Svenskt kvinnobiografiskt lexikon

Till avancerad sökning
 

För att göra mer avancerade sökningar och sammanställningar kan du använda Språkbankens verktyg Karp. Det rekommenderas i första hand för forskare som vill analysera de uppgifter som ligger till grund för SKBL.

  Till Karp (Extern länk)

Inga Margrete Fischer-Hjalmars

1918-01-162008-09-17

Kemist, fysiker

Inga Fischer-Hjalmars var en svensk kemist och teoretisk fysiker. Hon var den första kvinnan som utnämndes till professor i teoretisk fysik i Sverige.

Inga Fischer-Hjalmars föddes i Stockholm 1918. Båda föräldrarna var välutbildade men trots det var familjens ekonomi periodvis ansträngd, vilket begränsade Inga Fischer-Hjalmars möjligheter till högre utbildning. Genom ekonomiskt bistånd från släktingar i Danmark kunde hon ta studentexamen. När hon därefter ville fortsätta med högre utbildning fick hon välja den kortaste naturvetenskapliga utbildning som stod till buds, den tvååriga utbildningen till farmaceut.

Farmaceut visade sig dock vara ett klokt val eftersom arbetsmöjligheterna på apotek var goda. Det gav Inga Fischer-Hjalmars möjlighet att fortsätta med studier i kemi vid sidan av sitt arbete. Hennes avsikt med kemistudierna var att ta lärarexamen men under sin tid som student kom hon i kontakt med olika delar av den kemiska forskningsmiljön i Stockholm, vilket ledde henne in på den vetenskapliga banan.

Under sin tid som kemistudent arbetade Inga Fischer-Hjalmars som assistent åt biokemisten och nobelpristagaren Hans von Euler-Chelpin. I hans laboratorium deltog hon bland annat i grundläggande studier av skillnader mellan cellkärnor från friska celler och cancerceller.

En annan forskningsmiljö där Inga Fischer-Hjalmars fick en stor del av sin tidiga vetenskapliga skolning var inom den grupp som leddes av Nils Löfgren, vilken under 1940-talets tidiga år upptäckt lokalbedövningsmedlet Xylokain. Inga Fischer-Hjalmars hade en central roll i den tidiga utvecklingen av Xylokain och bidrog till att fördjupa förståelsen för läkemedlets fysiologiska funktion.

Under Inga Fischer-Hjalmars tid i Nils Löfgrens grupp växte hennes intresse för kemin och i synnerhet för dess fysikaliska grunder. Hennes experimentella arbeten under senare delen av 1940-talet handlade framför allt om olika former av växelverkan mellan molekyler. För att fördjupa sin förståelse för kemins underliggande principer fortsatte hon under denna tid med studier i fysik och kom då i kontakt med den teoretiske fysikern Oskar Klein. Inga Fischer-Hjalmars blev en nära vän till Klein och hans familj. Oskar Klein väckte Inga Fischer-Hjalmars intresse för kvantmekanikens möjligheter på kemiområdet och för den då ganska unga vetenskapsgrenen kvantkemi.

Nobelpristagaren och forskningsrådsledamoten Arne Tiselius uppmärksammade Inga Fischer-Hjalmars begåvning och förstod att hennes intressen för kvantkemi var mycket knappt representerade i Sverige i slutet av 1940-talet. På uppmaning av Tiselius åkte Inga Fischer-Hjalmars till Paris våren 1948 för att där delta i en konferens. Syftet med konferensresan var att hitta en mentor och någon som kunde lära henne kvantkemin och dess metoder. Konferensen besöktes av en rad framstående forskare på området och den som kom att bli Inga Fischer-Hjalmars mentor var engelsmannen Charles Coulson. Inga Fischer-Hjalmars spenderade vintern 1948–1949 med Coulson vid King's College i London.

Charles Coulsons syn på den teoretiska kemin och dess roll inom naturvetenskapen kom att prägla Inga Fischer-Hjalmars fortsatta gärningar inom området. Coulson menade att den teoretiska kemins uppgift inte bara var att reducera den fysikaliska kemin till kvantmekanik, en minst lika viktig roll för den nya kvantkemin var att tillämpas på rent kemiska frågeställningar och på så sätt bidra till ökad förståelse inom kemins alla delområden.

Inga Fischer-Hjalmars disputerade 1952 på avhandlingen Studies of the hydrogen bond and the ortho-effect. Den var ovanlig på så sätt att den innehöll såväl teoretiska som experimentella arbeten. Samma år gifte hon sig med Stig Hjalmars.

Kvantkemins centrala problem är att ta fram lösningar till Schrödingerekvationen för molekyler. Många av Inga Fischer-Hjalmars tidiga arbeten var kritiska analyser av de samtida metoder som fanns för detta ändamål. Hon undersökte ofta vilka begränsningar som fanns i metoderna och arbetade ständigt med att utveckla dem. Som teoretiker arbetade hon inte bara på konceptuell nivå utan gjorde ofta noggranna jämförelser med experimentella resultat för de molekyler hon studerade. Inga Fischer-Hjalmars blev tidigt internationellt erkänd inom den teoretiska kemin och samtida forskare refererade ofta till hennes arbeten redan strax efter hennes disputation.

År 1963 efterträdde Inga Fischer-Hjalmars sin tidigare lärare och mentor Oskar Klein och blev därmed den första kvinnan i Sverige som utnämndes till professor i teoretisk fysik. Det var en ganska anmärkningsvärd utnämning, om man beaktar att hennes bakgrund var inom farmaci, och att hennes huvudsakliga forskningsintressen var av kemisk betydelse snarare än fysikalisk.

