Ingrid Gärde Widemar var jurist och liberal politiker samt den första kvinnliga ledamoten av Högsta domstolen. Hon var drivande i jämställdhetsfrågor och särskilt känd för debattboken Hatt och huva, 1945.

Ingrid Gärde Widemar var, som hon själv uttryckt det, ”född folkpartist”. Fadern Natanael Gärde, som hade gjort en snabb domarkarriär och anlitades för olika lagstiftningsuppdrag, var en av partiets grundare. När statsministern C G Ekman 1926 ringde och frågade om han ville bli konsultativt statsråd var det dottern Ingrid som svarade i telefon. Utsedd till regeringsråd 1928 och året därpå till justitieråd blev Natanael Gärde justitieminister i Ekmans andra ministär 1930–1932. Både som politiker och jurist kom Ingrid Gärde Widemar att gå i faderns fotspår.

Efter studentexamen och juridikstudier vid Stockholms högskola, där hon var ordförande i Kvinnliga Studentföreningen, blev Ingrid Gärde Widemar notarie vid Stockholms rådhusrätt. År 1938 gifte hon sig med juristen Sven Widemar. Paret fick fyra barn.

Redan 1930 hade Ingrid Gärde Widemar blivit medlem av Liberala Kvinnor och på 1940- talet även i Yrkeskvinnors Klubb(YK). Jämställdhetsfrågan blev snart hennes främsta drivkraft och hon fick i uppdrag av YK:s ordförande, Karin Kock, att utreda hur den så kallade behörighetslagen påverkat kvinnans ställning och möjlighet att få offentlig anställning. Resultatet presenterades 1945 i den uppmärksammade boken Hatt och huva. Ingrid Gärde Widemar tog också bland annat strid mot sambeskattning av äkta makar och för gifta kvinnors rätt att behålla sitt släktnamn. Tillsammans med bland andra Alva Myrdal skrev hon Boken om Kerstin Hesselgren, 1968, som hon hade som sin största förebild.

Från 1945 drev Ingrid Gärde Widemar egen advokatverksamhet och tog efter 1948 års val, ett rekordval för Folkpartiet, plats i riksdagens andra kammare. Åren 1953–1960 satt hon i första kammaren och 1961–1968 var hon åter ledamot av andra kammaren. Ingrid Gärde Widemar var mycket aktiv under sin tid i riksdagen och drev många av de frågor som hon särskilt ömmade för. Hon hade därför stor lagstiftningserfarenhet när hon våren 1968 utsågs till justitieråd och därigenom blev den första kvinnan i Högsta domstolen. Fadern avled två månader tidigare och fick aldrig uppleva dotterns utnämning. Att advokater utsågs till justitieråd var också ovanligt, Ingrid Gärde Widemar var den fjärde någonsin, och att hon kom direkt från riksdagen väckte visst kritiskt mummel. Carl Lidbom, då rättschef i justitiedepartementet, ansåg att justitieministern Herman Kling utsett henne för ”långvarig insats i riksdagen”. Ingrid Gärde Widemar pensionerades från sin tjänst 1977.

Det är symptomatiskt att Ingrid Gärde Widemar, trots sina yrkesmässiga framgångar, i pressen ofta omnämndes för sitt utseende och sin charm. Kvinnliga debattörer ansågs obekväma men trots – eller kanske snarare på grund av – detta fortsatte hon oförtrutet sin kamp. Ingrid Gärde Widemar var en värdig efterträdare till Kerstin Hesselgren ”vars arv i kampen för kvinnors rätt och frihet hon förvaltat väl”, för att låna Brita Åsbrinks ord i en minnesteckning.

År 2005, några år före Ingrid Gärde Widemars död, 2009, publicerades en biografi om henne med titeln Stjärna på en liberal himmel.