Greta Arwidsson var arkeolog. Hon var den första svenska kvinnliga landsantikvarien liksom den första kvinnan att vara professor i nordisk och jämförande fornkunskap.
Greta Arwidsson föddes 1906 i Uppsala. Hennes far Ivar Arwidsson var anställd som docent vid Zoologiska institutionen, Uppsala universitet. Hans kunskaper om fiske och fiskarter var kända och uppskattade i hela Norden. Han gjorde för Nordiska museets räkning ett stort antal uppteckningar om äldre fiskeredskap och fiskemetoder. Även Greta Arwidssons mor Anna Arwidsson var engagerad i uppteckningarna. Föräldrarna dog 1936 med några få månaders mellanrum. Modern hade länge varit sjuklig och Greta Arwidsson har berättat hur hon redan som skolflicka fick ta ansvar för hushållet, som förutom modern och fadern bestod av två bröder.
Greta Arwidssons föräldrar var aktivt engagerade i kulturhistorisk verksamhet. Hennes egna framtidsplaner efter studentexamen var dock till en början att bli lärare, inte arkeolog. Först efter det att hon tagit examen som filosofie magister 1930 började hon studera nordisk fornkunskap, där hennes lärare var professor Sune Lindqvist. Hon blev engagerad i Lindqvists seminarieutgrävningar av båtgravfältet vid Valsgärde. Att döma av hennes dagböcker fick hon en mer ledande roll i Valsgärdeutgrävningarna 1931, efter att sannolikt ha deltagit tidigare som elev. Hon kom särskilt att intressera sig för att finna metoder för att kunna lyfta upp föremålen ur jorden utan att de ytterligare fragmenterades. Med hjälp av paraffin, som smälter och blir flytande vid 40 grader, som penslades på de gasbindor som man omgav föremålen med, skapade man stadgade preparat som lätt kunde lyftas ur jorden.
Som ämne för sin doktorsavhandling valde Greta Arwidsson att bearbeta ornamentiken som prydde vapnen och sköldarna i de båtgravar hon varit med om att gräva ut. Sedan länge hade djurornamentiken använts som ett kronologiskt instrument. Greta Arwidsson följde denna praxis, men med sitt sinne för systematik gjorde hon en finare uppdelning av vad hon kallade Vendelstilarna än den som tidigare redovisats av Bernhard Salin. Liksom Salin uppfattade hon dessa stilar som kronologiskt följande på varandra, där stil A tillhör folkvandringstid, stil B till D vendeltid, medan stil E och F hörde till övergången till vikingatid. Redovisningen av dessa stilar sker i hennes doktorsavhandling Valsgärdestudien. 1, Vendelstile : Email und Glas im 7.-8. Jahrhundert, som utkom 1942, nära nog samtidigt som hennes bearbetning av båtgraven Valsgärde 6. I anslutning till avhandlingsarbetet gjorde hon 1938–1939 en omfattande studieresa i Västeuropa, där hon besökte museer i Tyskland, Holland, Belgien, England och Frankrike. Resan utfördes under åren före andra världskrigets utbrott och runt om i Europa rådde en omfattande politisk spänning. Med hänsyn till det politiska läget och den begränsade tid som hennes studieresa omfattade kan man inte annat än imponeras över att hon i museerna fann ett så stort jämförelsematerial med anknytning till hennes eget material. Senare tiders forskning har också bekräftat hennes hypotes, att frankerna i Rhenområdet har haft en stor betydelse för utvecklingen av det nordiska fyndmaterialet.
Disputationen gjorde att Greta Arwidsson blev docent och hon fortsatte de närmaste åren att verka vid den arkeologiska institutionen vid Uppsala universitet. Då tjänsten som förste antikvarie på Statens historiska museum ledigförklarades 1946 sökte hon den och placerades i första förslagsrummet. Detta överklagades av hennes medsökande, docenten Wilhelm Holmqvist, som åberopade sin långa tjänstgöring vid samma museum. Då Greta Arwidsson samtidigt också sökt den ledigförklarade tjänsten som landsantikvarie och chef för Gotlands fornsal valde hon att anta det uppdraget i stället.
Greta Arwidsson tog sig an de nya uppgifterna som landsantikvarie med stor energi. Till skillnad från sina företrädare bosatte hon sig på Gotland. I hennes uppgifter som kulturminnesvårdare ingick bland annat Visby ringmur som höll på att förfalla. Hon tog därför kontakt med bankdirektören Tage Cervin som hade goda ekonomiska förutsättningar att donera medel för arkeologiska utgrävningar och restaurering av ringmuren. Hon engagerade sig starkt för byggnadsminnesvården på Gotland. Men även om byggnadsvården, inte minst de många kyrkorna, upptog stora delar av hennes arbetstid var det alltjämt fornvården som låg henne närmast om hjärtat. Tillsammans med fornsalens vaktmästare, Einar Johansson, inspekterade hon hotade fornlämningar. Under de tio år hon verkade på Gotland blev hon känd och respekterad över hela ön. Hon kallades i folkmun för Forngreta.
