Ida Bäckmann var journalist och författare. Hon är främst känd för sina biografiska böcker om Gustaf Fröding och Selma Lagerlöf.

Ida Bäckmann växte upp i Åmål, där hennes far, Nils Bäckman, var målarmästare. Hemmet var starkt religiöst. Hon fick en god utbildning, sattes i en nystartad elementarskola för flickor i Karlstad och sändes sedan till Stockholm, där hon tog studenten vid Wallinska skolan. Därefter återvände hon till Värmland, där hon 1890-1895 tjänstgjorde som lärare och föreståndare för den privata elementarskolan för flickor i Säffle. Efter en misslyckad romantisk relation med kanaldirektören David Lilliehöök bröt hon upp och tog tjänst som lärare vid samskolan i Åhus 1895-1898. Åren 1900-1907 arbetade hon som lärare vid Sofi Almquists samskola i Stockholm. Därefter gav hon upp läraryrket och inledde en karriär som resande journalist. Under senare delen av sitt liv drev hon ett lantbruk i Himmer i Närke tillsammans med Stina Sahlin, tidigare missionär.

Ida Bäckmann debuterade 1898 med romanen Tantali kval, men det var hennes resereportage, som publicerades i Dagens Nyheter och Stockholms Dagblad och som så småningom utkom i bokform, som gjorde henne känd och populär för sin samtid. Vid flera tillfällen reste hon omkring i det politiskt oroliga Ryssland och rapporterade om blodiga gatuupplopp i Moskva och Odessa. Hon reste till Sydafrika, där boerkrigen ägde rum, och till Argentina för att skildra kolonialismen. År 1905 färdades hon ända till Baku för att rapportera om Nobelföretagens oljeutvinningar. Hon intervjuade många kända personer, som exempelvis Leo Tolstoj.

Det är emellertid den bok som Ida Bäckmann skrev om Gustaf Fröding och gav ut 1913, som kommit att bli avgörande för den postuma bilden av henne. Efter att ha mött honom en gång startade hon en brevväxling med den sjuke Fröding. Kring sekelskiftet, då han blev allt sjukare och tillbringade allt längre perioder på mentalsjukhus, besökte hon honom regelbundet intill 1904, då Frödings syster Cecilia förbjöd henne att träffa honom. Det är denna period som beskrivs i Gustaf Fröding – skildrad af Ida Bäckmann. Boken utkom två år efter skaldens död 1911 och väckte stor skandal. Den bild Ida Bäckmann gav av skalden var mycket mer komplex och motsägelsefull än den upphöjda bild som etablerats av honom och hon utsattes för en lång hatkampanj.

Den som starkt uppmuntrat Ida Bäckmann att skriva ner sina minnen av Gustaf Fröding var Selma Lagerlöf, vilken hon träffat på en kvinnokonferens 1911. Selma Lagerlöf hade också gett ett löfte om att skriva ett förord till boken. Det infriade hon dock först 1940, då Ida Bäckmann lät publicera en nyutgåva av boken med titeln Gralsökaren.

Selma Lagerlöf uppmuntrade även Ida Bäckmann att skriva om sin uppväxt och på 1930-talet kom tre böcker om flickan Röpecka. Den rödhåriga Röpecka, som är beredd till vilka hyss och farligheter som helst, har inte så lite gemensamt med Pippi Långstrumpgestalten i Astrid Lindgrens böcker två decennier senare. Första delen har titeln Röpecka, Gud och Lennart och den är signifikativ. Liksom i Frödingboken och i den senare boken om Selma Lagerlöf spelar Gud och andevärlden en central roll som förmedlare mellan huvudpersonen och den som hon vill vara tillsammans med, i det här fallet Lennart. Böckerna är skrivna ur flickans perspektiv men med vuxenironi. Röpecka tar allt på allvar. Hon tror att hennes mor inte kan ha fått plats i en ”barnsäng” då ängeln kom med henne. Hon förstår heller inte ironin i det tal om stadens historia som magistern håller vid järnvägsinvigningen. Hon umgås oförfärat med stadens fyllgubbar. Men hon mognar och i sista delen, Röpecka går upp i studenten, 1937, är hon skolföreståndarinnans favorit och kan ge klipska svar på lärarnas alla frågor.

Vänskapen med Selma Lagerlöf var betydelsefull för Ida Bäckmann. Ju äldre och ensammare Selma Lagerlöf blev desto intensivare och personligare blev brevväxlingen mellan dem och de ger varandra smeknamnen Röpecka respektive Svalört. Efter Selma Lagerlöfs död gav Ida Bäckmann ut ett tvåbandsverk om deras vänskap, Mitt liv med Selma Lagerlöf, 1-2, 1944. Liksom Gustaf Fröding i boken om denne har Selma Lagerlöf en närmast gudomlig status och är den som ger Ida Bäckmann hennes väsentliga livsinnehåll.

Ida Bäckmann testamenterade sin kvarlåtenskap till en stipendiefond, ”Ida Bäckmanns belöningsfond till Gustaf Frödings och Selma Lagerlöfs minne”. Fonden förvaltas av Svenska Akademien.

Ida Bäckmann avled 1950.