Ester Henning skapade bilder, skulpturer och broderier med stor uttryckskraft. Hennes speciella livsöde och konstnärskap blev 1989 föremål för den första doktorsavhandlingen om en kvinnlig konstnär i Sverige.
Ester Henning växte upp i ett fattigt skomakarhem i Värmland. Hon var den fjärde flickan i en barnaskara om sju systrar och en bror. Efter fyra års skolgång, tolv år gammal, började hon arbeta som barnflicka i Mora. Där fanns den store konstnären Anders Zorn, vilket gett upphov till den grundlösa myten att Zorn skulle ha ”upptäckt” henne, undervisat henne och rått henne att ägna sig åt skulptur. De som hon eventuellt fått vägledning av är snarare dalamålaren Isidor Jonsson och landskapsmålaren Enoch Ringnér. År 1911 sökte hon sig till Stockholm och skrev in sig på Tekniska skolan för kvinnliga lärjungar. Hennes närvaro blev sporadisk, eftersom hon vid sidan av studierna måste försörja sig. Hon tog ströjobb som hembiträde, syflicka, diskerska av automater och försäljare av träslöjd, men blev inte långvarig på någon arbetsplats. Under de fyra terminer som hon följde undervisningen i figur- och ornamentmodellering skedde detta i korta, intensiva perioder – troligen när hon var utan avlönat arbete.
År 1916 uppmärksammades hon i en artikel i tidskriften Idun, ”Från automatdiskerska till skulptris. Ester Henning och hennes konst”. Journalisten Harald Heyman skriver att hon hade börjat göra sig känd som konstnär, sålt ett par statyetter och fått två skulpturer, Näckrosen och Svärdsliljan, gjutna i brons. Statyetterna förekom också på vykort vid denna tidpunkt. Men Ester Henning klagade över medellöshet och hunger och hennes fysiska umbäranden bidrog till ett mentalt sammanbrott samma år. Hon hade känt sig förföljd, slagits med polisen och blivit tagen till Katarina sinnessjukhus. Efter ett par veckors observation fick hon diagnosen schizofreni, men skrevs ut ”som frisk”.
År 1919 togs hon in på Säters sjukhus och var därefter omhändertagen av sinnessjukvården fram till sin död. Åren 1927–1930 var hon intagen på Uppsala hospital och asyl, varefter hon överfördes till Långbro sjukhus. År 1932 placerades hon på Beckomberga, ett nyuppfört jättesjukhus för 1600 patienter. Ester Henning skrevs in på en avdelning för ”slöa och osnygga”, men blev efter två år förflyttad till ”tjugotvåan kvinns”, en halvorolig avdelning för kroniska patienter. Den kom att bli hennes hem i 40 år. Hon var ”mutistisk”, omöjlig att komma i kontakt med, tills Janny-Lisa Clason, den första kuratorn på ett sinnessjukhus, började ge henne färg och brodergarn. Journalanteckningarna från 1941 talar om en ”anmärkningsvärd förbättring” sedan hon börjat ”måla flera tavlor varje dag”. År 1946 visades 58 färgteckningar på utställningen Schizofren konst i Göteborg tillsammans med verk av Carl Fredrik Hill och Ernst Josephson. Kritikerna förvånades över hennes ”oerhört realistiska iakttagelseförmåga” och hänförde henne ”till samma kategori som van Gogh, vars förhållande till verkligheten inte radikalt förändrades genom sjukdomen”.
Medan konsten uppfattades som verklighetstrogen betraktades hon själv som ”svårt sinnessjuk, som man ej kan komma till tals med”, enligt det läkarutlåtande som låg till grund för omyndighetsförklaringen i april 1946. Till god man utnämndes Eric Linblad, som kom att understödja Esters konstnärskap. Han ordnade flera utställningar med hennes arbeten och engagerade journalister att skriva om henne. År 1963 visades en retrospektiv utställning, Ester Henning. Tavlor – skulpturer genom fyrtio år, i Beckomberga sjukhus festsal.
