Jenny Lind är en av Sveriges mest betydande operasångare och Sveriges första internationella superstjärna, populärt kallad ”den svenska näktergalen”.

Jenny Lind föddes i Klara församling i Stockholm den 6 oktober 1820. Hon döptes till Johanna Maria men kallades aldrig något annat än Jenny. Modern var vid födseln ogift men 1835 registrerades ett tillägg där föräldrarna, Anna Maria Fellborg och Niklas Jonas Lind, erkände barnet som sitt. Anna Maria Fellborg tillhörde den lägre borgarklassen. År 1810 gifte hon sig med kapten Rådberg och paret fick dottern Amalia. Två år senare beviljades hon dock skilsmässa till följd av att Rådberg gjort en av grannskapets pigor gravid. Anna Maria Fellborg tog tillbaka sitt flicknamn och försörjde sig genom att driva flickpension. Jennys far, Niklas Jonas Lind, har beskrivits som en musikalisk slarver med hantverkarborgerlig bakgrund som titulerade sig bokhållare och fabrikör.

Jenny Lind antogs som elev vid Kongl. Theatern i september 1830. Redan 1832 uppmärksammade tidningen Heimdall den 12-åriga flickans stora sångbegåvning. Åren 1834–1836 var en turbulent tid i hennes liv och under den tiden grundlades en röstskada som skulle bli bestående. Efter att under en längre tid misshandlats av sin mor rymde hon hemifrån och Kongl. Theatern placerade henne i en flickpension. Detta ledde till en utdragen rättsprocess där teatern och modern tvistade om vårdnaden om Jenny Lind. Tvisten slutade med att Niklas Jonas Lind erkände faderskapet och gifte sig med Anna Maria Fellborg. Jenny Lind flyttade därmed tillbaka hem.

År 1836 fick Jenny Lind sin första operaroll som Georgette i Adolf Fredrik Lindblads nyskrivna opera Frondörerna. Året därpå fick hon sitt första kontrakt. Den 7 mars 1838 kom hennes stora genombrott som Agathe i Carl Maria von Webers Der Freischütz. Hennes repertoar utökades sedan med titelrollen i Webers Euryanthe och med Pamina i Wolfgang Amadeus Mozarts Trollflöjten. År 1839 hade hon ytterligare en stor framgång med rollen som Alice i Giacomo Meyerbeers Robert le Diable. Dagspressen i Stockholm konstaterade att föreställningen blev en triumf och att hon nu var publikens odelade favorit.

I januari 1840 utnämndes Jenny Lind till hovsångerska. Vårens stora succé var Sverigepremiären på Donizettis Lucia di Lammermoor med Jenny Lind i titelrollen. Vid pingst samma åt gav hon en konsert för 2 000 personer i Uppsala. I tidningen Correspondentens recension kallades hon för första gången för ”Näktergalen". Konserten blev starten för en sommarturné i en rad mindre städer som kan liknas vid ett triumftåg genom Sverige.

Samtidigt som Jenny Linds popularitet ökade fick hon allt större problem med rösttrötthet. Populariteten ställde allt högre krav på henne. Under våren 1841 debuterade hon i ytterligare två krävande roller av Bellini: Alaide i La Straniera och titelrollen i Norma. Under hösten 1841 reste hon till Paris för att söka hjälp hos den internationellt ryktbare sångpedagogen vid konservatoriet i Paris, Manuel García. García ordinerade en tids total tystnad och vila. Därefter tog hon lektioner hos honom två gånger i veckan i tio månader. Efter avslutad Parisvistelse hade hon fått en mer egaliserad röst och hesheten var begränsad till ett par toner i lägre mellanregistret.

I oktober 1842 var den 22-åriga Jenny Lind tillbaka på Kongl. Theatern i Stockholm. Biljetterna till premiären var slutsålda månader i förväg och förväntningarna uppskruvade. I takt med att de infriades steg publikens jubel till en aldrig tidigare skådad nivå på en svensk scen. Flera gånger blev orkestern tvungen att avbryta sig eftersom den blev överröstad. Blommor regnade över Jenny Lind och när föreställningen var slut var golvet täckt av en blomstermatta. Kritikerna var överens om att hon hade överträffat förhoppningarna. Hennes röst hade blivit klarare och hennes koloratur och drill hade vunnit i säkerhet och behärskning. En liknande triumf blev nypremiären på operan Lucia di Lammermoor.

