Eva Neander var en av 1940-talets mest framstående författare.

Eva Neander föddes i Jukkasjärvi, men familjen flyttade tidigt till Härnösand där hon växte upp. När hon var sex år avled hennes far, skolinspektören Johan Neander. Då modern Emilia Neander senare gifte om sig flyttade familjen till Borås och sedermera till Göteborg, där Eva Neander tog studenten 1941. Efter kortvariga universitetsstudier i Göteborg och Uppsala arbetade hon som journalist, först på Ny Tid i Göteborg och därefter på Västgöta-Demokraten i Borås. År 1946 blev hon anställd vid Vecko-Journalen.

Eva Neander var något av ett underbarn. Redan som tolvåring fick hon sagor publicerade i Svenska Dagbladets söndagsbilaga. År 1945 erhöll hon ett pris för novellen ”Vilse” i en tävling som ordnats av Åhlén & Åkerlunds förlag. Den låg till grund för hennes debutroman Dimman, som kom ut 1946.

Dimman är en episodisk prosapoetisk berättelse om Bitte som beskrivs ha en hud så skör att ett ord kan borra sig igenom den. Samtidigt som hon törstar efter närhet skyggar hon för all beröring och intimitet. Hon kan inte skilja på höger och vänster och tillhör dem som alltid blir sist valda till brännbollslaget. Barndomen är en enda lång förödmjukelse. Vuxenlivet och äktenskapet innebär ytterligare prövningar. Efter ett missfall hamnar Bitte på mentalsjukhus, och den dimma som omslutit henne alltsedan barndomen tar över.

Tonen i Dimman och hela Eva Neanders författarskap är typiskt 1940-talistiskt mörk och ångestladdad. Den overklighetskänsla som beskrivs präglar också språket, som är tunt och skört. Det som ger Eva Neanders texter en alldeles speciell ton är emellertid att dessa tidstypiska drag kombineras med en säregen humor och ironi. Bitte i Dimman vill exempelvis, när hon blir husmor, köpa ”ett hekto ro”. Om en av kvinnorna i novellsamlingen Nattljus, 1949, står det att hon tillhör dem som ”hånglar med döden”. En annan kvinna låter Eva Neander säga att hon ”funderar på självmord. Det ligger så nära till hands. Speciellt när man har huvudvärk och inte ids klä på sig.”

Såväl i Dimman som i den följande diktsamlingen Död idyll, 1947, och de två novellsamlingarna Staden, 1947, och Nattljus, 1949, beskriver Eva Neander med vass penna det lilla samhällets skvallriga småskurenhet. Huvudpersonerna är genomgående kvinnor och de kan delas in i två sorter; de som anpassar sig och låter sig förvandlas till stereotyper och de som inte förmår leva upp till normerna. Men även om sympatierna hela tiden ligger hos de senare drabbas de alla lika av berättarens äckel. Konventionernas förödande kraft äter ut själen på dem alla. I hennes andra roman Vattnet, som skulle bli ofullbordad, liknar hon konventionerna vid en drake som håller det lilla samhället i ett järngrepp och inte låter någon komma undan.

Vattnet är annars den enda berättelse i Eva Neanders författarskap som kretsar kring en livshungrig och stark ung kvinna. Margit Selig, som hon heter, betraktar och utstår omvärldens förljugenhet med bevarad integritet. Hon tänker inte gå under.

Margit Selig dansar balett, vilket är av stor betydelse i Eva Neanders värld, där det också går en skiljelinje mellan de kvinnor som rör sig lätt och ledigt och de som är klumpiga och tröga. Dansen som frihetsyttring är ett återkommande motiv i hennes författarskap, inte minst i diktsamlingen med den signifikanta titeln Död idyll. När den tjugosexåriga Margit Selig i den viktiga novellen ”Avsked till fadern” i samlingen Nattljus ser tillbaka på sitt liv är det dansen som varit dess kärna och mål.

Vintern 1950 hittades Eva Neander död vid sjön Unden. Hon arbetade då med Vattnet, som utkom postumt i samlingsvolymen Lilla bror och lilla syster, 1951. Förutom den ofullbordade Vattnet innehåller den en tidigare publicerad självbiografisk text och ett antal nya dikter och noveller. Hon bedömdes vid den tidpunkten som en stor och lovande författare. Många jämförde henne med Karin Boye.

Trots att Eva Neanders författarskap inte blev särskilt omfattande hann hon utveckla en säregen personlig stil och bygga upp en egen sammanhållen fiktionsvärld. Miljön, som har tydliga drag av barndomens Härnösand, staden vid vattnet, är den genomgående scenen i hennes texter. Många av personerna återkommer, såsom den bleka doktorn och hans skvallriga hustru, rådman Hannäs med sin lystna mun och simmiga ögon, de feta, smutsiga, talträngda hembiträdena och de borgerliga matronorna med sina torskögon. Hennes persongalleri är både fast och rörligt. När Bitte från Dimman åter dyker upp i en novell i samlingen Staden, har hon en betydligt starkare karaktär medan hennes kusiner Agneta och Marie, som också återkommer, förlorar sin styrka då de inlemmas i och knäcks av småstadens och äktenskapets snäva kvinnoroll. Novellerna i samlingen Nattljus bär på många sätt inom sig den roman hon arbetade med vid sin död. Redan i första novellen, ”Historien om Julia”, presenteras den vackra och vitala skådespelerskan Julia Behrens, som ska ta fadern ifrån syskonen Margit och Jan Selig, och många av novellerna beskriver deras och moderns ensamhet och utsatthet.

Den rödhåriga Julia, som är prototypen för de kvinnor rom rör sig lätt och ledigt genom livet, skulle kunna ses som familjen Seligs onda genius, men det är som om familjen bär sin splittring och ödeläggelse inom sig, och Julia framstår närmast som en fascinerande och avundsvärt kraftfull kvinna. Den unga Margit Selig har många likheter med henne; samma röda hår, samma intresse för dans.

Efter Eva Neanders död sjönk hennes författarskap i glömska. Under 2000-talet återupptäcktes hon emellertid och hennes verk har getts ut på nytt av de små förlagen Eolit och Rosenlarv.

Eva Neander ligger begravd på Finnerödja kyrkogård.