Svenskt kvinnobiografiskt lexikon

Till avancerad sökning
 

För att göra mer avancerade sökningar och sammanställningar kan du använda Språkbankens verktyg Karp. Det rekommenderas i första hand för forskare som vill analysera de uppgifter som ligger till grund för SKBL.

  Till Karp (Extern länk)

Inger Vivica Augusta Ekdahl

1922-02-072014-03-15

Konstnär

Inger Ekdahl var en av de första kvinnorna i Sverige som arbetade med nonfigurativ konst.

Inger Ekdahl föddes år 1922 i Ystad där fadern var militär. År 1944 gifte hon sig med Erik H Olson och valde livet som konstnär. Föräldrarna hade svårt att förstå hur hon kunde prioritera det osäkra bohemlivet framför deras tryggt borgerliga liv. Inger Ekdahl, som dittills hade arbetat på ett advokatkontor, sökte sig till Isaac Grünewalds målarskola där hon var elev 1944–1946. En kort tid studerade hon också för Otte Sköld, men så snart kriget var slut reste Inger Ekdahl och maken söderut, för att söka konsten på kontinenten. De kom 1947 till Zürich och åren därpå ställde de ut sina alster i Verona. I Italien tog de intryck av Alberto Magnellis måleri där månghörningar överlappar och balanserar varandra i nonfigurativa kompositioner.

I början av 1950-talet kom de till Paris och mötte Jean Arp och Victor Vasarely. Där fanns också De Stijl-konstnären César Domela och Michel Seuphor, vars idéer om konst Inger Ekdahl tog intryck av. Seuphor, som 1929 grundat konstnärsgruppen Cercle et Carré, var en viktig företrädare för den strikt nonfigurativa konst som lockade Inger Ekdahl alltmer. Hennes målningar från tiden, där fläckvis applicerad färg i dova toner bildar suggestiva skuggeffekter, mötte gehör och såldes av den legendariske galleristen Denise René. René blev en av många i Inger Ekdahls och Erik H Olsons parisiska vänkrets, dit också Auguste Herbin hörde. Herbin blev länken till den årligen återkommande salongen Réalités Nouvelles, som engagerade konstnärer från hela Europa. Både 1950 och 1951 valdes Inger Ekdahl ut att delta i utställningen, vars ”nya verkligheter” gjorde stort intryck både på kritiker och publik. Salongen blev snabbt en mycket prestigefylld scen för decenniets nonfigurativa konst.

I Paris mötte Inger Ekdahl och Erik H Olson alltså åtskilliga europeiska nonfigurativa pionjärer. Här fanns generationskamrater till Inger Ekdahls lärare i Sverige, Isaac Grünewald och Otte Sköld, men också något yngre konstnärer som, likt dem själva, sökte helt nya impulser, annorlunda rytmer och idéer. Vissa kom från andra sidan Atlanten, som den isländska konstnären Nína Tryggvadóttir och hennes man, den tysk-amerikanske läkaren och målaren Alfred L. Copley, kallad Alcopley. De var starkt påverkade av de nya konstnärliga uttryck som den abstrakta expressionismen lanserat i USA. Också Inger Ekdahl lät sig inspireras och började utforska helt nya metoder i sitt måleri. Hon täckte dukar och masonitskivor med vitt, blått eller svart och lät sedan lackfärg rinna och droppa mot underlaget. Resultatet påminner ibland om komplexa, intuitivt framvuxna sol- och stjärnsystem. Andra gånger är färgtrådarna mer organiserade, likt lösa garnnystan, fläckar av sammanhållna ellipser och droppar. De svängiga linjerna är lika fria från inlärda regler om komposition som den amerikanska jazzmusik som så starkt präglade Paris under 1950-talet, bebop och cool jazz.

Hemma i Stockholm bodde och arbetade paret Ekdahl-Olson från sent 1950-tal i en lägenhet med stort tornrum som både var ateljé och sovrum. Inger Ekdahl fortsatte här att experimentera och använde ofta en omkopplad dammsugare för att på sina pannåer blåsa färg i en viss riktning, och åstadkom resultat som var styrda men ändå innehöll oförutsägbara inslag. Efter att färgen torkat kunde ett nytt lager appliceras ovanpå. Metoden var genomtänkt och låg egentligen ganska långt från den amerikanska kollegan Jackson Pollocks sätt att i ett transliknande tillstånd vandra fram och tillbaka över duken med droppande pensel. Även i Sverige väckte hennes måleri uppmärksamhet, bland annat genom en utställning tillsammans med Rune Hagberg på Gummessons galleri 1959, då Moderna museet köpte in hennes målning Gitter från 1958 till sina samlingar.

