Helfrid Löfquist var en av Sveriges första kvinnliga trädgårdsarkitekter.
Helfrid Löfquist föddes i Norberg men flyttade senare till Ludvika där hennes far Henrik Löfquist var kyrkoherde. Hennes mor hette Anna Carolina, född Lindblom. Helfrid Löfquist inledde sina studier för att bli trädgårdsarkitekt 1922 då hon antogs till Fredrika-Bremer- Förbundets trädgårdsskola vid Apelryd utanför Båstad och dess då helt nya tvååriga kurs ”för allsidig utbildning av trädgårdslärarinnor”. Hon utexaminerades därifrån 1925 och vidareutbildade sig därefter genom studieresor finansierade med stipendier från Fredrika- Bremer-Förbundet: till Italien 1927 ”för studier av gammal trädgårdskonst” och till Danmark 1936 ”för studiet av trädgårdskonst”. Under denna resa mötte Helfrid Löfquist ledande danska kollegor som George Boye, P. Wad, Anka Rasmussen och C.Th. Sørensen.
Helfrid Löfquist inledde sin professionella verksamhet genom ett samarbete med sin äldre kollega Ruth Brandberg omkring 1925. Samarbetet återupptogs vid några tillfällen fram till Ruth Brandbergs bortgång 1944. I likhet med många andra trädgårdsarkitekter under 1900- talets första hälft hade Helfrid Löfquist ett stort antal privata uppdrag, främst i början av sin karriär. Ofta handlade uppdragen om att omgestalta äldre trädgårdar, som Slagsta gård i Fittja, Elvesta säteri i Norsborg och Skärfsta gård utanför Södertälje. Hon deltog tillika i utställningar och tävlingar, som i Allmänna svenska trädgårdsutställningen under Stockholmsutställningen 1930 och i tävlingen om Örebro Stadspark 1932. Från 1930-talet föreläste hon ett flertal gånger i radio om trädgårdsarbete och trädgårdsgestaltning.
Från 1930-talets mitt samarbetade Helfrid Löfquist med arkitekten Cyrillus Johansson. Möjligen korsades deras vägar i Helfrid Löfquists hemtrakter; Cyrillus Johansson var stadsarkitekt i Ludvika 1931–1941. Samarbetet förefaller ha varit osedvanligt fruktbart. I Cyrillus Johanssons samling i Statens centrum för arkitektur och design, Arkitektur- och designcentrum (Arkdes) finns ett flertal ritningar som visar hur deras gemensamma arbete var upplagt. Till synes hastigt gjorda skisser av Cyrillus Johansson bearbetades av Helfrid Löfquist till slutgiltiga ritningar med tillhörande planteringsförslag. Anteckningar på ritningarna visar hur de båda använde dem för att kommunicera med varandra men också med andra inblandade i projekten. Till de många gemensamma uppdragen hör Nya kontoret vid Fagersta bruk 1937, Vaxholms nya kyrkogård 1936 och Ludvika kyrkogård 1937, stadsparken i Ludvika 1940 samt Skogshögskolans elevhem i Frescati hage, Stockholm 1948–1951. Det mest omfattande av dessa arbeten torde ha varit försvarsstabens anläggning Tre Vapen och Krigsarkivet i Stockholm, ett projekt som bland annat inkluderade en hall för fallna flygare med tillhörande vackert trädgårdsrum för minnesceremonier.
Ett av Helfrid Löfquists mest omfattande uppdrag gällde markplaneringen vid Sidsjöns sjukhus utanför Sundsvall, i samarbete med Hakon Ahlberg. I uppdraget ingick både att ordna sjukhusets omgivningar med promenadgångar, friluftsteater och trädgårdar för patienter och personal på ett sådant sätt att de kunde användas i behandlingen, och att gestalta läkarnas villor och sjuksköterskors och övrig personals trädgårdar. Uppdraget i Sidsjön hade för Helfrid Löfquists del föregåtts av ett samarbete om S:t Olofs sjukhus i Visby vid 1930-talets mitt. Hon avslutade också flera av sin kollega Ruth Brandbergs projekt, bland annat vid Serafimerlasarettet i Stockholm. Till de trädgårdsarkitekter som arbetat vid Helfrid Löfquists kontor hör Agnete Muusfeldt, Sylvia Gibson och John Dormling.
Huvuddelen av Helfrid Löfquists skriftliga produktion består av presentationer av utförda arbeten, som de stora uppdragen vid Sidsjöns sjukhus i Sundsvall och trädgårdarna vid Krigsarkivet och Tre Vapen i Stockholm. Men hon skrev även artiklar i vilka hon dels kritiserade synen på trädgårdsarkitekten, dels diskuterade trädgårdsarkitektyrket. Med dessa artiklar tog hon ställning i en pågående debatt i vilken dittills arkitekterna Hakon Ahlberg och Sven A. Hermelin hade setts som de ledande karaktärerna. I artikeln ”Arkitekter, trädgårdsarkitekter och allmänheten” i Allmän svensk trädgårdstidning 1933 gick hon i polemik mot Hakon Ahlberg och hans åsikter om trädgårdsarkitekten som yrke och dess betydelse i den ofta refererade artikeln ”Landskapet, trädgården och byggnaden” i Lustgården 1932. Hennes engagemang vad gäller yrkets professionella och fackliga sidor framträder genom hennes medlemskap i sammanslutningarna Föreningen för dendrologi och parkvård, Stockholms Gartnersällskap, Föreningen Svenska Trädgårdsarkitekter samt Stockholms Trädgårdsanläggarförening för vars räkning hon 1937–1943 arbetade med ett förslag till en förbättrad utbildning för trädgårdsanläggare.
Helfrid Löfquists verksamhet visar hur det gestaltande arbetet kunde kombineras med ett tydligt professionaliseringsperspektiv och att publikationer kunde användas för att diskutera pågående och möjliga förändringsarbeten.
Helfrid Löfquist avled 1972.
