Gerd Enequist utsågs till Sveriges första professor i kulturgeografi 1949. Hon blev samtidigt Uppsala universitets första kvinnliga professor.

Gerd Enequist föddes 1903 och växte upp i Luleå. Hennes familj hade en lång tradition av akademiska positioner. Det var därför naturligt att även hennes generation skulle ta akademiska examina och då inte bara de tre bröderna utan också hon. Gerd Enequist skickades till Göteborg, där hon hade en släkting, för att ta folkskollärarexamen, eftersom det inte var tillåtet för flickor att bedriva högre studier i Luleå. Efter sin examen flyttade hon tillbaka till Norrbotten och arbetade en kort tid som lärare. Hon blev intresserad av dialekterna utefter Torneälvens sträckning, vilket gjorde att hon därefter studerade nordiska språk, historia och litteraturhistoria vid Uppsala universitet och tog en magisterexamen 1929. Därefter studerade hon geografi som ett supplementämne eftersom hon blivit övertygad om att det historiska studiet krävde ett geografiskt perspektiv. Hon disputerade 1937 med avhandlingen Nedre Luleälvens byar. En kulturgeografisk studie. När hon, 46 år gammal, tillträdde den nyinstiftade professorstjänsten i kulturgeografi hade hon också kvalificerat sig inom det naturgeografiska fältet med studier i bland annat geomorfologi.

Ämnet som Gerd Enequist blev den första företrädaren för var i en expansiv utvecklingsfas. Universitetet hade delat upp geografiämnet i två delar, en naturgeografisk och en kulturgeografisk del. Under hennes aktiva period som professor disputerade cirka 20 personer i kulturgeografi i Uppsala och sex av hennes doktorander blev professorer på olika håll i Norden. Bland de övriga fick många centrala positioner inom den framväxande offentliga planeringsverksamheten. Många av Gerd Enequists adepter kom att styra en stor del av den offentliga planering som utvecklades i Sverige under efterkrigstiden.

Gerd Enequist var en ivrig förespråkare för fältstudier som metod för att förstå resultatet av människors mödor att skapa sig goda livsvillkor. Genom att vara ute i landskapet, det rurala likväl som det urbana, kunde resultatet av den sammanlagda aktiviteten av mänskligt handlande studeras, menade hon.

Gerd Enequist jämförde sitt ämne med medicin, som hålls samman av objektet människan. På samma sätt menade hon att geografin hålls samman av sitt objekt, jordens yta. Hon menade att geografi är ett samlingsämne och hon tyckte att något gick förlorat i samband med dess delning. Hon menade att naturgeograferna obekymrat lämnade de kulturgeografiska perspektiven, medan kulturgeografin fortsatt var beroende av naturgeografernas jordarter, jordmåner och klimat för att tolka villkoren för odling och samhällsbyggande. Behovet av att hävda kulturgeografin som ”riktig” geografi blev något som hon återkom till under hela sin vetenskapliga gärning.

Gerd Enequist hade en stor tilltro till vetenskapens förmåga att bidra till ett bättre samhälle och hon trodde på samhällsplaneringens möjlighet att dra lärdom av vetenskapliga resultat. Hon engagerade sig mycket i det som då kallades ”flykten från landsbygden". Detta, som hon uppfattade som ett samhällsproblem, ansåg hon vara ett uttryck för en brist på vetenskaplig kunskap hos politiker och planerare.

Gerd Enequists stora - och möjligen bortglömda - bidrag till ämnet är de triangeldiagram som hon utvecklade för att på ett entydigt kartografiskt sätt beskriva byars och städers form och struktur genom att karaktärisera kommuner utifrån balansen mellan de tre centrala näringsgrenarna jordbruk, industri och service. Dessa triangeldiagram är rikligt förekommande i de kartblad som Gerd Enequist ansvarade för i det stora kartverket Atlas över Sverige, som publicerades under perioden 1953–1971. Hon såg kartan som ett oöverträffat kommunikationsmedel och menade att man kan både prata med och lyssna på kartorna. I kartbladen är varje ort inplacerad i länsvisa triangeldiagram. På så vis får man en uppfattning om respektive läns karaktär, om bosättningsstrukturen i länet samt om landsbygdens och tätorternas näringsstruktur.

För Gerd Enequist var Fredrika Bremer en stor förgrundsgestalt. Hon uppfattade henne som ett slags kvinnlig Jesusgestalt, som en kvinna som bar ett ställföreträdande lidande för alla kvinnor efter henne. Hon greps av Fredrika Bremers svåra uppväxt och ungdomstid och hur hon rest sig ur detta.

I samband med striden om att öppna prästämbetet för kvinnor under 1940- och 1950-talet var Gerd Enequist en flitig och skarp debattör. Hon ansåg att det var självklart att kvinnor skulle kunna bli präster på samma villkor som män och hon ställde sig avvisande till förslaget om att införa en särskild prästtjänst för kvinnor. Hon debatterade frågan under ett antal år i tidskriften Vår Kyrka och i Svenska Dagbladet. Hon var engagerad i kyrkan och ledamot i Uppsala kyrkofullmäktige. År 1956 avgick hon såväl ur kyrkofullmäktige som ur styrelsen för Småkyrkostiftelsen på grund av den kvinnosyn som segrat inom kyrkan. Sin syn på kyrkan och kvinnorna och sin (feministiska) gudsuppfattning beskriver hon i en brevväxling med dåvarande domprosten i Uppsala Ragnar Fredberger, som hon kallade sin själasörjare.

Gerd Enequist upprätthöll tjänsten som professor i kulturgeografi fram till 1968 då hon gick i pension. I 50 år, ända fram till 1998, behöll hon dessutom rollen som den enda kvinnliga professorn i ämnet. Hon blev Uppsala trogen och bodde där till sin död. Hon gifte sig aldrig och hade inga egna barn, men under vissa perioder hade hon en brorsdotter, som studerade i Uppsala, boende hos sig.

Gerd Enequist var bland annat medlem av Kungl. Humanistiska Vetenskapssamfundet i Uppsala och blev filosofie hedersdoktor vid Umeå universitet 1982.

Gerd Enequist avled 1989, i en ålder av 86 år. Hon är begravd på Östra kyrkogården i Visby, eftersom hennes familj hade gotländska rötter.