Ingamaj Beck var författare, konstkritiker och översättare. Hon introducerade italiensk lyrik i Sverige.

Ingamaj Beck föddes 1943 i Upernavik på Grönland. Familjen bodde där under andra världskriget. Fadern, Axel Guldberg Beck, var dansk läkare och författare och modern, Ruth, var svenska. Efter krigets slut flyttade familjen tillbaka till Köpenhamn, där Ingamaj Beck växte upp och utbildade sig.

År 1961 började Ingamaj Beck studier vid konsthistoriska institutionen på Københavns Universitet och tog där en filosofie magisterexamen 1970. Med hjälp av forskarstipendier började hon skriva sin doktorsavhandling, på danska: en monografi om den normandiska 1100-talskatedralen i Cefalù på Sicilien. Ingamaj Beck svarade för den konsthistoriska delen medan arkitekten Thomas Thieme stod för den arkitekturhistoriska. Doktorsavhandlingen lades fram 1973 på Chalmers Tekniska Högskola i Göteborg.

Ingamaj Beck hade tidigare publicerat en studie av de äldsta mosaikerna i Capella Palantina i Palermo på italienska. Bakgrunden var att hon under 1960-talet periodvis vistades i Italien. Hon tillhörde den kontinentala vänstern, höll sig uppdaterad i senaste debatt, läste mycket, särskilt de italienska författarna, och reste runt i övriga Europa. Hon blev vän med flera italienska kulturpersonligheter, bland andra författaren och översättaren Claudio Magris, målaren och illustratören Tullio Pericoli och författaren Dario Fo, som 1997 fick Nobelpriset i litteratur.

I början av 1970-talet flyttade Ingamaj Beck till Sverige och efter sin disputation började hon skriva för kultursidorna i Aftonbladet i Stockholm, ett arbete hon behöll livet ut. Hon skrev gärna korta initierade anmälningar i skissform utifrån en reflexion. En kort tid var hon också konstkritiker i Dagens Nyheter. Hon arbetade även som bildpedagog för döva och i slutet av decenniet började hon som redaktör på tidskriften Ord & Bild, där hon introducerade begreppet ”det svaga tänkandet”, hämtat från Gianni Vattimos filosofi. Innebörden var att modernitetens objektiva och rationella sanningsanspråk förkastades och i stället företrädde Ingamaj Beck ett vidare och öppnare synsätt som konsten kan bidra med.

1976 debuterade Ingamaj Beck som översättare i lyrikserien Tuppen på berget med ett urval av Cesare Paveses poesi, vilken tidigare inte översatts till svenska. Under 1980- och 1990-talen fortsatte hon att introducera och översätta italienska poeter som Patrizia Valduga, Antonio Tabucchi och Alda Merini i Trio i pastoralt landskap. Angelo Scandurras svit Anteckningar kring kungens död och andra dikter kom i en tvåspråkig utgåva och senare presenterade hon ytterligare tre poeter, Alberto Bevilacqua, Dante Maffia, och Maria Luisa Spaziani. Samlingen kallades Romersk trio och följdes slutligen av Älskaren och havet av den kalabresiske poeten Corrado Calabrò. För den fick Ingamaj Beck Samfundet De Nios pris.

Samtidigt med översättningsarbetet ägnade hon sig åt eget författarskap och 1979 utkom hennes första prosabok, Inför gryningen. Den mottogs väl och under åren som följde kom andra korta skönlitterära romaner, ibland uppbyggda som collage, och hon skrev barnböcker som illustrerades av Bengt Arne Runnerström. Mamma Grön och Pappa Blåst är två exempel. I romanen Som moln, 1989, lät hon ana en tragisk familjebakgrund och två år senare kom Pas de deux som har en deckarintrig från renässansens Italien. Den kom senare ut på italienska och handlar om Jacopo Carducci, känd som da Pontormo, en av de tidigare och mest inflytelserika av de italienska manieristerna.

Ingamaj Beck hördes också samtala med Alberto Moravia i radio, hon översatte Umberto Ecos Kulturknäck, filmaren och författaren Pier Paolo Pasolinis Vittnet och Skrifter i fel tid. Hon översatte även danska författares verk till svenska. Mogens Hoffs Vem älskade Eurydike? och Kvinna, du är offret av Tove Nielsen är några exempel. Tillsammans med Peder Alton var hon redaktör för Natur och Kulturs konstnärslexikon som kom 1991, och i samarbete med Claus Lynge satt hon i redaktionen för Det andra rummet: en nordisk antologi om scenografisk konst, 1998. Innan dess hade hon skrivit Kring bilden i det samhälleliga rummet och Vingspeglar där hon intervjuade tio kvinnliga konstnärer, bland andra Marianne Lindberg De Geer, Marie-Louise Ekman och Lena Cronqvist. Från 1990-talet var Ingamaj Beck även lektor i konstens teori och idéhistoria vid Kungliga konsthögskolan i Stockholm, en tjänst hon innehade till sin död.

När Norrlandsoperan år 1997 skulle sätta upp Fången av Luigi Dallapiccola stod Ingamaj Beck för översättningen. Samma år sände radion Figurer i ett landskap, sångcykel för radiomediet med hennes text och musik av Carl Unander-Scharin. Hon lånade också ut sin röst till ”La poetessa” i samma föreställning.

De sista åren av sitt liv drabbades Ingamaj Beck av sjukdom. Hon beskrevs av vänner som gåtfull, spröd och känslig men ändå stark, närvarande och samtidigt frånvänd. Trots sjukdomen orkade hon skriva sin sista roman, Qivittoq, som fick lysande recensioner och gavs ut 1999. Det är en poetisk och blytung berättelse om en flickas uppväxt på Grönland och i Danmark. Den har självbiografiska drag med föräldrar som inte kan leva tillsammans och en bror som dör med endast systern vid sin sida.

Ingamaj Beck avled 2001 på Ersta hospice där hon vårdats under lång tid. Hon blev 58 år och har fått sin sista vila på Norra begravningsplatsen i Solna. Året efter hennes död gav Moderna Dansteatern i Stockholm hennes Qivittoq som dansföreställning med Åsa Unander-Scharin och med musik av Carl Unander-Scharin.