Julia Nyberg fick, under pseudonymen Euphrosyne, status som den enda verkligt talangfulla kvinnliga poeten bland de svenska romantikerna.
Julia Nyberg föddes 1785 i inspektorshemmet vid Skultuna Mässingsbruk. Då hon vid 13 års ålder förlorade båda sina föräldrar blev brukspatronen Carl Jacob Adlerwald hennes och syskonens förmyndare. Genom hans försorg kom hon 1800–1802 till en flickpension i Stockholm som drevs av det franska emigrantparet D’Ariès. Där fick hon undervisning i franska, svenska och musik, förutom i sedvanligt kvinnligt hantverk. Fram till sitt andra äktenskap försörjde Julia Nyberg sig dels som lärarinna, dels genom att ingå i hushållet på Skultuna. Hennes första äktenskap 1809 med sidenkramhandlare Johan Henrik Asping blev olyckligt och präglades av mannens ekonomiska bekymmer. De separerade 1818 och skilde sig officiellt 1820. År 1822 gifte hon om sig med Anders Wilhelm Nyberg, bokhållare och sedermera inspektor på Skultuna bruk. Han var litterärt intresserad och stöttade henne genom hela hennes karriär. Båda äktenskapen blev barnlösa.
Läsningen av romantikernas publikationer, framför allt dikterna i Poetisk kalender, 1811– 1821, blev avgörande för Julia Nybergs skrivande: ”Det var först genom bekantskap med den så kallade nya skolan som jag begrep mig sjelf”, skrev hon tillbakablickande till Lorenzo Hammarsköld den 2 april 1821. År 1816 kontaktade hon P.D.A. Atterbom och skickade honom några textprov. Hon undertecknade brevet Laura och bad honom sända sitt svar till Mademoiselle Laura Euphrosine Ström. När han lät trycka tre av dikterna under signaturen Euphrosyne i Poetisk kalender för år 1817 blev det inledningen till ett nytt författarskap och ett långvarigt samarbete.
Julia Nybergs spridningskanaler var framför allt kalendrar, tidskrifter, tidningar, antologier och sångböcker, samt även skillingtryck. Den första samlingen Dikter kom ut 1822. Den följdes av Nyare dikter, 1828, Samlade dikter i två band, 1831–1832, och Nya dikter, 1842. Julia Nyberg skrev i första hand lyriska dikter, men även några korta romanser samt versdramer och -legender. Det enda publicerade prosastycket är sagan ”Cunigunda” från Nyare Dikter. I dikterna förmedlar hon den romantiska föreställningen om poesin och kärleken som länkar till det himmelska och om dikten som tolkare av människans längtan till själens rätta hem. När hon valde berättande eller historiska motiv lyfte hon ofta fram den handlingskraftiga och älskande kvinnan. Dramat Vublina, 1823, var inspirerat av en kvinnlig anförare från det pågående grekiska så kallade frihetskriget. Författarskapet rymde också religiösa, idylliska och skräckromantiska motiv, samtidskommentarer och satiriska dikter och parabler.
Mottagandet i samtiden var uppskattande med undantag från starkt antifosforistiska kritiker och konservativa kritiker som motsatte sig kvinnliga författarskap över huvud taget. Hon ansågs allmänt som den mest framstående kvinnliga diktaren bland romantikerna, av vissa som den mest betydande kvinnliga skalden i Sverige genom tiderna. År 1829 tilldelades Julia Nyberg Svenska Akademiens skådepenning i guld som ett erkännande av hennes talang. Det var framför allt det idylliska, enkla och naiva tillsammans med hennes rika fantasi och musikalitet, som de manliga kritikerna framhävde. Detta bidrog till att hon under 1900-talets första årtionden avfärdades i svensk litteraturhistorieskrivning som en oreflekterad och obetydlig efterhärmare av fosforisterna. Först med framväxten av en feministisk litteraturforskning har uppmärksamheten åter riktats mot Julia Nyberg. Från slutet av 1800-talet och framåt har dock en av hennes sånger förblivit ett stående inslag i svensk sångkultur och vardagsspråk, nämligen ”Vårvindar friska” (ursprungligen ”Den stackars Anna, eller Moll-toner från Norrland”).
Julia Nyberg dog i Skultuna 1854, där hon fått en gata i tätorten uppkallad efter sig, Julia Nybergs väg.