Den största presentationen av Ester Hennings arbeten ägde rum 1970, då Svenska konstnärinnors förening höll jubileumsutställning på Liljevalchs konsthall i Stockholm, Kvinnliga konstnärer 1910-1970. Ester deltog som speciellt inbjuden med 175 verk. Hon var mitt uppe i en sista fruktbar skaparperiod. Hon hade 1969 erbjudits plats i ett privat sjukhem i Flen. För första gången i sitt liv fick hon eget rum. En fjärdedel av hennes konstnärliga kvarlåtenskap är från de tre åren i Flen, men 1973 måste hon tillbaka till ”tjugotvåan” på Beckomberga och därifrån 1978 till den sista anhalten, långvårdsavdelningen på Solberga sjukhus.
Ester Hennings totala konstproduktion om drygt tusen verk måste ses mot de begränsningar som anstaltsmiljön innebar. Under femton år levde hon inlåst i en och samma paviljong, med samma utsikt över Beckomberga-området. Det är hennes vanligaste motiv och finns i hundratalet olika variationer: än grupperar hon om byggnader, än ger hon dem olika storlek eller olika färg. Lika egensinnigt återgav hon maskinistens stuga i sjukhusparken, när hon efter 28 års inspärrning hade beviljats frigång. Hon målade den i akvarell och olja, hon tecknade den med färgkritor och broderade den. I några framställningar är huset grått, patinerat av väder och vind, men det kan också vara gult eller rosa.
I 1940-talsproduktionen förekommer flera minnesbilder från Säter och Dalarna, både landskap och djur. De obehornade kulliga fjällkorna liksom fåglarna är på hennes bilder påfallande runda och välmående. Några interiörbilder från sjukhusen finns inte, däremot gott om blommor i den ständigt närvarande sjukhusvasen. En blomsteruppsats i dagrummet kunde vara den enda synliga manifestationen av ett annat liv utanför avdelningen. Fanns ingen förebild skapade hon blomsterstilleben i fantasin. De kunde innehålla blommor som i naturen inte blommar samtidigt eller faller utanför all botanisk karakterisering. Sådana blommor är vanliga främst i hennes broderier. Men fantasikompositionerna försvann ur hennes produktion när hennes relativa frihet tilltog. På 1950-talet ägnade hon sig åt blomsterplockning och när hon målade blommor utomhus, placerade hon dem i en vas eller burk. Hon hade vant sig av med att se dem fritt växande. På 1950-talet fick hon tack vare arbetsterapin möjlighet att återta sitt skulpterande.
En stor del av Ester Hennings totala konstnärskap utgörs av porträtt av medpatienter. Hon tecknade i smyg och tillförde teckningen avtryck av sitt eget känslotillstånd. Modellerna är antingen överdrivet rödkindade och leende eller hotfullt grinande, som Porträtt av Sigrid Hjertén på sjukhuset, 1941. I sin magiska expressionism skapade hon ett hemligt människogalleri åt sig som substitut för verklig mänsklig närvaro. Hospitaliseringen och inte sjukdiagnosen hade tvingat fram de strategier som format hennes konst.
Ester Hennings livsöde har inspirerat många författare och konstnärer. Pia Naurin har skrivit monologen Den förskruvade, 1997, med Ester Hennings liv i åtanke. Maud Nycander och Kersti Grunditz film Konstnärinnan på avd. 22, premiärvisad på Göteborgs filmfestival 2009 och senare sänd i K-Special på TV2, baserar sig även den på Ester Hennings liv. Åsa Dahllöf har diktat om henne i dikten ”Barkbitar” i Segel. Sju poeter från Uppsala, 1991, och Ulva Ugerup har använt hennes ansikte och namn i sina broderier och textila applikationer. Petra Johansson, Neta Norrmo och Helena Persson skapade 2013 ett projicerat ljud-bildkonstverk som permanent installation för Skövde Konstmuseum. År 2015 gav Bonniers förlag ut Anna Jörgensdotters poetiska romanfantasi Drömmen om Ester.
Ester Henning dog i Stockholm 1985.
