Greta Segerson var aktiv inom den kommunistiska rörelsen under en stor del av 1900-talet. Som kurir för den Kommunistiska Internationalen (Komintern) i Moskva reste hon ett flertal gånger till Nazityskland.
Greta Segerson föddes 1914 i Göteborg. Modern, Maria Emilia Persson, arbetade på en väskfabrik innan hon mötte sin make, Robert Ludvig Eriksson, som var rörläggare. Han var aktiv i de så kallade Unghinkarna (Ungsocialisterna), en socialistisk ungdomsrörelse till vänster om socialdemokratin. Greta Segersons bror Roland, som föddes 1913, kom också att bli arbetare och övertygad kommunist. Hon växte således upp i ett hem med starka kommunistiska ideal och i en stadsdel, Masthugget, som var ett rött fäste där Sveriges kommunistiska parti, SKP, under mellankrigstiden var större än socialdemokraterna. Stadsdelen dominerades av arbetare inom varven, hamnen och SKF. För Greta Segerson var borgerliga stadsdelar som Vasastan, Örgryte och Lorensberg bebodda av ”klassfiender”.
Från barnsben uppfylldes Greta Segersons fritid av arbete inom den kommunistiska rörelsen. Vid sex års ålder gick hon in i partiets barngille och när hon var tio blev hon medlem i pionjärerna där hon två år senare utsågs till pionjärledare. Hon präglades av sin fars politiska engagemang och han var enligt henne ”kommunist till 200 procent”. Fadern var charmerande utåt men dominant inom hemmets väggar. Greta Segerson förbjöds att ägna sig åt dans och nöjen. I stället skulle hon inrikta sig helt på arbetet i den kommunistiska rörelsen. Vid partisprängningen 1929 stannade fadern och familjen kvar i det sovjettrogna SKP medan utbrytarna ville forma den stora revolutionen efter det egna landets förutsättningar. Med ”svikarna” som tidigare varit kamrater samtalade de sovjettrogna därefter inte mer.
Genom sin fars kontakter blev Greta Segerson vid 19 års ålder antagen till Kominterns partiskola i Moskva, den skandinaviska sektorn vid Leninskolan. Komintern hade en viktig roll i den kommunistiska rörelsen. Det var från den organisationen som kommunistpartierna världen över fick sina direktiv om hur de skulle agera i olika frågor. Partiskolan hade finska svensktalande lärare som flytt till Sovjet efter finska inbördeskriget 1918 och partikamrater från övriga Norden som höll föreläsningar om Kominterns ställningstaganden i dagsaktuella frågor. Greta Segerson lärde sig både ryska och tyska genom de kamrater hon träffade och samtidigt gavs hon ett täcknamn för att skydda sin identitet. Av det följde, enligt henne själv, att hennes brev hem och borgerliga tidningar från Sverige censurerades. På sin fritid engagerade hon sig som frivillig arbetare i några av de stora byggprojekten i Moskva, bland annat tunnelbanebygget. Fyrtio år senare deltog Greta Segerson i en studieresa till Moskva. När guiden förde ned gruppen till den plats där den första tunnelbanestationen uppfördes berättas det att hon steg fram och pekade ut de stenar som hon hade varit med om att mura dit. Guiden lär ha blivit svarslös.
Efter partiskolans slut blev Greta Segerson 1935 erbjuden att fortsätta arbeta för Komintern i Moskva, bland annat med översättningsarbeten. Huvuduppgiften för henne blev emellertid att utbildas till kurir, medan pojkarna tränades för att deltaga i antifascistiska motståndsaktiviteter i olika länder. Hon fick dock också viss militär träning och lärde sig bland annat hoppa fallskärm och skjuta med gevär.
Som kurir reste Greta Segerson via Sverige eller Polen till Nazityskland. Hon bar med sig material från Komintern i dubbelbottnade koffertar som hon levererade till personer utan att veta deras identitet, detta för att inte kunna avslöja sina kontaktpersoner om hon skulle arresteras av tysk polis. Enligt henne själv såg hon ”ung och barnslig ut, var blond och talade tyska”. Uppklädd med snygga kläder fick hon spela fin dam på turistresa och hon hade med sig rejält med kontanter. Under 1936 reste hon åtta gånger, främst till Tyskland, och även 1939 gjorde hon flera resor. Vid ett besök i Berlin träffade hon en man i 25-årsåldern, aktiv i Sturmabteilung, SA. Denne bjöd ut henne bland annat till Haus Vaterland där SA-folk brukade träffas. Han erbjöd henne äktenskap men hon svarade lögnaktigt att hennes mormor var av samesläkt och då avbröt han snabbt kontakten. SA-mannen hade varit en bra täckmantel och hon fann det bättre att han själv fick avsluta relationen utan att hon behövde avvisa honom, vilket kunde ha väckt misstankar.
