Eva Bonnier var porträttmålare och mecenat, främst verksam på 1870- och 1880-talet.

Eva Bonnier var yngsta dottern till Albert och Betty Bonnier, den senare född Rubenson. Hon växte upp i ett högborgerligt hem på Norrmalm i Stockholm och tillbringade somrarna på Dalarö. Familjen gjorde omfattande utlandsresor och var väl orienterade i den europeiska kulturmiljön. Fadern var bokförläggare och brodern Karl Otto Bonnier ansågs, som ende sonen, vara den givna arvtagaren till bokförlaget. År 1875 började Eva Bonnier på August Malmströms konstskola och fortsatte sedan 1878 till Kungliga Akademien för de fria konsterna där hon studerade vid den Qvinliga afdelningen.

År 1883 flyttade Eva Bonnier till Paris och bodde där till 1889. Under 1880-talet studerade över hundra kvinnliga konstnärer från Norden i Paris och många av dem var som Eva Bonnier elever på Académie Colarossi. Till skillnad från 1870-talets ”pariser-artister”, som levde i Montmartre, bodde Eva Bonnier och hennes kamrater i Montparnasse. De första åren bodde hon på hotell, men skaffade sig sedan egen ateljé. Delar av hennes korrespondens med familjen i Sverige har sammanställts och kommenterats under titeln Pariserbref – konstnären Eva Bonniers brev 1883–1889. Breven ger ett nytt perspektiv på en tid som många anser sig förtrogna med. Eva Bonniers levande beskrivningar och kritiska perspektiv ger en inblick i hur konstlivet och vardagen gestaltade sig inom det nordiska konstnärskotteriet.

Eva Bonnier tillhörde den realistiska traditionen och hade en stor konstnärlig produktion under åren i Paris. Hon deltog i många utställningar, framför allt tillsammans med den tidens opponentrörelse, Konstnärsförbundet, och recenserades flitigt i Sverige. Hon lyckades komma med i Paris-salongen två gånger och deltog i världsutställningarna i Paris och i Chicago. Hon målade främst porträtt och figurmåleri, men sysselsatte sig även med sociala motiv och främst då sjukdomsbilder. Hon ägnade sig gärna åt interiörskildringar med komplicerade ljuseffekter. Hennes psykologiskt inträngande gestaltningar av människor ådagalägger tidens könsnormer och komplicerade borgerliga familjerelationer. I hennes bilder får den privata sfären andra betydelser än de som den gängse patriarkala ideologin producerat för att säkra hemmet som ”femininitetens rum”. Det finns en sensibilitet i hennes människouppfattning. Hos varje individ sökte hon egenarten och inte konventionen. Det ger bilderna en viss stämning, en intensitet och närvaro som förstärker uttrycksfullheten.

I Paris umgicks Eva Bonnier med skulptören Per Hasselberg, som hon hade ett komplicerat kärleksförhållande med och som hon skulle ha gift sig med 1892. Men förlovningen bröts och när Per Hasselberg sedan plötsligt avled i syfilis 1894, adopterade hon hans nyfödda utomäktenskapliga dotter Julia. Eva Bonnier hade nu flyttat hem till Sverige och i ateljén på Hamngatan i Stockholm var det meningen att hon skulle börja sin egentliga yrkeskarriär. Hon utförde nu en serie beställningsporträtt, men upphörde efter några år mer eller mindre att måla på grund av sitt dåliga självförtroende när det gällde den egna yrkesidentiteten. 1880-talet hade varit en expansiv tid för de kvinnliga konstnärerna men kring sekelskiftet möttes de av en backlash, av en fientlig offentlighet där kvinnofrigörelsen motarbetades av symbolismens kvinnoideal.

Eva Bonnier framstår som intelligent och viljestark och hon var känd för sin skarpa tunga. Hon hade en viss depressiv läggning men lyckades trots det leva ett aktivt liv fyllt av åtaganden och resor. Hennes självständiga och emanciperade liv skilde sig markant från den tidens femininitets normer. Genom arv var Eva Bonnier ekonomiskt oberoende och behövde inte vara yrkesverksam för försörjningens skull. Kring sekelskiftet producerade hon några få konsthantverksföremål, som hon ställde ut på Konstnärsförbundets årliga utställningar, men 1901 gick hon helt ur föreningen.

Under de sista åren av sitt liv var Eva Bonnier bosatt med Julia i ett enkelt hus i Lilla Bergshamra och på somrarna på barndomens Dalarö. Hon koncentrerade vid denna tid sina krafter på den donationsfond som betytt så mycket för Stockholms stads konstnärliga utsmyckning. År 1909 insjuknade hon i en svår förkylning med hög feber under ett besök i Köpenhamn. Hon föll från sitt hotellfönster på Hotel Cosmopolite och avled några dagar senare av skadorna. Det finns fortfarande många oklarheter kring händelseförloppet. Några har hävdat att det var en ren olyckshändelse. Enligt Eva Bonniers bror Karl-Otto Bonnier utlöste febern hennes latenta depressivitet: ”Trettondagen på morgonen fick jag nu förfärliga underrättelser från Köpenhamn om min systers hastigt utbrutna sinnessjukdom och olycksfall och sedan dess har jag ej kunnat tänka på annat. Vi hade hoppats att hennes kroppsskador skulle varit af ofarlig beskaffenhet och hennes själssjukdom af öfvergående natur så som förr varit två gånger tidigare i hennes lif.”

Eva Bonnier är begravd i det Mosaiska kvarteret på Norra begravningsplatsen i Solna.