Ingrid Sjöstrand var författare av prosa, poesi och dramatik för barn och vuxna, samhällsdebattör och engagerad i freds- och miljörörelsen.

Ingrid Sjöstrand föddes 1922 i Rödöns församling i Jämtlands län. Hennes föräldrar, sjuksköterskan Anna Persson och byggnadsingenjören John Flemström, hade träffats då de arbetade vid dammbygget i Suorva i början på 1920-talet. De var ogifta när dottern föddes och hon fick därför tillbringa sin första tid hos en fosterfamilj. Strax före ettårsdagen gifte sig föräldrarna och kunde ta henne till sig i Luleå. Efter några år i Hudiksvall flyttade familjen till Stockholm och utökades 1929 med systern Margit. Ingrid Sjöstrand har skildrat föräldrarnas historia och sin uppväxt i den självbiografiska Dom stora. Bioman, 2003. Barndomserfarenheterna, delvis präglade av faderns alkoholism och moderns sjuklighet, återkommer hon också till i fiktiv form i flera romaner, exempelvis Det är nu, 1983, och Isranunkel, 1993.

Efter folkskola på Kungsholmen gick Ingrid Sjöstrand i Statens normalskola för flickor och Stockholms högre allmänna läroverk för flickor. Hon avlade studentexamen 1942 och flyttade därefter till Uppsala för att studera vid universitetet. Där tog hon en filosofie kandidatexamen med betyg i nordiska språk, litteraturhistoria med poetik och pedagogik 1948. Under studietiden träffade hon sin första make, Georg Bilius. De gifte sig 1947 och fick sonen Esbjörn 1949. Efter några år skilde de sig. Ingrid Sjöstrand fortsatte sina studier vid Stockholms högskola (nuvarande Stockholms universitet), där hon bland annat läste historia. Hon tog en filosofisk ämbetsexamen 1950 och en magisterexamen 1952. Efter studierna arbetade hon under en period som högstadielärare i svenska och historia. Hon gifte om sig på 1950-talet med musikdirektören Lars Olof Sjöstrand och fick barnen Malte och Kari tillsammans med honom.

Under småbarnstiden var Ingrid Sjöstrand enligt egen utsago främst hemmafru, men hon skrev även recensioner, radiokritik och debattartiklar för bland annat Arbetaren och Dagens Nyheter. Varje vecka under femton års tid från 1950 skrev hon också kåserier för tidskriften Idun under signaturen ”jeppa”.

Som debattör engagerade sig Ingrid Sjöstrand tidigt i frågor om barns uppväxtmiljöer och hon gick i bräschen för den antiauktoritära syn på uppfostran som växte fram i Sverige efter andra världskriget. Intresset för barn och barns perspektiv omsatte hon även i en rad ”småbarnskvartar” för radio. Några av dessa omarbetades 1966 av förlaget Bonniers till barnboken Jag heter Muff. Som sin skönlitterära debut räknade dock Ingrid Sjöstrand boken Kalle Vrånglebäck från 1968. Boken om den känslige och utåtagerande 6-åringen Kalle fick ett omedelbart genomslag och väckte debatt genom sin realistiska och okonventionella skildring av vardagsliv och barns problem. Året därpå kom uppföljaren Loppas liv. Om Kalle Vrånglebäcks lillasyster som belönades med Litteraturfrämjandets stipendium. Den följdes 1970 av Kalle och Loppa. En bok om att bli syskon och Världen är full av vänner. Kalle och Loppa hittar några 1972 och senare Kalle Vrånglebäck och Stålfia från 2002. Böckerna om Kalle och Loppa har översatts till flera språk. Flera sändes som radioföljetong och som barnprogram på TV under 1970-talet. Även boken Liten är fin. Sagan om draken som inte kunde sluta växa från 1978, en allegori vars ekologiska tematik låg i tiden, omvandlades till en serie barnprogram för TV 1980.

År 1968 debuterade Ingrid Sjöstrand som dramatiker med pjäsen Blått och skärt, som hon skrev tillsammans med Siv Widerberg för Västeråsensemblens barnteater. Dramatiken förblev en viktig del av hennes författarskap. Hon skrev sammanlagt ett tjugotal pjäser för både barn och vuxna som sattes upp av exempelvis Dramaten, Fickteatern, Narren och teatrar runt om i Norden. Flera av pjäserna spelades på radio och TV.

År 1969 publicerade Ingrid Sjöstrand sin första samling med dikter för barn. För barndikterna myntade hon begreppet ”fundror”, ett av de många nyskapade så kallade ”teleskopord” som utmärker hennes litterära språk. De korta orimmade dikterna om livets små och stora frågor finns i samlingarna Angår det dej kanske, 1969, Vanjopp. Nya fundror för alla som kan läsa, 1970, En dag i vilda världen, 1971, och Natten svänger sin stjärnehatt – svipp!, 1994. Under 1970-talet reste hon runt i landets skolor och läste och skrev fundror tillsammans med barn. I en intervju 2012 i Uppsala Nya Tidning i samband med sin 90-årsdag uppgav hon att den viktigaste insats hon gjorde var att befria barnen från ”rimtvånget”.

Engagemanget för barnens uppväxtmiljöer ledde till stark kritik av det moderna ”kategorisamhället”, där både barn och vuxna isoleras i sina hem och förlorar känslan av värde och sammanhang. Som alternativ till dessa ”sorthem” utvecklade Ingrid Sjöstrand en modell för en kollektiv boendeform som hon kallade ”samhem”. Modellen lanserades i debattboken Samhem. En bok om mänsklig miljö i mänsklig skala, 1973. Hon kampanjade för samhemsidén både i Sverige och utomlands under hela 1970-talet.

