Ester Lutteman var drivande i kampen för att kvinnor skulle få bli präster i Svenska kyrkan på samma villkor som män. Hon var en känd profil i Svenska kyrkan samt i kvinno- och fredsrörelserna.
Ester Lutteman föddes 1888 i en prästfamilj i Ångermanland. Efter studentexamen studerade hon matematik och kemi vid Lunds universitet. Hon var aktiv i den kristna studentrörelsen och i ungkyrkorörelsen. Genom ungkyrkorörelsen lärde hon känna prästen Axel Lutteman som hon gifte sig med 1912. Maken dog 1920 efter en kort tids sjukdom. Äktenskapet var barnlöst. Makarna förenades av sitt starka engagemang i Svenska kyrkan. Under sin första tid som gifta var de prästpar i Köping. Senare arbetade båda två på Diakonistyrelsen i Stockholm. Under sin tid där var Ester Lutteman först ”resetalare” och därefter redaktör för söndagsskoltidningen Sveriges Barn.
Ester Lutteman upplevde 1919 en kallelse att bli präst i Svenska kyrkan. Det var då inte möjligt för kvinnor att bli präster men samma år kom en riksdagsmotion som föreslog att det skulle bli det. Då Ester Lutteman trodde att motionen skulle vinna bifall beslöt hon, tillsammans med maken, att hon skulle lämna Diakonistyrelsen för att studera teologi i Uppsala. Efter makens död återvände hon i stället till Lund där hon 1924 tog en teologie kandidatexamen med mycket goda betyg.
Frågan om prästvigning av kvinnor utreddes vid 1920-talets början men inget beslut fattades trots att regeringen lade ett sådant förslag. Ester Lutteman arbetade därför som lärare vid Svenska kyrkans lekmannaskola i Sigtuna 1924–1925. Åren 1925–1929 var hon ansvarig för arbetet med kvinnofrågor och för evangelisation inom kvinnovärlden vid Diakonistyrelsen. Arbetet innebar framför allt att leda kurser, föreläsa och leda bibelstudier runtom i landet.
Vid Diakonistyrelsens kurser för folkskollärare förmedlade Ester Lutteman den historisk- kritiska bibelsyn som under 1920-talet etablerats också vid svenska universitet. Diakonistyrelsen oroades över hur de konservativa i kyrkan skulle reagera på hennes bibelundervisning. Det väckte också debatt att hon predikat vid en gudstjänst i Svenska kyrkan. År 1929 lämnade hon Diakonistyrelsen efter konflikter med dess ledning. Hon försörjde sig därefter framför allt som frilansande föreläsare. Hon föreläste om kristen tro och etiska frågor, engagerad av flera organisationer runt om i Sverige. Hon kallade också sina predikningar för ”föreläsningar” för att undvika kritik.
Ester Lutteman var en av de första kvinnorna i Svenska kyrkans kyrkomöte, dit hon valdes 1938, samtidigt med Gunni Hermelin. Hon var även ledamot av den statliga utredning som 1946–1950 arbetade fram SOU-rapporten Kvinnas behörighet till kyrkliga ämbeten och tjänster: betänkande av inom Ecklesiastikdepartementet tillkallade sakkunniga.
Ester Lutteman var verksam i flera kvinno- och fredsorganisationer. Vidare var hon medlem av Kommittén för radions religiösa program 1943–1953 och höll själv återkommande radioandakter. I dessa andakter och i böcker om kristen tro vinnlade hon sig om att formulera kristen tro på ett sätt som skulle göra det möjligt för alla intellektuellt lagda människor att förstå den och kunna dela den.
Ester Lutteman var en drivande kraft i Vadstenaringen, bildad 1928 och upplöst 1988. Hon var gruppens formella ordförande 1928–1948 och även under en tid dess andliga ledare. Vadstenaringen var en sammanslutning av kristna kvinnor. Gruppens syfte var att stärka medlemmarnas kristna tro och andliga liv genom sammankomster med bibelstudier, samtal, föredrag och andakter samt genom att medlemmarna dagligen enskilt hade andakter och läste Bibeln enligt en gemensam plan. I Vadstenaringen fungerade Ester Lutteman i praktiken som präst.
Ester Lutteman lämnade Svenska kyrkan då Kyrkomötet 1957 inte sade ja till ett förslag från regeringen om en lagändring, som gjorde det möjligt för kvinnor att bli präster. Vid ett opinionsmöte som arrangerades av tjugo kvinnoorganisationer i Borgarskolans lokaler i Stockholm 24 september 1957 höll hon ett tal där hon kritiserade utvecklingen i Svenska kyrkan generellt och behandlingen av kvinnoprästfrågan specifikt. Hon tillkännagav på mötet att hon skulle lämna Svenska kyrkan. Hon hade inte förlorat sin tro men var kritisk till hur Svenska kyrkan utvecklats och övertygad om att Gud är större än kyrkan. Hon fortsatte dock att vara aktiv som föreläsare och publicerade böcker samt artiklar om kristen tro. 1950 tilldelades hon Illis quorum 8:e storleken.
Ester Lutteman dog 1976 i Uppsala och är gravsatt tillsammans med Axel Lutteman på Norra begravningsplatsen i Solna. Hon valde borgerlig begravning, ledd av vännen Caisy Elander, då hon inte accepterade den syn på döden och livet efter detta som uttrycktes i Svenska kyrkans begravningsritual. Begravningsakten hade dock en tydligt kristen prägel.
