Ingierd Gunnarsdotter var bondhustru och en vissångerska med omfattande repertoar. Genom henne har ett stort antal estetiskt finstämda ballader bevarats.

Ingierd Gunnarsdotters födelseår liksom vilka föräldrarna var är okänt. Litteraturhistorikern Bengt R. Jonsson, som minutiöst sökt spår efter Ingierd Gunnarsdotter i bevarade källor, har dragit slutsatsen att hon föddes 1601 eller 1602. Inte heller födelseorten är bekant. Man vet dock att Ingierd Gunnarsdotter gifte sig med frälsebonden Sven i Höglunda, där båda makarna sedan framlevde. Paret fick åtminstone fyra barn: Marit, Thorona, Sigrid och Jonas. Levnadstiden är dock oklar för döttrarna. Sonen Jonas Swensson, vars läs- och skrivkunnighet är orsak till att Ingierd Gunnarsdotter ens är ihågkommen, har däremot lämnat avtryck i källorna. Han var under 1660-talet regementsskrivare och följande decennium avancerade han till kronans befallningsman och lagläsare i hembygden.

I den äldre forskning som sökt rötterna till Sveriges balladtraditioner omnämns Jonas Swensson och hans moder som ett samlande begrepp. Bakgrunden är det antikvariska kartläggningsarbete som Antikvitetskollegiet (nuvarande Riksantikvarieämbetet) bedrev under 1600-talets andra hälft för att dokumentera stormakten Sveriges anrika förflutna. I detta ingick att samla in uppteckningar av gamla visor som endast var muntligt traderade. Kollegiets sekreterare, Johan Hadorph, hade genom hörsägen fått veta att i Lyrestad fanns en vissångerska med en anmärkningsvärt bred repertoar, vilken var Ingierd Gunnarsdotter. Hadorph kom i kontakt med Jonas Swensson som bistod honom i arbetet genom att i skrift uppteckna sin mors visskatt.

I början gick insamlingsarbetet trögt. Hadorph var otålig och Ingierd Gunnarsdotter ovillig. I slutet av 1670-talet anlitades slottsherren på Läckö, rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardie, för att skynda på arbetet. Uppdraget delegerades till De la Gardies sekreterare, Erik Sparrman, som besökte den då åldriga Ingierd Gunnarsdotter flera gånger för att locka henne att sjunga. Hon var emellertid fortfarande ovillig. Först mot löften om ersättning i pengar och med hjälp av Jonas Swenssons påtryckningar kom ytterligare visor.

I brev till sin uppdragsgivare nämner Sparrman att Ingierd Gunnarsdotter kunde över 300 gamla kämpavisor. Trots att många av dem aldrig nådde till Antikvitetskollegiet kan drygt 50 ballader, bland annat en version av Lena-visan, härledas till Ingierd Gunnarsdotter. Flertalet är nedtecknade av sonen Jonas Swensson. Ingierd Gunnarsdotter är därmed en av dem som i hög grad bidragit till det kulturarv som vår tids ballader utgör.

Ingierd Gunnarsdotter avled i Höglunda 1686. Då var hon troligen änka, tre år senare avled även hennes son.