Ingegerd Stadener var författare av bland annat kärleksromaner. Hon gjorde sig även ett namn som deckarförfattare under pseudonymen Helena Poloni under 1950-talet.
Ingegerd Stadener föddes 1903 och växte upp i Halmstad. Hon utbildade sig i Lund där hon tog studenten 1924. Som ung var hon mycket intresserad av teater och drömde om en framtid som skådespelare. Hon gifte sig tidigt med Erik Rune, vilket ledde till att drömmarna aldrig fullföljdes, även om hon emellanåt fortsatte engagera sig i skådespel. Hennes kreativitet fick tidigt utlopp i skrivande. Redan som nittonåring skrev hon en flickbok som blev utgiven i efterhand. Hon gav ut sin första bok, en ungdomsbok, under namnet Ingegerd Borre-Rune år 1935 och ytterligare en ungdomsroman, denna gång under namnet Ingegerd Stadener, år 1940. Det är dock romanen Och ingen ser att min Daphne blommar, 1941, som brukar nämnas som hennes debutroman.
Ingegerd Stadener skrev snabbt och mycket och etablerade sig snart som en aktningsvärd författare av kärleksromaner. År 1944 tilldelades hon Stora svenska romanpriset för Kvarnlyckan. Hon skrev även följetonger i veckopressen, dikter, noveller och några barnböcker. Hennes konvertering till katolicismen år 1949 blev en viktig vändpunkt i författarskapet. I essän ”Varför det skedde”, 1955, publicerad i antologin Varför jag blev katolik, förklarar hon att konverteringen berodde på en djupt upplevd trosuppfattning sedan konfirmationen, även om den skedde först närmare 30 år efteråt. Att det inte skett tidigare var av hänsyn till faderns starka känslor i frågan.
Som romanförfattare utmärker sig Ingegerd Stadener genom att skriva på ett roande realistiskt sätt om småstadsförhållanden i borgerlig miljö och om kvinnors problem i relationer och yrkesliv. Kvarnlyckan handlar om en flicka från en borgerlig Stockholmsmiljö som lär sig bedöma människors verkliga karaktärer genom en rad tragikomiska förvecklingar. Romanen handlar om ägandets makt som inte får missbrukas och med den ville författaren visa att små och till synes betydelselösa individer kan vara nog så viktiga.
År 1954 slog Ingegerd Stadener sig in på en ny bana med detektivromanen Djupa vatten, som gavs ut under eget namn. Romanen fick ett svalt mottagande, vilket kan vara ett skäl till att hon senare valde att publicera sina deckaralster under pseudonym. Mest känd har hon blivit under namnet Helena Poloni, men hon skrev även två detektivromaner under namnet Lillevi Gavell: Mysteriet med de blåmärkta smalbenen, 1960, och Mysteriet med sovvagnsblondinen, 1961.
Poloni-deckarna handlar om den gåtlösande prostinnan Astrid Brunelius och utspelar sig i landsbygdsmiljö. En av dem, Prostinnan igen!, 1997, färdigställdes och gavs ut postumt i samband med att tidskriften Jury instiftade ett nytt litterärt pris i Polonis namn. Priset skulle tilldelas bästa nya kvinnliga deckarförfattare och delades första gången ut till Liza Marklunds kriminalroman Sprängaren, 1998. Under de följande åren gavs priset till Aino Trosell, Åsa Nilsonne och Eva-Marie Liffner, innan det lades ner med motiveringen att prisets syfte, att få fram nya kvinnliga författarskap i deckargenren, hade uppnåtts.
Ingegerd Stadener avled 1968.
