Greta Engkvist var lärare, folkbildare och fredsarbetare. Hon var sekreterare i Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, arbetade för olika kvinnoförbund med fred och internationella frågor och var en av medgrundarna till Stiftelsen Fredshögskolan.

Greta Engkvist föddes 1893 i Vissefjärda socken, Kalmar län, Småland. Fadern Hjalmar Johansson var kronolänsman och modern Sigrid, född Forsell, hade varit affärsbiträde i Malmö och i Stockholm och därefter startat en egen sybehörsaffär i Nybro. Den avvecklade hon vid giftermålet. Greta Engkvist var äldst i en syskonskara om fem barn. Familjen bodde under hennes uppväxt i tre olika byar runt Kyrksjön i Vissefjärda socken, men flyttade 1908 till Kalmar dit fadern ansökt om förflyttning.

I Kalmar gick Greta Engkvist på Elementarskolan för flickor i två år, men mellan 16 till 18 års ålder var hon elev vid Whitlockska samskolan i Stockholm. Hon bodde först hos en släkting och sedan på pensionat. Greta Engkvist återvände till Kalmar och kom 1912 in på en ettårig folkskolelärarkurs på Rostad (senare Rostads folkskoleseminarium). Under läsåret 1913–1914 var hon anställd som lärare för fyra pojkar 7–13 år i Klemensnäs, Skellefteå. De följande två åren blev det vikariat i Kalmar folkskolor, och 1916–1918 ett längre vikariat i en folkskola i Saltsjöbaden. Greta Engkvist träffade muraren, socialdemokraten och fackföreningsmannen Olle Engkvist 1914. De gifte sig tre år senare. Genom honom lärde hon känna många människor och hemmet stod öppet för socialt umgänge. Hon fortsatte ännu en tid efter giftermålet att vikariera i Stockholms folkskolor. Under tiden läste Olle Engkvist vid Tekniska skolan och byggde så småningom upp en lönsam verksamhet som byggmästare. Greta Engkvist följde med sin make på en nio månader lång resa 1921 på ett stipendium, som han erhållit av Kommerskollegium. Färden gick till Tyskland, Italien, Frankrike och England. Väl hemkommen rekommenderades hon att förkovra sig vidare och valde språkstudier. Under åren 1923 till 1927 läste Greta Engkvist in en filosofie magisterexamen i romanska språk, tyska och engelska som tenterades av vid Uppsala universitet. Familjen utökades med adoptivsonen Gunnar, född 1924.

År 1928 började Greta Engkvist sitt aktiva liv som fredsarbetare. Matilda Widegren föreslog att hon skulle bli sekreterare i Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF), en organisation Greta Engkvist varit medlem i sedan 1920. Hon kvarstod som sekreterare till 1938, men fortsatte efter det att vara aktiv på olika sätt. Uppdraget som sekreterare innebar också att hålla föredrag och värva medlemmar.

I början av 1930-talet bestämde makarna Engkvist sig för att skiljas, de hade växt ifrån varandra. För att få ut skilsmässa krävdes medling och dessutom hemskillnad under ett år. Makarna var goda vänner och för att hindra att de skulle umgås som gifta behövde de vara långt borta från varandra. Greta Engkvist var nyfiken på Asien och valde att göra en resa jorden runt, som Olle Engkvist erbjöd sig att betala. Hon åkte i oktober 1931 och kom hem i september 1932 och berättar om resan i sina memoarer Att se tillbaka vid 94. Minnen från ett liv för freden, publicerad 1988. Färden gick till Berlin och sedan till Paris, där hon besökte ett möte med Mahatma Gandhi. I Madrid läste hon spanska och i Geneve lyssnade hon på debatter i Nationernas förbund. Med båt från Marseille bar det av till Indien, Burma, Singapore, Indonesien, Kina, Korea och Japan, där hon hamnade i den kinesisk-japanska konflikten om Manchuriet. Från Yokohama till Hawaii med båt, och vidare till USA:s östkust, genom Panamakanalen, till Cuba och så slutligen New York. Efter en tid där, hemresa med Kungsholmen till Göteborg. På sina resmål sökte Greta Engkvist ofta upp KFUK eller Frälsningsarmén, lyssnade på människor och tog kontakt med organisationer som arbetade med sociala frågor och fredsarbete.

Under de två följande decennierna etablerade sig Greta Engkvist som folkbildare genom att hålla föreläsningar och vara ledare för studiecirklar. Förutom fortsatta aktiviteter i IKFF ansvarade hon för Svenska Kvinnors Medborgarförbunds artikelserie där hon uppmuntrades att också ta upp fredsfrågan. Genom medlemskap i Socialdemokraternas kvinnoförbund blev hon engagerad i deras studieråd om internationella frågor. Även Svenska Kvinnors Nationalförbunds kommitté för fred, som startats av Naima Sahlbom, hade nytta av henne. År 1943 blev Greta Engkvist antagen som föredragshållare av Folkbildningsförbundet (nuvarande Studieförbunden), som drev egen föreläsningsverksamhet. Nyfiken och intresserad av människors levnadsförhållanden hann Greta Engkvist också göra tre resor till Sovjetunionen under 1930-talet.

År 1939 kom en ny fredsorganisation till stånd, Stiftelsen Fredshögskolan. Den startades av folkhögskolerektorn Filip Stenson som fick ihop 15 andra stiftare, vilka representerade områdena psykologi, pedagogik, ekonomi och arbetsfredsfrågor. Bland stiftarna fanns Greta Engkvist, Lydia Wahlström, Karin Boye, Allan Degermark, Anna Lenah Elgström, Oscar Olsson, Emilia Fogelklou, Ellen Hagen, Fredrik Ström och Einar Tegen. Syftet var att bygga upp ett positivt fredsarbete genom fostran och utbildning, sätta igång kursverksamhet och fredsforskning. Arbetarnas bildningsförbund (ABF) kom med och senare flera andra organisationer. Greta Engkvist, som i början arbetade som korresponderande sekreterare och en kort tid senare som föreståndare för Fredshögskolan, uppger att hon hade kontoret hemma i sin bostad under alla år. I stencilskriften Så började vi … Greta Engkvist om Fredshögskolan som kom ut 1982, beskrivs kursgivningen och aktiviteter kronologiskt under åren 1930–1947 inför Fredshögskolans 40-årsjubileum 1979. Greta Engkvist avslutade sin tid som föreståndare 1983, då var hon 90 år gammal. Men sysslolös blev hon inte eftersom hon då fick uppmaningen att skriva om sitt liv.

Greta Engkvist ägnade sig under efterkrigstiden åt mer än stiftelsen och bland det hon själv nämner i sina memoarer är flyktingarbete för den svenska ORT-kommittén. Det var en judisk internationell organisation som arbetade för yrkesutbildning för judiska flyktingar och hennes uppdrag var att under 1949 fungera som en av två kuratorer på ett yrkesutbildningsprogram som var 14 veckor långt vid Stockholms stads lärlings- och yrkesskolor. Deltagarna var 18 flyktingar som varit krigsfångar eller kom från koncentrationsläger, de flesta var polska judar. Vidare tillbringade Greta Engkvist 40 dagar på resa i olika länder i Mellanöstern under julledigheterna 1957–1958 för att orientera sig om situationen i området. År 1964 fick hon ett uppdrag att vara observatör vid ett FN-seminarium som handlade om mänskliga rättigheter i Kabul, Afghanistan, för organisationen Open Door International, som arbetade för ekonomisk jämlikhet mellan kvinnor och män.

Greta Engkvist avled 1990.