Gun Jacobson var författare. Hon hade stor betydelse för den moderna ungdomsromanens utveckling.
Gun Jacobson föddes 1930 i Sundsvall. Hennes far var styckmästare Anders Boström. Hennes mor Elisabet Wermelin arbetade som försäljare. Gun Jacobson avlade studentexamen 1949. Hon utbildade sig därefter till folkskollärare och tog examen 1951. Hon var duktig i skolan och uppger själv att hon var den ”exemplariska skoleleven – intresserad av alla ämnen utom övningsämnena, för de räknades i alla fall inte – och blev den exemplariska folkskolläraren, som kunde lite grand om det mesta och kände sig skyldig att vara intresserad av allting.” Hon arbetade som folkskollärare 1951–1968. År 1952 gifte hon sig med Knut Jacobson och tillsammans fick de tre barn.
Gun Jacobson arbetade och var engagerad i föreningsarbete. Åren 1966–1970 var hon barnteaterledare i Lycksele på fritiden och därefter var hon aktiv i IOGT-rörelsen som styrelseledamot 1970–1974. Hon reste, spelade teater, tog hand om barn- och ungdomsgrupper och skrev. Att bli författare var en barndomsdröm. Vid 13 års ålder gick hon en kurs i maskinskrivning. Hon skriver om detta: ”Det var bra för en författare att kunna skriva maskin, tyckte mamma – och jag.”
Gun Jacobson debuterade som författare 1966. Hon skildrar ofta ungdomar och sociala missförhållanden allt sedan debuten med romanen Fel spår, utgiven på Albert Bonniers Förlag. Då hade hon skrivit både en diktsamling, en sagobok och två romaner som blivit refuserade. Romanen Fel spår är en socialrealistisk skildring av ungdomar i 13–14-årsåldern som är på glid. De gillar inte skolan utan ägnar sig hellre åt småkriminalitet som snattning och olovlig bilkörning. Romanen innehåller en oväntad vändning när ungdomarna sätter fast en pälstjuv med påföljden att en i gänget, Mia, inte tycker att de förtjänar något tack då de själva stulit. Också i romanen Hela långa dagen, 1973, gestaltar Gun Jacobson storstadsförortens tristess med ett torg, en tunnelbanestation och ett ungdomsgäng. Här kritiseras vuxensamhället som inte tar ansvar för ungdomarna. De unga beskrivs med värme, däribland den besvärliga Pingo, som är romanens protagonist. På liknande sympatiska vis försvarar hon den unge Jocke som i Ostraffad, 1974, hamnar på ungdomsvårdsskola. Det är skillnad på att vara straffad och ostraffad, men hur liten skillnaden egentligen kan vara är en viktig sensmoral i boken.
Gun Jacobsons stora genombrott som ungdomsförfattare var med romanen Peters baby, 1971. Det är första delen i en trilogi om den tuffa pojken Peter som blir pappa vid sexton års ålder. Peter är en i tiden ovanlig romankaraktär eftersom han tar sitt fulla ansvar för dottern Lena, då modern inte vill ta hand om sitt barn utan flyttar till Stockholm. Peter blir ensamstående förälder. Han tar med sig barnet till skolan, han slutar dricka mellanöl och han mognar under romanens gång. Han får kämpa mot myndigheterna som inte förstår att en ung pojke kan hantera en dylik situation men får till sist rätt: han blir bekräftad som den kapabla kärleksfulla förälder han är. Boken var banbrytande i sin tematik och Peter blev under 1970-talet en representant för det nya mansidealet med en ansvarstagande och mjuk pojke. Också fortsättningsböckerna Tjejer, Peter!, 1975, och Peter och Lena, 1976, skildrar vardagen med småbarn, flickvänner, farföräldrar och att vara ung. I den sista boken blir Peter inkallad till militärtjänst och frågan är vem som då skall ta hand om dottern. Såväl läsare som förlag hade uppmuntrat till den sista boken, men kritikernas omdöme blev svalt.
Gun Jacobsons ungdomsböcker är samhällskritiska. De utkom på 1960- och 1970-talen, i en tid då den socialrealistiska ungdomsromanen slog igenom på bred front. Gun Jacobson var intresserad av könsrollsfrågor och ungdomars situation. Hon skrev studiematerialet Vi i sexan, som publicerades 1977 och 1978, för skolor om alkohol och droger och i flera av hennes romaner, bland annat Hela långa dagen, finns motivet alkoholiserade föräldrar. Flera av romanerna har manliga protagonister men de kvinnliga bifigurerna är alltid väsentliga för handlingen. I romanen Tack – håll käften, 1972, skildras den grekiska kvinnan Ioannas isolerade tillvaro i Sverige och kontrasten till de manliga karaktärernas friare liv är stor. Romanen En tjej vid ratten, 1979, handlar om Carina som är kvinnlig lastbilschaufför. Precis som i trilogin om Peter är Gun Jacobson mycket genusmedveten och beskriver realistiskt Carinas arbete och hur svårt det kan vara att vara kvinna i en mansdominerad bransch. Boken har också ett tack som vittnar om att författaren haft kontakt med kvinnliga lastbilschaufförer i samband med skrivandet: ”Till lastbilschaufförerna Carola och Ulla utan vilkas hjälp denna bok inte hade blivit skriven.”
Med fantasyromanen Salamander, 1978, bytte Gun Jacobson genre. Efter sval kritik återgick hon till den realistiska genren och de sista böckerna Nu eller aldrig, 1981, TV-leken, 1986, Ensamma på ön, 1988, Ragulkakrigarna, 1989, och I natt hos dig, 1995, utgavs samtliga på Bonnier Carlsen Förlag. Romanen Ragulkakrigarna är en historisk realistisk ungdomsroman, som handlar om förtrycket i Estland under andra världskriget.
Gun Jacobson har erhållit många priser, däribland Sveriges författarfonds arbetsstipendium 1970 och 1981, Litteraturfrämjandets stipendium 1972, Sveriges författarfonds femåriga arbetsstipendium 1972–1976, Lycksele kommuns kulturstipendium 1975, Sveriges författarfonds resestipendium 1976, Bonniers barnboksstipendium 1979 och från 1979 innehade hon garanterad författarpenning.
Gun Jacobson avled 1996.
