Margareta Abrahamsson var en framstående vissångare, sångtextförfattare och ståuppartist, verksam framförallt i Västsverige.

Margareta föddes 1940 i Mölndal som dotter till Elvira och Ernst Larsson. Hon gifte sig tidigt och fick fyra barn 1959—1964, två söner och två döttrar. Efter skilsmässan från maken Per Robert Abrahamsson kom hon som ensam mor att svara för barnens fostran, samtidigt som hon arbetade heltid som förskollärare inom barnomsorgen vid Göteborgs socialförvaltning.

Det var på den legendariska viskrogen Sven Dufva i stadsdelen Haga, nära Järntorget i Göteborg, som Margareta Abrahamsson debuterade som visartist. Ölpubens kännemärke var en gigantisk neonskylt av en skummande ölsejdel som hängde ut mot gatan och de inte helt tystlåtna gästerna gav henne erfarenheter som hon hade nytta av i sin fortsatta karriär som artist.

Margareta Abrahamsson inspirerades och fascinerades av Cornelis Vreeswijks visdiktning samtidigt som hon kom att utveckla sin egen profil. För en större publik blev hon känd först 1977, då hon var med om att bilda visgruppen Andra Bullar, som kom att spela in två succéartade LP-skivor. Gruppen, som omfattade fem kvinnor och en man, kom att spela en viktig roll i vishistorien och inte minst för kvinnorörelsen i slutet av 1970-talet och 1980-talet. Margareta Abrahamsson bidrog med både egna visor och val av andras vistexter, som satte fingret på samhällets orättvisor och dårskaper, ofta med ett ifrågasättande av kvinno- och mansroller. Hon kunde ta upp orättvisor i samhället med en glimt i ögat och med en dos självironi, som i hennes ”Ungflicksvisa” (här återges första versen):

Han valt att va ungkarl.
Det är var mans rätt,
men tillhör den friheten alla?
För kvinnan är valet ej alls lika lätt.
Om jag vill va ensam har något gått snett:
Jag har ej fått mannen att falla.

I likhet med Andra Bullars övriga medlemmar blev Margareta Abrahamsson lite av en allkonstnär på scenen. Hon kunde spela lite dragspel, några ackord på mandolin och ett och annat slag på gitarr. Men efter 13 års spelande på scener över hela landet bestämde sig gruppen för att upplösas och medlemmarna gick egna vägar. För Margareta Abrahamssons del innebar det att hon fortsatte att roa och oroa publiken men nu som succéartad ståuppartist i sin Cabaret Småtyket. Under åren som trubadur på Sven Dufva och som medlem i Andra Bullar fick hon stor nytta av snabba och dräpande replikskiften i sin kommunikation med publiken. Författaren Anders Wällhed har beskrivit Margareta Abrahamsson som ”rättfram med glittrande humor och inte ett dugg utrustad med fånig sakral och andäktig vördnad för visan”. Hon skapade enligt Wällhed:

”Sin egen konstform som hon senare renodlade i huvudlöst roliga ståuppnummer. Hon hittade snart en träffsäker och humoristisk stil med småtykna och knipsluga texter, kryddade med nakna sanningar om vår vanskliga tid.”

En av de poeter som Margareta Abrahamsson tog intryck av var Kent Andersson, och hon kom under åren 1996—2004 att medverka i några av hans revyer på Teater Aftonstjärnan i Göteborg. På hennes repertoar fanns också en rad av Kent Anderssons visor, bland annat ”Balladen om brödupproret 1917” och ”Medelålders män”. Dessa visor finns även med på den enda egna skiva Margareta Abrahamsson spelade in, Ja-Ja-Män!, från 1993. Bland de inspelade visorna ingick också hennes egen självironiska dikt Mina avlagda män, melodisatt av Birgit Skole (här återges första versen):

Jag tänker mig alltid de män jag har känt
sittande sorgsna, med ansiktet vänt
mot den plats där jag övergav dem.
De sitter på var sin sorgens ö
och önskar egentligen bara att dö
för jag ville ju inte ha dem.

Under många år arbetade Margareta Abrahamsson som lärare vid Nordiska Visskolan i Kungälv och lärde ut sina erfarenheter av att uppträda inför publik och tolka sångtexter i det som skulle framföras på scenen. Hon genomförde också en rad visseminarier på Kustens hus, Samfundet Visans Vänners högborg i Majorna, Göteborg, där även Andra Bullar hade framträtt otaliga gånger. I visseminarierna kom Margareta Abrahamssons pedagogiska utbildning som förskollärare väl till pass. Den som exempelvis hade svårt att stå still på scenen och envisades att fladdra med händerna, kunde hon utrusta med en stol i vardera handen som effektivt hindrade fortsatt gestikulerande. Det viktigaste i framträdandet var att publiken fick koncentrera sig på vad som framfördes, inte på flaxande händer och oroliga fötter.

Margareta Abrahamsson avled dagen efter sin 71-årsdag, år 2011. Hennes stoft vilar på Västra kyrkogården i Göteborg. Enligt minnesord av de övriga medlemmarna i Andra Bullar följde hon sin egen ledstjärna och återkom ofta till några rader av Karin Boye: ”Du ska tacka dina gudar om de tvingar dig att gå där du inga fotspår har att lita på”.