Barbro Soller var Sveriges första heltidsanställda miljövårdsreporter, först som skribent i dagspress och därefter som reporter på TV.

Barbro Soller föddes i Norra Åsum, Kristianstad 1928. Hon var dotter till Nils Soller, köpman och Nanny Soller, född Rosendahl. I familjen fanns också en yngre syster. Barbro Soller började tidigt arbeta som skribent. Under sommaren 1948, efter sin studentexamen, arbetade hon på Sölvesborgs-Tidningen och 1949–1950 var hon radiorecensent på Göteborgs Morgonpost. I juni 1951 blev Barbro Soller filosfie kandidat vid Göteborgs högskola (nu Göteborgs universitet). Hon hade läst en journalistkurs, men också kemi, etologi och zoologi.

År 1951 deltog Barbro Soller i en recensionstävling i Dagens Nyheter (DN). Hon anställdes strax därefter som allmänreporter. Under 1950-talet fick Barbro Soller en allt viktigare roll på tidningen. Under signaturen Barbara skrev hon reportage, artiklar, recensioner med mera. Hon skrev bland annat om den svenska skolan. Hennes reportageserie Fröken för en vecka från 1955 blev mycket uppmärksammad och väckte debatt om läraryrket och dess förutsättningar. Barbro Soller hade iklätt sig rollen som lärare och skrev om sina upplevelser. Hon fortsatte att mestadels arbeta som utrikeskorrespondent. Bland annat deltog hon som utsänd vid rättegången mot Adolf Eichmann i Israel 1962. Barbro Soller hade också ett livslångt intresse för klassisk musik och opera vilket kom att prägla hennes artikelval. Hon skildrade exempelvis Jean Sibelius gravtåg i Helsingfors.

Barbro Soller skrev mycket inom ämnesområdet djur och natur, i synnerhet om fåglar. Hon har i intervjuer berättat att zoologen och etologen Konrad Lorenz teorier om djurs beteenden kommit att inspirera henne mycket. I samband med att Rachel Carssons Tyst vår kom ut på svenska 1963 började effekterna av miljögifter debatteras i Sverige. Debatten kom främst att handla om hur hela fågelstammar decimerades till följd av kvicksilvret i det betade utsädet. Det var en fråga som omedelbart engagerade Barbro Soller.

År 1964 tog Barbro Soller kontakt med docenten Nils Tejning som funnit kvicksilver i hönsägg och övertalade honom att ge henne tillgång till sitt forskningsresultat i förtid. Det blev en nyhet som hamnade på löpsedlar och gav bränsle åt debatten som pågick. Samma år erbjöds hon att bli tidningens musikreporter på heltid. Hon ville istället skriva om sitt andra stora intresse, djur och natur. Det bidrog till att hon därefter uteslutande följde miljöfrågor. Hon blev härmed svenska pressens första miljöreporter på heltid. År 1966 var hon i Indien och skrev en reportageserie om den svält som följde på torkan. I samband med detta kom hon även att göra en film åt SIDA samt intervjua Indira Gandhi.

Barbro Soller är kanske mest känd för sin reportageserie Nya Lort-Sverige, vilken publicerades 1969. Titeln är en parafras på Ludvig ”Lubbe” Nordströms inflytelserika radioreportageserie Lort-Sverige från 1938 vilken hade belyst den ohälsosamma miljön i trångbodda hem på landsbygden. Barbro Soller menade att medan socialdemokratiska reformer, som exempelvis miljonprogrammet, hade minskat de bostadssociala problemen så fanns det nu ett nytt ”lort-Sverige” ute i naturen. Hon arbetade tillsammans med fotografen Stig A Nilsson och producerade sju artiklar. Var och en av dessa blev förstasidor i Dagens Nyheter och gav ett nytt perspektiv på hur tidens moderna liv hade skadliga effekter i naturen. Boken trycktes i en andra upplaga redan 1970 och har setts som ett nyckelverk under miljörörelsens tidiga år i Sverige.

Barbro Soller bytte arbetsplats samma år och började skriva för Läkartidningen. Den nya anställningen frigjorde mer tid och hon skrev under denna tid den uppmärksammade reportageboken Djurfabriken som utgavs 1971. I boken granskades rationaliseringen av boskapsskötsel i Sverige och dess effekter på djurens hälsa. I ännu ett samarbete med Stig A Nilsson visade Barbro Soller hur fläsk-, nöt- och äggproducenter höll sina djur i dåliga levnadsmiljöer samt de skadliga effekter som följde av detta, såsom ökad dödlighet och sjuklighet bland djur. Boken lyfte även fram ökande antibiotikaresistens till följd av dess förekomst i fodret, exponering för svavelväte på grund av flytgödselsystemet och så vidare. Den väckte mycket debatt och i samband med dess utgivning var Barbro Soller med i ett uppmärksammat inslag i TV-debattprogrammet Kvällsöppet. Under följande år togs djurskyddsfrågan upp i flera olika riksdagsmotioner, i vilka det refererades till Barbro Sollers bok. Det skulle dock dröja mer än tio år innan frågan på allvar kom upp på regeringens bord. Barbro Soller korresponderade under 1980-talet med Astrid Lindgren. Möjligen hade denna korrespondens inflytande på den serie debattartiklar som Astrid Lindgren publicerade i Expressen. Dessa har ansetts bidra till 1987 års djurskyddslag.

Hösten 1972 höll Sveriges Television AB på att omstrukturera sitt programupplägg. En av följderna blev att miljövårdsfrågor blev ett återkommande inslag i Aktuellt. Babro Soller anställdes som TV:s första miljöreporter på heltid. Barbro Soller kom att presentera en mängd nyheter på området och var samtidigt, tillsammans med exempelvis Pia Brandelius och Christina Jutterström, en av de kvinnliga pionjärerna inom 1970-talets fortfarande mansdominerade nyhetsjournalistik på TV. Barbro Sollers expertis kom under denna tid även att anlitas av regeringen. Från 1979–1980 satt hon som ledamot i Miljövårdsberedningen.

Barbro Soller stannade på Aktuellt fram till 1987 då hon blev en del av SVT1:s nya vetenskapsredaktion, det som först hette Vetenskap och sedan blev Vetenskapens värld. Barbro Soller var producent och reporter. Hon ansvarade för många uppmärksammade inslag om utrotningshotat djurliv och natur. Nämnas kan ”Vattnet som försvann”, 1988, om lövgrodan som då höll på att utrotas till följd av plantering av fiskar, ”De sista vargarna?”, 1990, om hur myten om vargens ondska lett till att den förföljts av människan och nu riskerade att dö ut. Andra uppmärksammade reportage var ”Jakarnas land”, 1990, där Barbro Soller tillsammans med sitt team blev de första reportrarna från västvärlden som släpptes in i byn Hongyuan vid Tibetanska platån, en vistelse som var hårt bevakad av de kinesiska myndigheterna men resulterade i naturbilder som aldrig tidigare hade visats, samt ”Så här dör skogen”, 1992, där filmer på barrskogens nedbrytning ackompanjerades av Franz Schuberts Döden och flickan, vald av Barbro Soller. Hon fortsatte att arbeta på Vetenskapens värld fram till 1993, då hon gick i pension.

Efter pensionen fortsatte dock Barbro Soller att arbeta som frilansande reporter. År 2000 publicerades hennes sista bok Storken i vattenriket. År 2009 utnämndes Barbro Soller till hedersdoktor vid Fakulteten för veterinärmedicin och husdjursvetenskap vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU).

Barbro Soller avled i januari 2020 i Täby, 91 år gammal, och är begravd på Östra Begravningsplatsen i Kristianstad.