Gunn Wållgren var en av 1900-talets allra främsta skådespelare på Dramaten. Hon var även verksam på en mängd privatteatrar och framträdde i TV och på film.

Gunn Wållgren föddes i Göteborg 1913. Fadern Harald Wållgren var köpman och konstnärsbanan verkade långt ifrån vara ett självklart val. Hon utbildade sig först vid hushållsskola, genomgick därefter en merkantil utbildning och började arbeta vid faderns kontor. Hon antogs emellertid till Dramatens elevskola år 1934 tillsammans med bland andra Sif Ruud och redan under elevåren upptäcktes hennes stora talang. Hon medverkade i ett tiotal iscensättningar innan hon blev premiärelev 1937 och gjorde en uppmärksammad debut under examensåret i komedin Åh, en sån dag!. Efter studier i Frankrike 1937 fick hon anställning vid Dramaten, där hon skulle tillbringa större delen av sin yrkesverksamma tid med avbrott för gästspel och en längre anställning 1943–1954 vid Nya teatern.

Som Curleys fru i den svenska urpremiären av John Steinbecks Möss och människor, 1940 på Dramaten, visade Gunn Wållgren sin förmåga att axla mer krävande och komplexa roller. Från och med denna period behövde hon inte längre spela stereotypen ung, charmerande flicka. Under senare delen av 1940-talet gjorde hon sina främsta roller på Stockholms privatteatrar. Enligt kritikern Georg Svensson i BLM gjorde hon en alldeles levande människa av ”sin inte överdrivet fängslande Mrs Nathan” i Elmer Rices Med Clippern västerut 1944 på Blancheteatern, och hennes rolltolkning lyftes fram som en av de främsta på Stockholms teatrar det året.

Nu började Gunn Wållgren samarbeta med regissören Per-Axel Branner, som senare skulle bli hennes andra make och som hon skulle vara gift med fram till hans död 1975. Branner var från 1940 till 1947 chef för Nya teatern och satte bland annat upp Tjechovs Måsen med Gunn Wållgren som Nina. Pjäsen blev en stor succé och ett definitivt konstnärligt genombrott för Gunn Wållgren. Tjechovs impressionistiska dramer och roller skulle även framöver lyfta fram hennes särskilda kvaliteter. Det Leif Zern beskrivit som hennes ”mozartska lätthet” och till synes planlösa spel bidrog utan tvekan till att lyfta fram Tjechovs kvaliteter. Hon spelade även Sonja i Onkel Vanja, 1955, Sasha i Ivanov, 1957, Masha i Tre systrar, 1959, och Ljubov Andreievna Ranevskaya i Körsbärsträdgården, 1967. Samtliga iscensattes på Dramaten i Per-Axel Branners regi och bidrog till att etablera Gunn Wållgren som en skådespelarnas skådespelare.

På Dramaten gestaltade hon även Ifigenia i Stig Torsslows iscensättning av Goethes Ifigenia i Tauris, 1941, Ofelia i Rune Carlstens iscensättning av Shakespeares Hamlet, 1942, Mary Grey i Olof Molanders iscensättning av Maxwell Andersons Johanna från Lottringen, 1948, Indras dotter i Molanders iscensättning av Strindbergs Ett drömspel, 1955, Isabella i Alf Sjöbergs iscensättning av Shakespeares Lika för lika, 1958, Nora i Per- Axel Branners iscensättning av Ibsens Ett dockhem, 1962, och Gerda i Branners iscensättning av Strindbergs Oväder, 1964. Hennes sista roll på nationalscenen blev Ethel Thayer i Bo Widerbergs iscensättning av Ernest Thompsons Sista sommaren, 1981.

Parallellt med teaterarbetet spelade Gunn Wållgren även in film. Debuten skedde redan år 1941 i Hasse Ekmans Sjätte skottet. Producenten Lorens Marmstedt fick upp ögonen för henne och gav henne en roll i det som skulle bli hennes filmgenombrott, Olof Molanders Kvinnor i fångenskap, 1943, där hon spelade en ung människa på glid. År 1941 gifte hon sig med skådespelaren och regissören Erik ”Hampe” Faustman. Äktenskapet varade fram till 1948 och hon medverkade bland annat i hans filmer Flickan och djävulen, 1944, och Brott och straff, 1945.

Under 1940- och 1950-talen gjorde Gunn Wållgren sina främsta filmroller, som Klara Fina Gulleborg i Gustaf Molanders filmatisering av Kejsarn av Portugallien, 1944, som frånskild flygvärdinna i Hasse Ekmans Medan porten var stängd, 1946, som psykiskt sjuk i Kvinna utan ansikte, 1947 (med manus av Ingmar Bergman), som ung hustru i Hasse Ekmans Var sin väg, 1948, och som politiskt aktiv i Gustaf Molanders Glasberget, 1953.

Gunn Wållgren medverkade även i många svenska film- och TV-klassiker, exempelvis i nyinspelningen av det folkkära lustspelet Söderkåkar, 1970, av Gideon Wahlberg, i Tage Danielssons Mannen som slutade röka, 1972, och i filmversionen av Astrid Lindgrens barnbok Bröderna Lejonhjärta där hon spelar duvdrottningen Sofia.

Under 1970-talet gjorde Gunn Wållgren även succé i Hasse Ekmans iscensättning av Joseph Kesselrings kriminalfars Arsenik och gamla spetsar, 1970, och i Agnes, 1972, som Kent Andersson specialskrev åt henne. Båda spelades på Scalateatern. Hon fick en Guldbagge för sin biroll i Gunnel Lindbloms Sally och friheten, 1981 (med manus av Margareta Garpe), men den roll som hon är mest känd för idag är som farmodern och familjeöverhuvudet Helena Ekdahl i Ingmar Bergmans flerfaldigt prisbelönade storverk Fanny och Alexander, 1983. Det var även hennes sista. Som Leif Zern påpekar dyker Gunn Wållgren inte upp i Bergmans filmer förrän demonerna lämnat scenen.

År 1983 gick Gunn Wållgren bort i cancer, en kort tid efter att inspelningarna av Fanny och Alexander hade avslutats. Till hennes minne delas årligen Gunn Wållgren-stipendiet ut, på hennes födelsedag den 16 november. Det går till två ”konstnärligt förtjänta dramatiska och lyriska artister”.

Gunn Wållgren vilar i minneslunden på Norra begravningsplatsen i Solna.