Johanna Hård anklagades för medverkan i det sista sjöröveriet i södra skärgården utanför Göteborg 1823. Trots att hon inte fälldes blev hon i folkmun utpekad som anstiftare, kanske ett exempel på hur en utsatt kvinna lätt blir betraktad som syndabock. Historien om Johanna Hård har återberättats i generationer och finns nedtecknad i tidningar och böcker.
Johanna Hård föddes som Johanna Jungberg i Göteborg 1789. Hennes farföräldrar flyttade som många andra till Göteborg från Varaslätten i slutet av 1700-talet. Fadern var först åkare i Majorna och flyttade senare med familjen till ett hus på Kvarnberget. I början på 1800-talet tog han och hustrun Anna Britta över det som troligen var Anna Brittas barndomshem, kronogården Bällskär Nordgård i Backa på Hisingen.
Om Johanna Hårds tidiga år vet man inte mycket mer än detta. År 1813 hade hon dock kommit till Vargö i södra skärgården utanför Göteborg där hon gift sig med Fredrik Hård, sillsalteriidkare, änkling och trebarnsfar, och där fått ett gott liv. Situationen förvärrades snabbt sedan Fredrik avled 1817. Johanna Hård blev helt medellös då barnen var arvingar till sillsalteriet.
Johanna Hård, Fredriks dräng Anders Andersson och Fredriks dotter Anna Maria flyttade till Styrsö, till byggnaden som idag är Café Öbergska vid Styrsö Bratten. Förmodligen försörjde hon sig på smuggling och även på att driva en lönnkrog. Smuggling var vid denna tid kort efter Napoleonkrigen en vanlig företeelse sedan Sverige återinfört hårda merkantilistiska importregler.
Johanna Hårds rykte på ön var inte det bästa enligt kyrkoherdens noteringar. Det försämrades ytterligare sedan Anders hamnat i fängelse för stöld men ändå stöttats av henne. År 1822 födde hon ett dödfött barn. Fadern anges som okänd med högst troligt var det Anders Andersson. Johanna Hård misstänktes av kyrkoherden för barnamord men en läkarutredning visade att barnet aldrig hade andats. I mars 1823 ljusnade det för Johanna Hård. Sedan alla Fredriks barn avlidit fick hon möjlighet att sälja salteriet och fick pengar att köpa ett hus på Vrångö dit hon och Anders flyttade.
I maj 1823 inträffade dock den ödesdigra händelse som skulle förvandla Johanna Hårds liv. Vid Kristi Himmelfärdshelgen bordade Anders Andersson tillsammans med fiskaren Christen Andersson, rotebåtsman Johan Andersson Flatås och Christens dräng Carl Börjesson jakten Jungfru Mette utanför Skagen. De dödade besättningen och tog en del av lasten. Sedan surrades rodret för att fartyget skulle segla rakt västerut. Dock hade de räknat fel och snart efteråt strandade istället Jungfru Mette på Fotö i norra skärgården. De fyra förövarna hittades efter några dagar av landsfiskalen och fördes till häktet i Göteborg. De häktade hävdade dock alla att det var Johanna Hård som var anstiftaren till planen. Hon nekade envist och kunde inte bindas till brottet och blev till slut frigiven. Anders, Johan och Christen dömdes emellertid till döden och avrättades på Långås Lider i Kållered medan Carl fick livstids straffarbete. Händelsen följdes noggrant av pressens upprörda pennor. Sjöröveri var något av det mest förbjudna i skärgården.
Johanna Hård begav sig snart efter frigivandet till Stockholm där hon levde ett rekorderligt liv, om än fattigt, på olika adresser i Gamla stan. Husförhören meddelar att hon hela tiden fört en hederlig vandel. I folkmun har Johanna framställts som en handlingskraftig men hård och elak kvinna som inte skydde några medel för att driva igenom sina planer. Ändå verkar det inte så troligt att hon skulle vara den mest skyldiga och drivande bakom brottet. Hon hade ju äntligen lyckats få fast mark under fötterna med ett eget hus på Vrångö, en egen båt och en dräng som visserligen inte var den mest pålitlige men ändå var en god hjälp med fisket. Skulle hon verkligen riskera detta för ett så farligt och osäkert projekt? Kanske var det för att hon var nyinflyttad i skärgården och en kvinna med skämt rykte som hon fått bära skulden för den sista sjöröveriincidenten i södra skärgården.
Johanna Hård avled 1851 på Sabbatsbergs fattighus i Stockholm.