När professuren i nordisk fornkunskap vid Stockholms högskola ledigförklarades 1954 sökte Greta Arwidsson denna tjänst. Efter ett överklagande utnämndes hon till professor vid Stockholms högskola.
Till en början blev Greta Arwidssons seminarieutgrävning förlagd till Gotland, där hon avslutade sin tidigare påbörjade undersökning av det mellanneolitiska gravfältet vid Ihre i Hangvar. Efter att Ihreutgrävningen avslutats blev seminariets fältarbeten förlagda till Lovön i Mälaren. På Lovön bodde fiosofie licentiat Berit Wallenberg och Greta Arwidsson lyckades få henne att donera medel för utgrävningarna på ön, som fortsatte att vara platsen för institutionens seminarieutgrävningar långt efter att Greta Arwidsson blivit pensionerad. Utgrävningarna förlades först till gravfältet Viken på Lovön. Här påträffades bland annat en kammargrav med förgyllda rembeslag och prydnadsknapp. Greta Arwidsson publicerade två uppsatser om den märkliga kammargraven, som delvis plundrats redan i forntiden.
På Stockholms högskola blev man snabbt medveten om Greta Arwidssons stora administrativa kapacitet. Hon blev humanistiska fakultetens dekanus och engagerades i många kommittéer, inte minst i samband med att högskolan blev universitet 1960, och planerna att bilda ett samlat campusområde ute i Frescati tog form. Samtidigt upplevde hennes ämne Nordisk fornkunskap en starkt ökad tillströmning av studerande, från en handfull nybörjare i slutet av 1950-talet till över 100 år 1968. Därjämte lyckades hon att till institutionen knyta osteologen Nils Gustaf Gejvall som fick en rådsforskartjänst. År 1967 fick hon genom en donation från Gustaf VI Adolf tillgång till ett forskningslaboratorium i en stallbyggnad vid Ulriksdals slott. Greta Arwidssons intresse för den tvärvetenskapliga sidan av arkeologiämnet kan man notera redan i hennes första publikation från Valsgärde där hennes far gjorde bestämningar av de påträffade djurbenen. Efter hennes pensionering 1973 var det också tack vare hennes engagemang som det arkeologiska forskningslaboratoriet kunde inrättas vid Stockholms universitet 1976.
Greta Arwidsson fick inte de stora möjligheterna till fri forskning i sin universitetstjänst som hon kanske hade föreställt sig. Detta tog hon igen vid sin pensionering, då hon inte bara fullbordade sina Valsgärdestudier genom att ge ut en bok om fynden i Valsgärde 7, 1977, utan även sammanfattade sina studier i ett par populärvetenskapliga uppsatser. I några andra uppsatser tog hon upp fynd som framkommit under hennes Gotlandstid och tillsammans med Gösta Berg publicerade hon en bok om det stora smedfyndet från Mästermyr på Gotland. Ett nytt stort projekt som hon också tog sig an var publiceringen av bearbetningen av gravfynden från Birka. En sådan analys var efterfrågad inom vikingatidsforskningen och Greta Arwidsson lät nu samla in dylika enskilda föremålsanalyser, ofta framlagda som studentuppsatser vid skilda universitet. Tillsammans med författarna bearbetade hon texterna så att de kunde tryckas. Denna bearbetning, där hon också själv författade ett stort antal fyndanalyser, fyllde tre volymer, där den sista utkom 1989.
Greta Arwidsson var den första svenska kvinnliga landsantikvarien, den första kvinnliga professorn i ämnet arkeologi i Sverige och även den första kvinna som valdes in i Vitterhetsakademien. Därigenom har hon kommit att spela stor roll som förebild för kvinnliga arkeologer. Hennes internationella betydelse inom ämnet arkeologi framgår av att hon 1954 blev medlem av Det Kongelige Nordiske Oldskriftselskab, 1974 medlem av Honorary Fellows of the Society of Antiquaries och 1978 medlem av Deutsches Archäologisches Institut (DAI).
Greta Arwidsson gifte sig aldrig och fick heller inga barn. Hon avled 1998, 92 år gammal, och är begravd på Gamla kyrkogården i Uppsala.
