Esther Roeck-Hansen var en bemärkt skådespelare, verksam under 1900-talets första hälft.
Esther Roeck-Hansen var dotter till maskinmästaren vid Uddevalla teater, Oscar Andersson, och hans maka Anna. Hon föddes i Uddevalla år 1897 och kom med tiden att få en betydande syskonskara. Esther Roeck-Hansen gick i folkskola och senare i Stockholms borgarskola. Hon var även teater- och sångelev hos Lotten Seelig. I den teatermiljö hon växte upp hade hon möjlighet att på nära håll betrakta skådespelare som Harriet Bosse och Hilda Borgström på scenen, vid olika gästspel på Uddevalla teater. Hon passade även själv på att debutera, om än som amatör, när Karin Swanström gästade teatern med sitt teatersällskap med en uppsättning av Émile Zolas Fällan 1906.
Esther Roeck-Hansens verkliga scendebut skedde 1915, hos Axel Engdahl på Folkteatern i Göteborg, där hon var engagerad 1915–1918. Därefter var hon engagerad vid Nils Arehns turné, hos Gerda Thomé vid Slottsskogens friluftsteater och hos Hjalmar Selander på Nya teatern i Göteborg 1918–1919. De nästkommande åren studerade Esther Roeck-Hansen istället teater, språk och litteratur bland annat i Tyskland och England. Efter studieåren engagerades hon 1923 av Ernst Eklund till Komediteatern, Blancheteatern och Djurgårdsteatern. Från 1927 blev hennes verkliga hemmascen Blancheteatern, vilken hennes make då övertagit och drev i närmare 30 år. Hon framträdde under sin karriär också på Lorensbergsteatern, Norrköping-Linköpings stadsteater och Vasateatern, samt på Lisebergsteatern vid dess första föreställning 1948, i pjäsen Han träffas inte här. Hon deltog även i turnéer med bland annat Riksteatern och gästspel, däribland i Norge och Finland, på Det nye teater i Oslo och Svenska teatern i Helsingfors.
Bland Esther Roeck-Hansens scenroller kan nämnas Anna i Värmlänningarna 1916, Elvira i Sten Stensson Stéen från Eslöv 1916, Slonka i Flamman 1924 på Komediteatern, Shirley Pryde i Livets gång 1927 på Blancheteatern, Eleonora i Påsk 1929 på samma scen, och Ann Marwin i S.k. kärlek 1929 på Djurgårdsteatern. Dessutom gjorde Esther Roeck-Hansen samtliga följande roller på Blancheteatern; Stella i Den heliga lågan 1930, Friherrinnan i Bandet 1931, Viola i April, april eller Vad ni vill (Trettondagsafton) 1933, Anne Roberts i Mollusken 1933, Stella Hallam i Vi Hallams 1933, Elizabeth von Bernburg i Flickor i uniform 1934, Tekla i Fordringsägare 1939, Sanchia Carson i Min hustru doktor Carson 1938, Emma Bovary i Madame Bovary 1939, Léonie i Vanartiga föräldrar 1939, Jelena i Onkel Vanja 1941, titelrollen i Candida 1942, Katherine Markham i Väninnor 1943, Ljubov Andrejevna i Körsbärsträdgården 1944, Helene Alving i Gengångare 1946, Sickan i Krigsmans erinran 1947, Alice i Dödsdansen 1949, och Inger Klerck i De fem fåglarna 1949. Hon spelade också Alicia Christie i En kvinnas gåta 1950 på turné med Riksteatern bland annat på Uddevalla teater och Constance Russell i Hustruleken 1953 på Vasateatern.
Esther Roeck-Hansen filmdebuterade 1926 i Sigurd Walléns lustspel Dollarmillionen. Hon filmade sparsamt och medverkade endast i lite drygt 10 filmer, bland dessa kan nämnas Svarta rosor, 1932, Och alla dessa kvinnor…, 1944, Kungliga patrasket, 1945, Sjätte budet, 1947, Kärleken segrar, 1949, För min heta ungdoms skull, 1952, och Flickan i frack, 1956. Hon medverkade även i en finsk stumfilm 1926, regisserad av hennes make.
Esther Roeck-Hansen var stilfull, hade en stadig altröst och pondus. Hennes specialitet var ett intensivt känslomässigt spel, hon framställde därigenom många starka kvinnoroller; psykologiskt sammansatta, överspända och emotionella karaktärer. Med sin uttrycksfulla spelstil, styrka och inlevelse var hon en utmärkt tragedienne, men kunde likaväl spela komedi såväl som revy. Även om Esther Roeck-Hansen bemästrade också filmmediet, var scenen hennes rätta arena. Hon drog sig tillbaka från karriären i slutet av 1950-talet, efter många år i Thalias tjänst.
Esther Roeck-Hansen mottog Anders de Wahl-stipendiet 1928 och tilldelades Litteris et artibus 1943.
Esther Roeck-Hansen var gift med teaterdirektören och skådespelaren Harry Roeck-Hansen 1919–1946 och från 1969 fram till sin död med arkitekten Ulf Stenhammar. Tillsammans med sin första make befann hon sig under många år i centrum av Stockholms teaterliv och var länge Blancheteaterns firade primadonna.
Esther Roeck-Hansen avled i Stockholm 1987. Hon är begravd på Norra begravningsplatsen i Uddevalla.