En hektisk tid av nya premiärer följde. Jenny Lind debuterade i rollen som Amina i Bellinis La Sonnambula. Rollen skulle senare bli hennes mest framgångsrika och den roll hon spelade allra flest gånger under sin sceniska karriär. Under våren 1843 överskuggades den dock av två andra publiksuccéer av Johan Berwald, Nationaldivertissement och En majdag i Wärend, två pjäser som ingick i firandet av kung Karl XIV Johans 25-årsjubileum som regent. Föreställningarna spelades för fulla hus och inför en entusiastisk publik. Oftast krävdes alla nummer i repris och Jenny Lind var ibland tvungen att sjunga sina nummer tre gånger.

Under säsongen 1843–1844 spelade Jenny Lind sina succéroller i La Sonnambula, Norma, Robert le Diable, La Gazza ladra, Lucia di Lammermoor och Le Nozze di Figaro. Hon debuterade i huvudrollen i Glucks Armide, Rossinis Il turco in Italia, Donizettis Anna Bolena samt i två nyskrivna verk, Julie i Franz Berwalds Jag går i kloster och Thyra i van Booms Necken eller Elfspelet.

I december 1844 fick Jenny Lind ett stort internationellt genombrott med rollen som Norma på Kungliga operan i Berlin och kort därefter med huvudrollen Vielka i Giacomo Meyerbeers nyskrivna opera Ein Feldlager in Schlesien. Efter gästspelet i Berlin reste hon på turné till en rad tyska städer. Ryktet om hennes europeiska genomslag nådde Sverige och i Stockholm utbröt den första vågen av ”Jenny-Lind-feber”. När hon kom hem för ett gästspel i maj 1845 möttes hon redan vid kajen av tusentals jublande människor.

Under våren 1846 debuterade Jenny Lind på Theater an der Wien, en av operavärldens mest prestigefyllda scener. Succén var ett faktum när hon på debutkvällen blev inropad 25 gånger efter föreställningens slut. Intresset för henne var på topp när hon åter gav sig ut på turné i Europa. Hon sjöng sina allra mest populära roller, Norma, Amina, Lucia och Marie i Gaetano Donizettis La fille de Régiment. År 1847 återvände hon till Wien för att framträda i titelrollen i Meyerbeers omarbetade opera Vielka, som även den blev en enorm succé.

Våren 1847 debuterade Jenny Lind på Her Majesty’s Theatre i London. Ryktet hade gått före henne. Folk trängdes för att få biljetter och Drottning Viktoria var på plats i den kungliga logen. Giuseppe Verdi komponerade den kvinnliga huvudrollen Amalia i sin nya opera I Masnadieri för Jenny Lind. Premiären ägde rum i London.

Mellan 1847 och 1849 bröt den så kallade ”Jenny-Lind-febern” ut i full blom. Trots att priserna var skyhöga till hennes föreställningar trampade folk bokstavligen på varandra när de köade för att få biljetter. Den 10 maj 1849 avslutade Jenny Lind sin operakarriär med Alice i Robert Le Diable. Hädanefter sjöng hon enbart konsertant. Hon bestämde sig för att tacka ja till Phineas T Barnums erbjudande om en omfattande Amerikaturné, vilken kom att göra henne än mer berömd över ännu större delar av världen. Barnum var en van marknadsförare och den 1 september 1850 mottogs Jenny Lind på kajen i New York av 30 000 flaggviftande och jublande människor. Den första konserten hölls i Castle Garden i New York för cirka 6 000 människor. Under ett och ett halvt år 1850–1852 turnerade hon runt i USA och sjöng över 100 konserter. Biljetterna auktionerades många gånger ut till högstbjudande och uppgick ibland till flera årslöner för en arbetare.

Efter ett halvår anslöt pianisten Otto Goldschmidt till Amerikaturnén. Ytterligare ett år senare, den 5 februari 1852, gifte han och Jenny Lind sig i Boston. Hon hade varit förlovad två gånger tidigare, först med Stockholmskollegan Julius Günther 1848 och därefter med engelsmannen Claudius Harris 1849, men ingen av dessa förlovningar varade mer än några månader. Efter Amerikaturnén bosatte paret sig i Dresden. Ytterligare fem år senare flyttade de till London och senare till Malvern. De fick tre barn, Walter, Jenny och Ernest.

Under 1850-talet konserterade Jenny Lind ofta tillsammans med maken runtom i Europa, men från och med 1860-talet skedde det med allt glesare mellanrum. Hennes sista offentliga framträdande var 1883. Under en kort period 1883 var hon sånglärare vid Royal College of Music i London, men slutade efter några månader på grund av ohälsa.

Jenny Lind avled 1887 i sitt hem på Malvern. Där är hon också begravd.