I slutet av 1960-talet började Inga Fischer-Hjalmars att intressera sig för precisionen i samtida semi-empiriska varianter av molekylorbitalmetoden och de approximationer som låg till grund för dessa. Detta arbete ledde under 1970-talet fram till utvecklandet av förbättrade semi-empiriska metoder som tillät kvantkemiska beräkningar på mer komplicerade molekyler och tyngre atomer, till exempel övergångsmetaller. Den senare delen av Inga Fischer-Hjalmars forskarbana ägnades framför allt åt studier av bindning och elektronstruktur i biomolekyler. Inga Fischer-Hjalmars belönades år 1985 med International Society of Quantum Biology Award för sina kvantkemiska studier av biomolekyler.

Under 1970-talet gjorde Inga Fischer-Hjalmars även insatser inom semi-klassisk spridningsteori, vilken tillämpades på enkla kemiska reaktioner. Under 1980-talet arbetade hon tillsammans med sin man Stig Hjalmars inom fasta tillståndets fysik och studerade bland annat kontinuumbeskrivning av kristaller.

Inga Fischer-Hjalmars hade ett omfattande engagemang för mänskliga rättigheter och i synnerhet sovjetiska forskares fri- och rättigheter. Hon engagerade sig för så kallade refuseniks, det vill säga personer i Sovjetunionen som inte tilläts emigrera eller ens lämna landet tillfälligt, vilket bland annat begränsade forskares möjligheter att följa med i den internationella utvecklingen av deras forskningsfält. Inga Fischer-Hjalmars var under 1980-talet ordförande för Commitee of Free Circulation of Scientists, en kommittee med syfte att värna forskares rörelsefrihet som ingick i International Council of Scientific Unions (ICSU). I egenskap av ordförande för kommitteen uppmärksammade hon det internationella samfundet på problematiken i Sovjetunionen och när tillfälle gavs utövade hon påtryckningar på den sovjetiska vetenskapsakademin. Vid sidan av detta officiella engagemang var Inga Fischer-Hjalmars även delaktig i inofficiella aktiviteter för att underlätta tillvaron för de sovjetiska kollegorna. Hon deltog i ett flertal resor till Sovjetunionen med syfte att utbyta kunskap och erfarenheter med de isolerade forskarna, samt att förse dem med materiella resurser och mediciner. För detta engagemang belönades Inga Fischer-Hjalmars år 1990 med New York Academy of Sciences pris The Heinz R. Pagels Human Rights of Scientists Award. Hon var även en av grundarna av Svenska Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter.

Inga Fischer-Hjalmars blev år 1978 invald i Kungliga Vetenskapsakademien och var dess vice preses mellan åren 1982 och 1985. Hon blev invald i International Academy of Quantum Molecular Science år 1983.

Inga Fischer-Hjalmars var, parallellt med Per-Olov Löwdin i Uppsala, en av grundarna av den svenska skolan i teoretisk kemi. Inga Fischer-Hjalmars utbildade, direkt eller indirekt, en hel generation teoretiska kemister i Sverige, däribland Björn Roos, Per Siegbahn och Margareta Blomberg.

Inga Fischer-Hjalmars dog 2008 vid en ålder av 90 år. Svenska Kemisamfundet utser sedan 2010 årligen den mest framstående doktorsavhandlingen inom området teoretisk kemi, vilken belönas med Inga Fischer-Hjalmars Award.


A. Johannes Johansson



Hänvisa gärna till denna artikel, men uppge alltid författarnamnet enligt följande:

Inga Margrete Fischer-Hjalmars, www.skbl.se/sv/artikel/IngaFischerHjalmars, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (artikel av A. Johannes Johansson), hämtad 2018-12-10.




Övriga namn

    Flicknamn: Fischer


Familjeförhållanden

Civilstånd: Änka
  • Mor: Karen-Beate Fischer, född Wulff
  • Far: Otto Fabricius Fischer
  • Bror: Hans Christian Fischer
fler...


Utbildning

  • Läroverk, Stockholm: Studentexamen
  • Yrkesutbildning, Stockholm: Farmaceut
  • Högskola, Stockholm: Fil.mag.examen, Stockholms högskola
fler...


Verksamhet

  • Yrke: Farmaceut
  • Yrke: Laborator, Kungliga Tekniska Högskolan (KTH)
  • Yrke: Professor, teoretisk fysik, Stockholms universitet


Kontakter

  • Mentor: Hans von Euler-Chelpin
  • Mentor: Nils Löfgren
  • Mentor: Oskar Klein
  • Mentor: Charles Coulson


Organisationer

  • Kungliga Vetenskapsakademien
    Ledamot, vice preses 1982-1985
  • The Royal Danish Academy of Sciences and Letters
    Ledamot
  • Commitee of Free Circulation of Scientists, del av International Council of Scientific Union (ICSU)
    Medlem, ordförande 1982-1992
fler...


Bostadsorter

  • Födelseort: Stockholm
  • Stockholm
  • Dödsort: Lidingö


Priser/utmärkelser



Källor

Opublicerad källa
  • Artikelförfattarens intervjuer med Gunnar Widmark, Anders Ehrenberg, Hedi Fried, Olof G Tandberg, Anita Enflo, Helene Guste-Fischer, Maria Leissner

Litteratur


Vidare referenser

Litteratur
  • Roos, Björn, ‘Inga Fischer-Hjalmars’, Theoretica chimica acta: an international journal of theoretical chemistry, 1994:87, s. 243−245