Inger Gunvor Lindquist var jurist och riksdagsledamot för Moderata samlingspartiet, främt verksam under 1970- och 1980-talen.

Inger Lindquist föddes år 1926 i Göteborg som dotter till maskiningenjören Nils Magnusson och Anna Sofia Dahlin. Under åren 1951—1980 var Inger Lindquist gift med hovrättsrådet Ulf Lindquist. Hon började sin yrkeskarriär som jurist, och blev sedermera extra assessor vid Göteborgs rådhusrätt 1965—1971, rådman vid Göteborgs Tingsrätt 1971—1980, chefsrådman 1980—1987, samt lagman 1987—1992. Hon blev välkänd för den breda publiken genom den populära TV-serien Vad säger lagen som baserades på verkliga fall och där hon agerade domare.

Inger Lindquist representerade Göteborgs stad i riksdagen 1974—1982 för Moderata samlingspartiet. Partiet hade haft svårt att finna politiskt erfarna kandidater och Inger Lindquist, som inte tidigare varit partiaktiv, var en av de kandidater som lanserades på valbar plats. Inför valet 1976 vann hon göteborgsmoderaternas interna provval men flera var motståndare till att hon skulle få första plats på riksdagslistan. På sin 50-årsdag blev hon emellertid utsedd till kandidat för ungdomsförbundet, MUF, som verkade för den första plats på listan som hon också slutligen fick.

Inger Lindquist var mycket aktiv i valrörelsen med mängder av torgmöten runt om i Göteborg. Publiken — väljarna— fick också ställa frågor som hon skickligt besvarade.

Under åren i riksdagen 1974—1982 verkade Inger Lindquist främst inom rättssäkerhets- och rättstrygghetsområdet och som moderat taleskvinna i lagutskottet, men hon var också engagerad i utbildning och ekonomisk politik. Hon var en flitig motionär med 104 egna riksdagsmotioner, åtskilliga frågor, interpellationer och 39 anföranden.

Inger Lindquist var ledamot i flera statliga utredningar, inklusive ungdomsfängelseutredningen, länsdomskommittén, upphovsrättsutredningen, förvaltningsutredningen, frivårdskommittén och våldskommissionen. Här kombinerades hennes juridiska kompetens med det politiska engagemanget.

Hon blev speciellt uppmärksammad när hon 1977 utsågs till särskild utredare i den statliga utredningen om prostitution, SOU 1981:71, Prostitutionen i Sverige. Utredningen, som var den första i sitt slag, hade som huvudsekreterare Hanna Olsson, vilken i vissa frågor hade andra uppfattningar än Inger Lindquist. Som utredare verkade Inger Lindquist för att två sekreterare och övriga sakkunniga avskedades. Kort därefter kunde prostitutionsutredningen avsluta sitt uppdrag.

I utredningen ville Inger Lindquist fokusera på hur prostitutionen kunde motverkas, till exempel genom skolundervisning, och inte ägna det huvudsakliga arbetet på de kvinnor som redan var prostituerade. Hon ville inte heller kriminalisera försäljning eller köp av sex. Utredningen blev startskottet för en satsning på socialt förebyggande arbete mot prostitution.

Kriminologen, och sedermera författaren och TV-personligheten, Leif GW Persson, var en av sekreterarna för prostitutionsutredningen. I hans självbiografiska bok Professor Wille Vingmutter, mästerdetektiv från 2018 skriver han om Inger Lindquist: ”Jag minns henne som en hederlig och hygglig person. Alltid glad och positiv, en sådan där människa som det är lätt att umgås med. Dessutom var hon en fullt kapabel och rättssäker jurist.”

Efter sina riksdagsår var Inger Lindquist förbundsordförande för Göteborgsmoderaterna 1984—1986. Hon var också engagerad i styrelsen för Svenska Röda Korset under åren 1974—1980.

Inger Lindquist avled i sin hemstad Göteborg år 1992.