Generationskamrater till Inger Ekdahl som Rune Hagberg och även Thea Ekström, Eddie Figge, Rune Jansson och Britt Lundbohm-Reuterswärd kallas ibland spontanister, eftersom de skapade med utgångspunkt i slumpen och stundens ingivelse. Inger Ekdahl sökte efter alternativa uttryck bortom de traditionella, men ändå vittnar hennes målningar mer om god känsla för komposition och mindre om slump.

Inger Ekdahl arbetade metodiskt och säkert var intresset för optiska effekter och rytm starkare än dragningen till det undermedvetna. Perception aktualiseras också i hennes tuschteckningar från tidigt 1960-tal, som bygger på tätt lagda linjers effekt på ögat – ett intresse som hon delade med den ungerska konstnären Vera Molnár. Också Agnes Martin, som kallade sig själv abstrakt expressionist, arbetade under den här tiden med omsorgsfullt genomförda linjekompositioner.

Inger Ekdahls fascination för linjen och seendet blir också uppenbar i det uttryckssätt hon arbetade med under 1970-talet, med helt strikta geometriska figurer som skapar effektfulla synvillor. Målningarna, som Inger Ekdahl kallade systematiska kompositioner, bygger på repetition och bildar solfjäderslika mönster skapade efter en mall. Figurerna, som ofta är i svart-vitt och gråskala, utmanar rumsligheten eftersom de omväxlande upplevs som konkava och konvexa. De lurar ögat att uppleva volymer och tredimensionalitet på ett sätt som påminner om de optiska utmaningar som Bridget Riley under 1960-talet lanserade i sitt måleri.

På avstånd får några av Inger Ekdahls systematiska kompositioner ett metalliskt skimmer på ett sätt som påminner om de rutnätsbaserade målningar som Barbro Östlihn arbetade med under samma tid. Det repetitiva var ett tema i tiden: popkonsten hade sedan 1960-talet prövat och undersökt upprepningens effekter, ett intresse med rötter redan i den äldre konkreta konstens bildspråk.

Likt Barbro Östlihn hade Inger Ekdahl tillhört en modernistisk krets utanför Sveriges gränser, och de delade den därpå följande paradoxala konsekvensen att därför inte riktigt uppfattas som hemmahörande i den svenska modernismen. De delade också erfarenheten av att vara gift med en framgångsrik man i samma yrke, i Barbro Östlihns fall Öyvind Fahlström.

Inger Ekdahl dog 2014 och hennes grav finns på S:t Pauli södra kyrkogård i Malmö. Hennes konstnärliga kvarlåtenskap donerades till Ystads konstmuseum. Sedan 2015 delas Eric och Inger Olson-Ekdahls stipendium årligen ut till två konstnärer som arbetar i Inger Ekdahls och Erik H Olsons anda.


Linda Fagerström



Hänvisa gärna till denna artikel, men uppge alltid författarnamnet enligt följande:

Inger Vivica Augusta Ekdahl, www.skbl.se/sv/artikel/IngerEkdahl, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (artikel av Linda Fagerström), hämtad 2018-12-11.




Övriga namn

    Gift: Olson-Ekdahl


Familjeförhållanden

Civilstånd: Änka
  • Mor: Margit Ekdahl, född Johansson
  • Far: Kaj Uno Ragnar Ekdahl
  • Make: Eric Harry Olson


Utbildning

  • Yrkesutbildning, Stockholm: Konstnärlig utbildning, Isaac Grünewalds målarskola
  • Yrkesutbildning, Stockholm: Konstnärlig utbildning, Otte Skölds målarskola


Verksamhet

  • Yrke: Anställd vid advokatkontor
  • Yrke: Konstnär


Kontakter

  • Kollega: Jean Arp
  • Kollega: Victor Vasarely
  • Kollega: Denise René
fler...


Bostadsorter

  • Födelseort: Ystad
  • Ystad
  • Stockholm
fler...


Källor

Litteratur
  • Fagerström, Linda, Inger Ekdahl: konstruktioner i samklang: utställningskatalog, Ystad, 2016



Vidare referenser