Idun Lovén var konstnär, konstpedagog och ledare av den privata Konstskolan Idun Lovén i Stockholm.

Idun Lovén föddes i Växjö 1920 som den näst yngsta av sju döttrar till seminarieläraren Samuel Lovén och hans maka Zidonia. När hon var fyra år gammal flyttade familjen till Linköping. Musik och konst fanns i familjen. Yrkesvalet avgjordes efter studentexamen 1934 då Idun Lovén påbörjade formella konststudier i Linköping för konstnären Leoo Verde. Karin Wallinder, hennes teckningslärare från läroverket i Linköping, skriver i ett intyg, att ”Idun Lovén har varit en av mina bästa elever och visat sig äga mycket goda anlag för teckning och målning”. Hon skall även under skoltiden ha vikarierat för sin lärare.

Under åren 1938—1939 studerade Idun Lovén vid Statens Tegneskole i Oslo, med bland andra Per Krohg, Carl von Hanno och Karl Høgberg som lärare. Parallellt var hon extraelev vid Kunstakademiet. Idun Lovén har själv omvittnat betydelsen av inspiration av den norska samtidskonsten, med Munch, Sörensen och de så kallade Freskobröderna som särskilt tongivande. Intyg från lärarna på Tegneskolen, även separat från Henrik Sörensen, lyfter fram hennes färg- och formbegåvning. Sörensen rekommenderade fortsatta studier på Konstakademien i Stockholm. Av det blev inget men väl kroki för Otte Sköld och måleristudier för Isaac Grünewald i hans privata målarskola. På 1950-talet gjorde Lovén studieresor till Paris och andra europeiska länder samt Nordafrika. Det kom att berika och förstärka hennes färgrika, expressivt mustiga bildspråk.

Sina första utställningar hade Idun Lovén 1945 i Östersund och i Linköping 1948. Som genombrott får den i Linköping 1953 räknas. Kritiken lovordade hennes måleri, både i olja och akvarell. Redan nu visade hon de teman som hon kom att hålla fast vid: porträtt, landskap, stadsmotiv och stilleben. I en tidningsintervju på 1950-talet uttalade hon sig med anledning av en målarsejour i Lappland och utställning i Kiruna, att ”konsten är ingen ingenjörsvetenskap […] att passa ihop trianglar och färger är inte måleri, det är övning, konstens elementa”. Det kan tolkas som ställningstagande mot den i hennes konstnärsgeneration starka inriktning mot det icke-figurativa måleriet, konkretismen. Idun Lovén var generationskamrat med de så kallade ”1947 års män”, företrädare för konkretismen. I annat sammanhang betonade hon, att ett penseldrag föder hundra nya och att det gäller att känna och veta när det bör vara stopp, det vill säga när en målning är färdig. Idun Lovén var ingen dogmatisk teoretiker. Måleri handlar om känsla och att uttrycka något upplevt, och det får sin slutgiltiga form under själva måleriprocessen.

En tyngdpunkt i hennes måleri är landskapsmåleriet som handlar om upplevelser och intryck av den östgötska mellansvenska variationsrika skogsbygden och skärgården med bas i Loftahammar. Vid en minnesutställning 1990 påpekades att hon skildrat en naturmiljö som är hotad genom förändring av ett äldre småjord- och skogsbruk genom nedläggning och omställning. Måleriet var på det sättet dokumentärt. Motiv från Linköping och Stockholm handlar på liknande sätt om stadslandskap i förändring genom saneringar och exploatering.

Som konstnär representerade Idun Lovén en tradition av expressiv kolorism, som har sin bakgrund i den svenska modernistiska expressionismen och färgmåleriet som formades på 1910- till 1930-talen. Hon kan inte beskrivas som ”skönmålare”. Upplevelser av naturens storhet och havets stämningar gav kraftfull inspiration. Färgen kan vara både djup och tung men med fin valörkänsla. I stilleben, men även i porträttmåleri, kunde hela paletten komma till användning. Hon målade ofta med en pastos, uttrycksfull penselskrift, vilken man kan finna paralleller till hos bland andra läraren Verde men även hos samtida konstnärer som en Evert Lundqvist eller en Inge Schiöler, för att inte nämna Albin Amelin. Parallellt med oljemåleriet arbetade Idun Lovén med teckning och akvarell. I just akvarell skildrade hon inte sällan vinterlandskapet runt Kulltorp i Östergötland, där hon sedan 1956 hade en bostad. Tekniken krävde ett snabbare arbetssätt och medförde renodling av motiv och detaljer.

Tid för det egna konstnärskapet från 1950-talets slut och för lång tid framöver koncentrerade Idun Lovén framför allt till somrarna eller årsskiftena. Det beror på att hon 1957 tog över målarskolan Edward Berggrens elevatelier på David Bagares gata i Stockholm. Berggrens skola var hans egen fortsättning på den konstskola som han tillsammans med skulptören Gottfrid Larsson öppnade i Stockholm 1920. Skolan fick efter hennes formella övertagande 1958 namnet Konstskolan Idun Lovén. År 2020 kan skolan se tillbaka på en hundraårig historia.

Som skolledare utförde Idun Lovén en pionjärgärning genom att målmedvetet verka för en statushöjning av de privata konstskolorna. Hon var i detta arbete en spindel i ett nät. År 1978 blev hennes konstskola, formellt som enskild yrkesskola, ställd under överinseende av Skolöverstyrelsen. Därigenom kunde eleverna söka studiemedel. Tidigt orienterade Idun Lovén undervisningen med hjälp av många, välmeriterade lärare och gästlärare som medarbetare i nya riktningar inom måleri och skulptur. Hon införde nya konstformer som film, teater och dans i utbildningen. Hennes litteraturintresse, vänskapen med Nils Ferlin inte att förglömma, var utgångspunkt för teman för skolans regelbundna kulturkvällar. Skolverksamheten finns skildrad i två jubileumsskrifter från 1983 och 2002. Från 1962 och under en följd av år bedrev hon även en framgångsrik sommarmålarskola på Kulltorp i Östergötland. Under flera år medverkade Leoo Verde även här som lärare. Så sent som hösten 1987 ledde Lovén en målarskola på Östergötlands museum i Linköping.

Idun Lovén avled 1988. Hon är begravd i familjegraven på Linköpings Västra centrala griftegård. Sedan ett par år finns Idun Lovéns gata i den nya stadsdelen Övre Vasastaden i Linköping.