Birgitta Forsman var vetenskapsteoretiker, docent i forskningsetik, bibliotekarie, författare, debattör och djurrättsaktivist. Hon synliggjorde djurförsök i Sverige, skrev den första doktorsavhandlingen inom humaniora med kritiska perspektiv på djurförsök och var ledande i att forma modern forskningsetik.

Inga-Maj Birgitta Forsman föddes 1943 i Värnamo i Jönköpings län som dotter till Hildur Vilhelmina, född Johansson, och Johan Malkolm Johansson, lantbrukare på Espåkra gård i Lökaryd, Rydaholm. Hon växte upp med de två äldre syskonen Lars och Iréne, och hade två halvbröder, Gunnar och Sigvard, på sin fars sida. Birgitta Forsman gick i Rydaholms skola, därefter Alvesta realskola och Värnamo läroverk. Efter att fadern gått bort flyttade familjen till Värnamo där Birgitta Forsman tog studenten.

År 1964 började hon läsa filosofi vid Göteborgs universitet. Våren 1969 var Birgitta Forsman och studiekamraten Ingrid Atlestam med i en grupp på Statens biblioteksskola i Solna som bildade den vänsterradikala yrkesföreningen Bibliotek i Samhälle (BiS). Om engagemanget berättar hon i föreningens jubileumsskrift från 2009: ”Det som lockade mig med en sådan förening var att slå vakt om yttrandefriheten.” På Lunds konsthall och i Göteborg hade det varit bråk om utställningar. I Lund gällde det affischen ”Haschflickan”, som den senare kom att kallas, för utställningen ”Underground”. Det etablerade samhället tyckte att den konstnärliga friheten gick för långt, utställningen öppnade aldrig och konsthallschefen fick avgå. Det upprörde Birgitta Forsman och medlemmarna i BiS.

Som moderator för paneler och seminarier bar Birgitta Forsman runda glasögon, hade långt utslaget hår och ledig klädsel i kontrast mot hur bibliotekarier förväntades framträda. I föreningens tidskrift bibliotek i samhälle omskrevs hennes trebetygsuppsats i idéhistoria från 1969 om bibliotekspionjären Valfrid Palmgren. Uppsatsen publicerades som artikel 1986. Birgitta Forsman anställdes på Göteborgs stadsbibliotek (nuvarande Stadsbiblioteket Göteborg), utsågs till bibliotekschef på Mölndals stadsbibliotek, därefter vid Sjömansbiblioteket på Rosenhill, Hisingen. Hon gifte sig med Anders Forsman, läkare och sedermera professor i rättspsykiatri vid Sahlgrenska sjukhuset. De bevarade efter skilsmässan en vänskapsrelation som varade livet ut.

Med titeln kulturarbetare började Birgitta Forsman på 1970-talet synas med opinionsartiklar i Göteborgs-Posten och Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning. Efter att ha läst Ivar Lo-Johanssons novell ”Vivisektion” i Nunnan i Vadstena från 1976, upptog Birgitta Forsman ett livslångt engagemang i djuretik, särskilt i fråga om djurförsök. Samtidigt med biblioteksarbetet var hon aktiv i redaktionen för ungdomstidningen Djurfront, ordförande i Göteborgsavdelningen av Nordiska Samfundet mot Plågsamma djurförsök (idag Djurens rätt) och vice ordförande i centralorganisationen i starkt radarpar med ordföranden Birgitta Carlsson.

I egenskap av ledamot och aktivist begärde Birgitta Forsman ut ansökningar till de nyinrättade djurförsöksetiska nämnderna och granskade dem med filosofisk-akademisk noggrannhet. Många ansökningar fann hon, som hon sade till Göteborgs-Posten 22 april 1981, ”häpnadsväckande slarvigt och ofullständigt skrivna”. Hon tog fram vilka slags djur som använts i försöken, hur många det handlade om, och till vad djuren använts. Detta var något nytt. Snart skapades debatt, införd på ledarsidor och kultursidor, en av de få stora om djurförsök under 1900-talet. Göteborgs-Posten och Göteborgs-Tidningen publicerade artikelserier, Aftonbladet ägnade saken en förstasida med uppföljningar årligen på Försöksdjurens dag 24 april.

I skriftserien Brutus, initierad och redigerad av Birgitta Forsman, fördes argumentationen mot djurförsök på filosofiskt manér och med humor, bland annat i serierutor av Ingegerd Erlandsson. Anslaget syftade till att nå ”den lilla människan”, den allmänna debatten och forskarna. Djurrättsaktivisten och författaren Ulf Löfgren, kolumnisten Eva Moberg (Dagens Nyheter), journalisterna Allan Fredriksson (Göteborgs-Posten), Ingrid Olausson (Svenska Dagbladet), Kim Erlandson (Aftonbladet), författarna Roger Fjellström, Lars Gustafsson, Mona Kalin och PC Jersild hörde till dem som bidrog till 1980-talets debatt.

