Ester Nilsson var konstnär, aktiv från det tidiga 1900-talet fram till 1970-talet.
Ester Nilsson föddes 1887 hemma i den trånga bostaden i arbetarstadsdelen Majorna. Både modern Tilda och fadern Svante Karlsson var barn till torpare från Alingsåstrakten. De hade flyttat till storstaden för att söka arbete. En samhällsförändring var på gång från jordbruks- till industrisamhälle. Modern sålde mjölk på torget, fadern var snickare. Han var med och byggde upp stadsdelen Annedal i bostadsbristens Göteborg.
Ester Nilssons far insjuknade snart i tuberkulos, som så många andra fattiga och trångbodda, och blev sängliggande i hemmet. Den då treåriga Ester Nilsson och hennes två år äldre syster fick till stor del klara sig själva när modern arbetade. De tillbringade dagarna med att stilla sitta och iaktta Carl Larsson och hans medhjälpare, när de förvandlade trappuppgången i Nya Elementärläroverket för flickor till en odyssé över den svenska kvinnans historia. De bodde alldeles intill. Detta var hennes första barndomsminne. Och det var då hon bestämde sig för att bli konstnär.
Fadern dog innan Ester Nilsson ens hunnit fylla fyra år. Modern gifte tre år senare om sig med grannen, en änkeman, Johan Magnus Edman, också han inflyttad till staden för att söka arbete. Johan Magnus hade en son med sin första fru, och Tilda hade tre barn. Tillsammans fick de ytterligare sju barn. Drömmen om att åter flytta till landet fanns hos föräldrarna. De försökte hela tiden lägga undan en slant från sina respektive arbeten som mjölkförsäljerska och smed vid Göteborgs Mekaniska Verkstad, allmänt kallad "Keillers".
Trots att Ester Nilsson hade högsta eller näst högsta betyg i nästan alla ämnen och var absolut bäst i klassen när hon gick ut folkskolan var det inte tal om att hon skulle få fortsätta studera, vilket hon ville. Hon behövdes hemma för att passa småsyskon och senare också bidra till familjens försörjning. Efter konfirmationen, just fyllda 17 år, började Ester arbeta i ateljén på Nordiska Industri Aktiebolaget (NIAB). Hennes meriter var bland annat högsta betyg i såväl teckning som slöjd. Här fick hon göra arbetsritningar och även själv skapa kompositioner till broderier som såldes till flera länder.
År 1905 när Ester Nilsson var 18 år träffade hon sin blivande make Mårten Nilsson som då gick på seminariet för att utbilda sig till folkskollärare. Han var en bondson från Västgötaslätten och mycket driftig, med intresse för ekonomi. Från föräldrahemmet var han van vid att se kvinnor arbeta sida vid sida med männen på jordbruket. Han började genast engagera sig i Ester Nilssons föräldrars dröm om flytten till landet. Han var bra på att driva saker framåt, organisera och låna pengar. Föräldrarna köpte mark i Fiskebäck, i utkanten av Göteborg, som räckte till ett bostadshus, ett litet jordbruk och trädgårdsmästeri. Så småningom öppnade de även en mjölkaffär i saluhallen i Göteborg.
Flytten till Fiskebäck gick i juli 1909, och bröllopet stod samma sommar. Ester Nilsson hade då sagt upp sig från arbetet vid NIAB. Hon, liksom den övriga syskonskaran, arbetade i föräldrarnas nya verksamhet. Det unga paret flyttade in i övervåningen på föräldrarnas hus. Hade Ester Nilsson en ledig stund kom hennes målarskrin fram eller något hon höll på att brodera.
Mårten och Ester Nilsson fick två barn; Per-Olof, född 1912, och Lennart, född 1915. När Lennart just fyllt tre år kunde Ester Nilsson förverkliga en del av sin dröm. Hon började, uppmuntrad av Mårten, på Slöjdföreningens skola i Göteborg (senare Högskolan för design och konsthantverk, HDK, nuvarande HDK-Valand). Här lärde hon sig bland annat frihandsteckning, möbeldesign, textilkonst och konsthistoria. Kanske kunde hon bli designer. Konstnären Albert Eldh, som då var lärare, var troligen den som uppmuntrade henne att söka sig vidare in på Göteborgs musei rit- och målarskola (senare Valands konstskola, nuvarande HDK-Valand).
