Greta Knutson-Tzara var en av de modernistiska konstnärer som fann sin måleristil i Paris. Som målare, författare och översättare var hon under hela sin livstid en betydande länk mellan Frankrike och Sverige.
Greta Knutson-Tzara föddes 1899 i Stockholm som det andra barnet till Knut och Signe Andersson. Trots att det var ett kulturellt hem motsatte sig fadern att hans språkbegåvade dotter skulle studera lingvistik. I stället skrev hon in sig på Carl Wilhelmsons målarskola och gick sedan ett tag på Konstakademien innan hon lämnade Sverige. Redan 1920 flyttade hon till Paris och studerade för bland andra André Lhote under ett års tid. Hennes umgänge i de svenska konstnärskretsarna ledde till att hon 1924, genom Thora Dardel, lärde känna den dadaistiske poeten Tristan Tzara från Rumänien. De gifte sig året därpå och fick tillsammans sonen Christophe 1927. Greta Knutson-Tzara var förmögen och ett arv gjorde det möjligt för paret att bygga ett hus på Montmartre i Paris, ritat åt dem av den österrikiske avantgardisten Adolf Loos.
Hemmet Knutson-Tzara blev en samlingsplats för de franska surrealisterna. Från tiden bevarade verk inkluderar så kallade cadavres exquis där till exempel André Breton, Valentine Hugo och Greta Knutson-Tzara lekfullt samverkat och tecknat varsin del. Greta Knutson-Tzara själv sökte allt större självständighet och arbetsro för att kunna ägna sig åt sitt måleri, som vid den här tiden inte knöt an till något surrealistiskt formspråk. I stället ställde hon ut med gruppen Optimisterna i Stockholm 1928. Hennes måleri präglas av en modernistisk, i det närmaste postkubistisk stil. För det mesta är motiven igenkännbara, men facetterade och uppdelade på det sätt som Paul Cézanne introducerade och som sedan kubisterna renodlade.
Äktenskapet med Tristan Tzara utvecklades olyckligt och upplöstes formellt 1942. Vid andra världskrigets början hade Greta Knutson-Tzara tagit med sig sonen och lämnat Paris för att sätta sig i säkerhet i Aix-en-Provence. Hon hade ett längre förhållande med den franske poeten René Char. Bägge ingick i den franska motståndsrörelsen och Greta Knutson-Tzara hjälpte flyktingar att ta sig vidare till Spanien. Efter krigets slut stannade hon kvar i södra Frankrike och bodde mestadels på olika gårdar. I Paris behöll hon en bostad men till Sverige kom hon knappt längre. Dock ställde hon regelbundet ut i både Frankrike och Sverige. Hennes sista utställning vandrade från Institut suédois i Paris till Thielska galleriet i Stockholm år 1980.
Greta Knutson-Tzaras måleri utvecklades inte parallellt med den övriga modernismen. Hon höll under hela sitt liv fast vid oljemåleriet och ägnade sig i stor utsträckning åt att teckna. Stilen förenade det dekorativa, uppenbart i de svepande och säkra linjerna, med det postkubistiska, kännetecknat genom de facetterade, uppbrutna formerna. Klassiska teman som porträtt, interiörer och stilleben dominerar produktionen. Under senare delen av sitt liv närmade hon sig på ett påtagligt sätt surrealismen – själv väljer hon att tala om ”oniriska målningar”. Drömska scener skildras i mörka teckningar; fantasigestalter och möten mellan djur och människor dominerar hennes sena bildvärld.
Som författare låg Greta Knutson-Tzara närmare surrealismen under hela sitt författarskap, en verksamhet som hon ägnade sig åt parallellt med måleriet. Förutom enstaka artiklar publicerade hon sent i livet en samling texter på tyska, Bestien, 1980. Hon kunde, förutom svenska och franska, flytande tyska. Sin språkliga begåvning använde hon även för att översätta mellan franska, tyska och svenska. På så sätt blev hon en viktig introduktör av tysk romantik för surrealisterna och av fenomenologisk filosofi för Char, liksom en förmedlare av fransk lyrik som hon översatte till svenska tillsammans med Gunnar Ekelöf.
Sina sista år levde Greta Knutson-Tzara ensam i Paris där hon 1983 begick självmord. Hon är representerad på bland annat Nationalmuseum, Moderna museet, Norrköpings Konstmuseum och Musée national d’art moderne/Centre Pompidou.