Som romanförfattare för vuxna debuterade Ingrid Sjöstrand med Kända nästet, 1969. Denna och de följande romanerna Familjen C, 1973, Blommande sköna dalar, 1974, och Början, 1977, fungerade också som inlägg i debatten om behovet av nya sätt att leva tillsammans. Även som prosaförfattare utvecklade Ingrid Sjöstrand under 1970-talet en egen litterär form, där yttre handling och sammanhållande berättarröst saknas och texten i sin helhet utgörs av de olika karaktärernas inre monologer. Särskilt den subjektiva och realistiska gestaltningen av kvinnors erfarenheter av pubertet, sex, förlossningar, klimakterium och åldrande saknar motsvarighet i den svenska litterära traditionen. Hon föregrep tematiskt den våg av så kallad kvinnolitteratur och bekännelselitteratur som växte sig stark under andra hälften av 1970-talet.

I romanerna från 1980- och 1990-talet lämnade Ingrid Sjöstrand samtidsskildringarna och den inre monologens form. I romanserien Törnrosa-trilogin, bestående av Törnrosa. Feernas tid, 1985, Törnrosa. Prinsarnas tid, 1988, och Törnrosa. I konungens land, 1990, gestaltas livet för arton flickor ur en flickskoleklass i Stockholm från skolåren på 1930-talet till begynnande ålderdom på 1980-talet. Romanerna är också en berättelse om det moderna svenska samhällets utveckling under 1900-talet, skildrad ur kvinnornas perspektiv. Ett viktigt tema i trilogin är hur kvinnors liv begränsas i det patriarkala samhället och hur deras självkänsla stympats av en förminskande och skambeläggande traditionell uppfostran.

Som poet för vuxna debuterade Ingrid Sjöstrand 1969 i en antologi sammanställd av Jarl och Sonja Åkesson. De båda första egna diktsamlingarna för vuxna, Nattbok, 1970, och En tropisk orm på Karlaplan (befjädrad 4 m lång). Ur psykonautens småbildsarkiv, 1973, innehåller surrealistiska drömdikter. Med diktsamlingen Humlan vingad. Sångbok för brummare från 1976, utvecklade hon en koncentrerad, rytmisk och tillgänglig poetisk form som blev hennes signum som poet.

Under 1970-talet intresserade sig Ingrid Sjöstrand i allt högre grad för kvinno-, freds- och miljöfrågor. Särskilt engagerade hon sig i kampen mot kärnkraft och kärnvapen. Hon ingick bland annat i gruppen ”Konspiration” som den centerpartistiska riksdagsledamoten Birgitta Hambraeus samlade på sitt kontor i riksdagshuset för överläggningar om kärnkraftens inverkan på människor och natur. Ingrid Sjöstrand var också en av initiativtagarna till organisationen Kvinnokamp för fred, 1979 (senare Kvinnor för fred) och förblev mycket aktiv i organisationens verksamhet under 1980-talet. Bland annat deltog hon i de massmedialt uppmärksammade samnordiska fredsmarscherna från Stockholm till Moskva och Minsk 1982 och från New York till Washington 1983.

Det starka politiska engagemanget fick även genomslag i poesin. Med diktsamlingen Det blåser en sol från 1979 fann Ingrid Sjöstrands dikter för vuxna en bredare läsekrets. Diktsamlingen har undertiteln ”systror” och många av dikterna handlar om kvinnoerfarenheter och kvinnors politiska potential. Flera tematiserar miljöhoten och manar till kamp. Detsamma gäller dikterna i samlingarna Hopp heter motstånd. Sångbok för motståndare, 1982, tonsatta av Carl-Axel och Monica Dominique, och Världen i vitögat. Dikter om i dag, 1987. De politiska dikterna användes flitigt i freds- och miljörörelsen. Flera av dem har också fått nya betydelser för senare generationer. Det gäller särskilt den komprimerade och retoriskt effektiva dikten ”Elda under din vrede” ur Det blåser en sol.

Under 1980- och 1990-talet gav Ingrid Sjöstrand även ut en handfull diktsamlingar som utforskar teman som barndom, relationer, drömmar, natur, övergivenhet och åldrande. I sin sista diktsamling, Planet till salu. Blå. Obehagliga dikter, 2014, återkom hon ännu en gång till hoten mot miljö och människor.

Under det halva sekel som Ingrid Sjöstrand var verksam som författare publicerade hon närmare fyrtio böcker med poesi och prosa för både barn och vuxna, ett tjugotal pjäser, en debattbok, samt otaliga dikter, kåserier, essäer och artiklar i antologier, tidskrifter och dagspress. I ofta litterärt nyskapande former gestaltade hon människors inre liv och yttre villkor i det moderna svenska samhället. Som poet gav Ingrid Sjöstrand konstnärliga uttryck för mänsklighetens belägenhet och utmaningar i en tid präglad av miljöförstöring, upprustning och förtryck, men hon utforskade också på ett rappt och underfundigt lyriskt språk vad det innebär att vara människa och vad som gör livet värt att leva.

Ingrid Sjöstrand avled i Uppsala 2020. Hennes gravplats finns i minneslunden på Berthåga kyrkogård i Uppsala.