Efter en kamp mot spanska sjukan, som hon överlevde med knapp nöd, flyttade Ester Nilsson, hennes make och barnen in till centrala Göteborg, och hon började på Valands målarskola under Tor Bjurströms ledning. På elevutställningen 1922 hade Ester Nilsson med en modellstudie i olja i naturlig storlek och Kristushuvud efter Da Vincis Nattvarden. Ester Nilsson var då 35 år gammal och tvåbarnsmor. Hon sög åt sig allt hon kunde om dagarna men om kvällarna var hon med familjen. Sent i livet skrev hon ned Tor Bjurströms ord: "Det är synd att ni inte helt ska få ägna er åt måleriet, ni som har så stora naturliga anlag och enastående färgsinne."
Men Ester Nilsson skulle komma att måla så fort hon fick en ledig stund. "Att måla är livet" upprepade hon vid ett flertal tillfällen. Mårten stöttade henne och sommarloven tillbringade de ofta på pensionat. Naturen var Esters Nilssons ateljé. Hon var en uttalad friluftsmålare. Bohusläns och Jämtlands natur var återkommande motiv. Om hon inte kunde vara utomhus fick det bli stilleben, oftast med blommor och någon religiös symbol. Redan på Valand började hon experimentera med olika färger för naturens skiftningar, som för sommarhimmel, gråväder, berg, trädstammar, klippor och hav.
Den 18 november 1947, när Ester Nilsson var 60 år, var det dags för vernissage av hennes första separatutställning på Skanstull i Göteborg. Sextiotvå verk i olja, pastell och akvarell hängdes, bland andra Brygga i Krokom, Höst i Nälden, Timmer i Indalsälven, och Sjöbodar vid Gullholmen. Priserna varierade mellan 100 och 500 kronor och många verk såldes.
Men vernissagedagen som började som henens lyckligaste slutade som hennes sorgligaste. Yngste sonen som var flygkapten i det militära omkom tillsammans med 20 andra i en flygolycka i Italien — den värsta olyckan i svenska flygvapnets historia. Ester Nilsson drabbades av depression som hon aldrig riktigt repade sig ifrån. Men hon fortsatte att måla, vilket var hennes bästa tröst. Hon ställde ut i mindre skala, bland annat hos konsthandlare och på Konsums restaurang på Avenyn i Göteborg.
Vid 75 års ålder förändrades Ester Nilssons liv radikalt. Hon drabbades av hjärnblödning med halvsidig förlamning. I hennes journal står: "(...) Hon är konstnärligt begåvad, målat i ungefär 50 års tid. Haft vernissage 1947, sålt ganska många dukar (...)". Efter en lång konvalescenstid återupptog Ester Nilsson målandet med ena handen, vilket även står omnämnt i journalen. Nu blev det mest stilleben och målningar efter fotografier som förebilder.
Det kom att bli flera resor till sjukvården, även för maken Mårten, som gick bort 1968. År 1971 drabbades Ester Nilsson av influensa och hamnade på Sahlgrenska sjukhuset. I journalen står: "(...) läser mycket av varierande litteratur, ritar och målar och i viss mån handarbetar." Läkarna bedömde att hon dock inte längre klarade sig hemma, och hon fick flytta till Krokslätts sjukhem. Där uppmuntrades hon av personalen att fortsätta måla. I personalens arbetsuppgifter ingick även formellt att tvätta hennes penslar. I journalen från 1973 står: "(...) målar den mesta tiden på dagen. Har målat ett ganska stort antal tavlor i små format (...)". Många i personalen kom med fotografier på sina barn som de ville att Ester Nilsson skulle måla av. Även Göteborgs kommun köpte in flera av hennes tavlor under tiden hon bodde på sjukhemmet. I arbetsterapins lokaler blev Ester Nilsson inbjuden att ha en andra separatutställning. Den 5 oktober 1974 var det vernissage. Släkt, vänner, okända och även pressen strömmade in. Förutom sjukvårdens egen tidning fanns såväl Göteborgs-Tidningen som Expressen på plats och uppmärksammade konstnärinnan.
Ett drygt år senare gick Ester Nilsson bort. Modellstudien som hon gjort på Valand donerades till Krokslätts sjukhem. Hennes målarskrin har långt senare gått i arv till sonen Lennarts barnbarn, den internationell erkända och uppskattade konstnären Gunnel Wåhlstrand.