Efter ett föredrag i Skåne om Sovjetunionen mötte Greta Segerson på tåget tillbaka till Göteborg Bengt Segerson, som jämte flera andra spanienfrivilliga var på väg hem från inbördeskrigets Spanien. De började snart sällskapa och i januari 1940 gifte de sig och flyttade in i en lägenhet i Masthugget. Under flera år efter sitt giftermål träffades de emellertid ytterst sällan. Båda var politiskt engagerade och ständigt på resande fot runt i landet.
Den sovjetiska pakten med Nazityskland 1939 och angreppet på Finland samma år skapade starka motsättningar inom den kommunistiska rörelsen i alla länder och många partimedlemmar lämnade partiet. I pressen fördes hårda kampanjer mot SKP och det diskuterades på regeringsnivå om att förbjuda partiet. Aktiva kommunister, däribland Bengt Segerson, fördes till särskilda arbetsläger. I februari 1940 genomförde polisen en riksomfattande razzia i SKP:s partilokaler och i privata hem. Greta Segerson var hemma på morgonen då polisen kom. De sökte igenom lägenheten och förde med sig en del böcker och protokoll från olika möten som familjemedlemmarna deltagit i.
Efter Tysklands angrepp på Sovjetunionen och efter tyskarnas nederlag vid Stalingrad 1943 blev stämningarna allt mer positiva gentemot kommunisterna i Sverige. Greta Segerson hjälpte nu till med bland annat flyktinghjälpen i Göteborg tillsammans med bland annat Ingrid Segerstedt Wiberg. Med kalla kriget och kommunisternas övertagande av den politiska makten i Tjeckoslovakien blev dock stämningarna gentemot partiet försämrade.
Greta Segerson höll länge fast vid den sovjetiska versionen av den kommunistiska ideologin, men gradvis förändrades hennes och Bengts uppfattning. De insåg att de varit blåögda i sin syn på Sovjet och menade att de missförhållanden som uppdagades i landet under 1980-talet berodde på förvanskningar av den kommunistiska ideologin. Den svenska säkerhetspolisen, SÄPO, fortsatte dock att ha uppsikt över Greta Segerson. Av hennes SÄPO-akt framgår att hon övervakades från 1931, då hon var 16 år, till 1994, då hon var 80 år gammal. År 1940 beskrevs hon som en ”synnerligen fanatisk och betrodd kommunist” och i registret noterades deltagande i politiska möten, utlandsresor och förhållandet till Sovjetunionen. Den sista uppgiften i hennes akt härrör från 1994 och där noteras att Greta Segerson hållit tal på ett första maj-möte för de Spanienfrivilliga.
År 1942 anställdes Greta Segerson som kontorist vid Kristidsnämnden i Göteborg, där hon stannade fram till krigets slut. Efter ett par års deltagande i uppbyggnadsarbetet i Jugoslavien blev hon 1949 anställd vid Göteborgs Drätselkammare och därefter vid Stadskansliet fram till sin pension 1979.
Greta Segerson hade en utsökt sångröst och väckte gensvar inte minst vid framförandet av ryska sånger vid föreningsmöten, personalfester och studieresor. År 2006 hade hon emellertid tröttnat på att sjunga vid Stadskansliets pensionärsförenings julfester och framförde då i stället, vid 92 års ålder, en raptolkning av Lasse Dahlqvists visa ”Jolly Bob” kombinerad med ett slags indiandans. Succén blev omedelbar och sedan Västnytt spelat in hennes bravurnummer blev hon rikskändis. Samtidigt hade hon svårt för ”avigsidan av kändisskapet”. Att bli igenkänd på gator och torg var inte hennes ambition. Hon hade under sitt livslånga politiska engagemang valt det kommunistiska basarbetet före att sitta som ledamot i styrelser och kommunala nämnder.
Greta Segerson avled 2016 efter en tids sjukdom, vid 102 års ålder. In i det sista var hon engagerad och vänner till henne läste högt ur böcker som hon särskilt frågat efter.
