Frida Strandberg var förkunnare, psalmförfattare, redaktör och skribent som många gärna lyssnade på eller läste. Hon stred för kvinnors rätt att utöva alla tjänster i kyrkan, särskilt i Assembléia de Deus i Brasilien, världens största pentekostala kyrka på 1920-talet.
Frida Strandberg föddes den 9 juni 1891 i Själevad, strax väster om Örnsköldsvik i Ångermanland. Hon växte upp i ett sammanhang präglat av Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (EFS) och blev medlem där. Hennes efterlämnade dagbok från ungdomsåren avslöjar ett intresse för blodmystik och brudmystik vilket också vittnar om möjlig påverkan från herrnhutismen. Frida Strandberg upplevde tidigt en kallelse att bli missionär. År 1914, 23 år gammal, sökte hon sig därför till Svenska Bibelinstitutet (nuvarande Hagabergs folkhögskola) i Södertälje och gick där en åtta månaders bibelkurs. Därpå flyttade hon till Vänersborg och gick en sjukvårdsutbildning på lasarettet där, en utbildning som avslutades med en tre månaders kurs på Barnbördshuset på Planterhagsvägen i Stockholm. Därefter räknade hon med att resa ut som missionär för EFS.
Men planerna blev ändrade. När Frida Strandberg återvänt till Stockholm 1916 fick hon kontakt med pingstvännerna i Filadelfiakyrkan på Uppsalagatan 11. Deras spiritualitet, i kombination med en stor satsning på social verksamhet i form av Räddningsmission, sjukbesökskommitté och barnhem, tycks ha fångat henne och den 24 januari 1917 lät hon döpa sig i Filadelfiaförsamlingen och blev därmed medlem i denna församling.
Trots att Frida Strandberg bara varit medlem i församlingen i några månader, så fick hon sin första artikel publicerad i Filadelfiaförsamlingens tidskrift, Evangelii Härold, redan i april 1917. Månaden därpå kom rubriken “Ny arbetskraft till Brasilien” med en bild av en allvarlig Frida Strandberg i sjuksköterskeuniform. Trots att hon bara varit medlem i ett halvår så hade Frida Strandberg blivit antagen som församlingens missionär, en närmast osannolik händelse i Pingströrelsen.
Den 28 maj 1917 lämnade Frida Strandberg Stockholm för att via USA resa till Brasilien och staden Pará (numera Belém). Hon var framme den 7 juli samma år. Första uppgiften utanför kyrkan som hon tog på sig var att, tillsammans med Lina Nyström, arbeta bland de prostituerade i Pará. I oktober 1917 kom Gunnar Vingren, som Frida Strandberg träffat i Stockholm, tillbaka till Brasilien från USA. De båda var förmodligen ett par sedan tidigare eftersom de gifte sig redan den 18 oktober. Nu blev Frida Strandberg ”pionjärens hustru” vilket innebar såväl förpliktelser som visst beskydd.
Parallellt med alla dessa aktiviteter fortsatte Frida Strandberg som skribent. I och med hennes inträde som korrespondent från Brasilien ändrade reportagen därifrån karaktär. De blev mera jordnära, målande, innehöll mera samhällsanalys och skildrade människor snarare än verksamheten i missionen. Under 1919 startade Gunnar Vingren och Frida Strandberg tidskriften Boa Semente för att stötta den växande församlingsrörelsen Assembléia de Deus och Frida Strandberg blev i praktiken dess redaktör. Första numret innehöll artiklar av missionärer, men så småningom blev den också en språngbräda för brasilianska skribenter.
År 1920 blev Frida Strandberg allvarligt sjuk i malaria. Det var en kamp på liv och död som varade i inte mindre än två och en halv månads tid. Sjukdom kom sedan att vara ett karaktäristiskt inslag i hennes liv. Efter malarian drabbades hon av struma och mot slutet av sitt liv av psykiska besvär.
År 1922 fick Frida Strandberg som första kvinna någonsin, skriva i Pingströrelsens teologiska magasin Evangelii Härolds Månadshäfte. Detta visar på den status som Frida Strandberg redan uppnått i den unga Pingströrelsen. Kanske var det också nu som hon nådde sin största framgång i Sverige.
Två år senare flyttade Frida Strandberg och familjen till Rio de Janeiro. Trots dålig ekonomi gick arbetet framåt. Gunnar Vingren var ofta ute på predikoresor i provinsen och då var Frida Strandberg ansvarig för verksamheten i församlingen. Trots att missionärskollegorna var emot det så gjorde hon allt som annars var förbehållet de manliga ledarna: hon predikade, ledde samlingar, styrde upp de manliga evangelisterna och skötte själavården. Under Frida Strandbergs tid växte antalet medlemmar från en handfull till runt 2 000, år 1932, då en av världens största pingstförsamlingar.
