnas förbudsrörelse. År 1911 rekryterades hon som enda kvinnliga ledamot till den av regeringen tillsatta nykterhetskommitté som förestod det förberedande arbetet inför folkomröstningen angående ett alkoholförbud 1922. År 1919 utsågs hon sedan till styrelsen för förbudsutredningen inför folkomröstningen. För att sprida information och upplysning kring folkomröstningen organiserade hon 1921 en tre dagar lång Kvinnornas förbundskongress med över 2000 deltagare. Vid kongressen bildades en ny organisation, Centralrådet för kvinnornas förbudsarbete och Emilie Rathou valdes till dess ordförande. År 1926 tog hon sedan initiativet till Nordiska kvinnoförbundet för alkoholfri kultur vid det nordiska nykterhetsmötet i Dorpat och 1934 ledde hon arbetet med att organisera Vita Bandets världskongress i Stockholm.

Emilie Rathou ägnade sitt liv åt att arbeta för nykterhet och för kvinnors rättigheter i samhälle, politik och arbete. Hon var i sin samtid en av Sveriges mest kända kvinnor och 1918 belönade regeringen hennes insatser i det svenska samhällslivet med utmärkelsen Illis quorum. Genom Vita Bandet ägnade Emilie Rathou sitt liv åt att skapa ett nyktert, jämställt och demokratiskt samhälle.

Emilie Rathou dog 1948 och är begravd på Bromma kyrkogård.