I Aftonbladet 14 augusti 1983 presenterade Kim Erlandson – tidstypiskt beundrande – Birgitta Forsman och Birgitta Carlsson med orden ”akademiker som struntat i civila karriärer”. Kanske tog Birgitta Forsman det som en uppmaning till det motsatta, för hennes värv kom att utgöra ett tydligt exempel på framgångsrik korsbefruktning mellan folkrörelseaktivism och vetenskap. Djurförsöksstatistiken publicerades i Läkartidningen 1981, användes i den vetenskapsteoretiska trebetygsuppsatsen 1983 och följdes av skrifter för Forskningsrådsnämnden samt artiklar om djuren i humaniora i Tvärsnitt och Vår lösen. År 1992 försvarade hon Djurförsök, forskningsetik, politik, epistemologi, en vetenskapsteoretisk kontextualisering, framlagd vid institutionen för vetenskapsteori vid Göteborgs universitet. Studien visade att kritiken mot djurförsöken var bättre underbyggd än vad som ofta antagits och att det aldrig utförts någon kartläggning över vilken vetenskaplig betydelse djurförsöksmetoden haft. Avhandlingen blev den första humanistiska om djuretik och djurförsök på svenska.

Mellan 1986 och 1992 verkade Birgitta Forsman som ordförande i Nordiska samfundets stiftelse för vetenskaplig forskning utan djurförsök (nuvarande Forska utan djurförsök), grundad 1964 av Ellen Börtz och Johan Börtz. Arbetet med forskarkonferenser och utdelning av medel till djurförsöksfri innovativ forskning ökade anseendet som expert på djuretik och etiken i forskning. Birgitta Forsman utsågs till ledamot i Centrala försöksdjursnämnden, satt i dess etikutskott och var ordförande i utbildningsutskottet. Hon verkade som sakkunnig i offentliga utredningar och utsågs till forskningsetisk expert i Vetenskapsrådets expertgrupp för frågor om oredlighet i forskningen. I medierna fortsatte hon att argumentera för att majoriteten djurförsök var oförsvarliga och att djurförsöksmetoden krävde en historisk utvärdering.

Birgitta Forsman blev ett ledande namn inom forskningsetiken. Hon gav ut en mängd publikationer och böcker om forskningsetik, såväl forskning som läromedel, bland annat Forskningsetik, en introduktion, 1997, och Forskares frihet, om makt och moral, 2004. I Svenska Dagbladets recension, 19 februari 2002, av boken Vetenskap och moral, i vilken Birgitta Forsman djupintervjuar tjugotvå professorer emeriti, bland andra Birgitta Odén och Anna Christensen, omskrevs hennes arbete med orden ”satt forskningsetiken på kartan”, ”gjort forskarsamhällets aktörer inom alla vetenskapsområden en viktig tjänst” samt ”fått till en avmytologisering av forskarvärlden”.

På universitetet undervisade hon samhällsvetare, humanister och naturvetare. En ambition var att överbrygga den filosofiska och kunskapsmässiga klyftan mellan humaniora och naturvetenskap, och att medvetandegöra att all forskning har sociala, politiska och etiska aspekter. I sina resonemang utgick Birgitta Forsman gärna från ett litterärt citat, ett verklighetsnära exempel, en hyllad persons tänkande ställt mot en mindre hyllningsvärd praxis. Hon ogillade det substanslösa och dunkelt formulerade, och avslöjade det med skärpa och humor. I den filosofiska forskarvärlden skiljde hon ut sig med sin intellektuellt jordnära hållning. Till de ickemänskliga djuren förhöll sig Birgitta Forsman förnuftsmässigt: vänskap med djur eller att tycka om djur var ointressant, djurförsöken var en etisk fråga och en rättvisefråga.

När djurrättsrörelsen växte kritiserade Birgitta Forsman rörelsens tilltagande antiintellektualism. Samtidigt tog hon avstånd från samhällets fördomsfulla indelning av djurförtryckskritiker som mindre belästa. Lojaliteten låg hos etiken och logiken, sakfrågans främjande i öppet samtal där de akademiska filosofernas främsta roll var att bidra med klarsyn. I föreningen Humanisterna fann Birgitta Forsman ett nytt stimulerande sammanhang för argumentation i svåra etiska frågor, en miljö som passade hennes självbeskrivning som ”oppositionell”. Att hon efter docenturen vid Enheten för medicinsk etik vid Lunds universitet inte tilldelades en professur väckte förvåning i samtiden.

Som fri författare föreläste och debatterade Birgitta Forsman på universitet, bibliotek och studieförbund: om genteknik och djur; filosofens roll i samhället; människovärdets nytta som begrepp; religionen kontra filosofin som etisk vägledare; Darwin och socialdarwinism. Hon skrev kolumner för tidskriften Forskning och Framsteg och medverkade flera gånger med sina böcker i Sveriges Radios Filosofiska rummet. Med utgångspunkt Arvet från Darwin från 2009 diskuterade hon förhållandet till evolutionsteorin. Ska teorin missbrukas som norm – eller accepteras och därigenom möjliggöra bekämpandet av dess negativa följder? I Gudlös etik från 2011 polemiserade hon mot den kristna etikens företrädesrätt och satte ljus på de menliga verkningarna av religion i historien och nutiden.

Med sin livsgärning utförde Birgitta Forsman en samhällsinsats i djurförsöksfrågan och för forskningsetik. År 2019 inrättades den sorts oberoende instans hon förfäktat i decennier, en central myndighet för granskning av oredlighet i forskning, Nämnden för prövning av oredlighet i forskning, Npof.

Birgitta Forsman tog avsked av livet i september 2018, i konsekvens med en sedan länge begrundad etisk hållning. Hon är gravsatt i minneslunden på Gamla kyrkogården, Malmö.