Lewi Pethrus, Pingströrelsens inofficielle ledare, tackade ja till en konferens mellan missionärer och nationella pastorer den 5–10 september 1930 i Natal, Brasilien, trots att han var mitt uppe i ett enormt kyrkbygge i Stockholm. Huvudfrågan var officiellt en diskussion om överlämnande av arbetet till de nationella pastorerna. Under ytan låg emellertid en annan laddad fråga: vad fick de kvinnliga missionärerna egentligen utföra? Orsaken var uppenbart Frida Strandbergs, och till viss del kollegan Adina Nelsons, arbete i Rio de Janeiro. Frågan delade missionärskåren och de flesta gick emot Frida Strandberg och Adina Nelson. De båda hade snart bara stöd av sina makar. Andra kvinnor bidrog också till det andliga arbetet vid sidan av social verksamhet som barnhemsarbete. Men det var Frida Strandberg och Adina Nelson som hamnade i skottgluggen.
En sidoeffekt av konferensen 1930 som slutade med försoning mellan missionärer och nationella pastorer, blev att de båda pingsttidskrifterna O Som Alegre och Boa Semente skulle slås samman och få ett nytt namn, Mensageiro da Paz. Från och med 1930 skulle den redigeras och tryckas i Rio de Janeiro. Frida Strandberg, som varit med från starten också av Boa Semente, blev en nyckelperson även under de första åren med den nya tidskriften. Gunnar Vingren och Samuel Nyström stod officiellt som redaktörer medan Frida Strandberg gjorde jobbet.
År 1931 eller 1932 blev Frida Strandberg förälskad i en ung man som hon jobbade tätt tillsammans med. I hennes egen föreställningsvärld kunde det inte hända en person som var så engagerad i “Guds verk” som hon. Av praktiska skäl flyttade den unge mannen till och med in i makarna Vingrens hus. Då kunde de jobba flera timmar på tidningen, och hann också med att översätta psalmer tillsammans. Den unge mannen beundrade Frida Strandberg för hennes språkkänsla, driv och företagsamhet. De uträttade mängder tillsammans. Under 1930 producerade Frida Strandberg 21 artiklar och tre psalmer, under 1931 skrev hon 23 artiklar och skrev eller översatte åtta poem och psalmer, två av dem tillsammans med den unge mannen. Dessutom höll de framgångsrika torgmöten tillsammans. Av det som följer kan vi med rimlig sannolikhet anta att Frida Strandberg aldrig tillät någon sexuell relation, men intimiteten räckte för att plåga hennes samvete resten av livet, och göra henne ännu mer ifrågasatt och motarbetad bland missionärerna.
Under tidig höst 1932, dog Frida Strandbergs och Gunnar Vingrens sjätte barn, Gunvor Vingren, endast fyra år gammal. Detta blev ännu ett hårt slag för den utarbetade Frida Strandberg. Dessutom tvingades de överlämna tidskriften till sina vedersakare och återvända till Sverige. Gunnar Vingren var då redan svårt sjuk och dog av cancer i juni 1933. Frida Strandberg stod då plötsligt helt ensam med sina fem barn, och när hon försökte återvända till Brasilien stoppades hon. När hon protesterade uteslöts hon ur den församling som varit hela hennes liv.
Frida Strandberg dog 1940, endast 49 år gammal efter behandlingar på olika sjukhem och psykiatriska kliniker. Trots allt hon uträttat såväl i Brasilien som i Sverige fick hon inte något erkännande efter sin död, inte ens en dödsruna i Evangelii Härold. Hela hennes viktiga insats i Brasilien förbigicks med tystnad. Officiellt i Pingströrelsen hade hon aldrig funnits.
Men i Brasilien är hon inte glömd. Där publicerades faktiskt en runa i pingsttidningen 1941. År 2016 publicerade Assembléia de Deus förlag en biografi över Frida Strandbergs liv, skriven av Isael de Araujo: Frida Vingren – en biografi över en gudskvinna. Fascinationen över Frida Strandbergs korta men intensiva livsverk är dock inte begränsat till den pingströrelse hon var med och grundade. I ett av universiteten i Sao Paulo har en uppsats om ”Frida Strandberg” skrivits av en kvinnoforskare som upphöjer henne till en av de viktiga kvinnosakskämparna i Brasilien!
I Sverige fick hon 2011 ny uppmärksamhet när journalisten Kajsa Norell upptäckte Frida Strandberg och hennes livsöde och skrev om det i sin bok Halleluja Brasilien!. I dag framstår Frida Strandberg även i Sverige som en av de kvinnor som, trots att hon gång på gång körde huvudet i “glastaket”, orkade komma igen i sin kamp för sin egen och andra kvinnors rättigheter.
Frida Strandbergs stoft vilar på Skogskyrkogården i Stockholm.
